Efter att Donald Trump har varit president i drygt tre veckor framträder en tydlig bild av Demokraternas strategi. Den har inget med politik att göra. Demokraternas ledare lägger inte fram några egna förslag på vad de vill göra för att göra livet lättare för vanliga amerikaner eller minska USA:s katastrofala statsskuld på 36 biljoner dollar. (En biljon, som termen används i USA, är 1 följt av 12 nollor eller 10 till 12:e potensen.)

År 2024 uppgick de federala utgifterna till 6,75 biljoner dollar, medan statens skatteintäkter bara var 4,9 biljoner dollar. Resten, 1,8 biljoner dollar, måste lånas. Skuldbördan är för närvarande 106 000 dollar per capita, och det blir värre. Den 27 januari rapporterade The Washington Examiner om en prognos som visar att om inget görs kommer statsskulden att uppgå till 172 procent av BNP år 2054.

Alla inser att detta inte kan fortsätta. Men istället för att arbeta med den Republikanska administrationen för att få kontroll över skulden och minska den, har de Demokratiska ledarna valt att sabotera allt som Trump och hans administration försöker åstadkomma så mycket som möjligt. Demokraterna fortsätter därmed med den ”politik” – eller snarare brist på politik – som präglade partiet under upptakten till presidentvalet. Kamala Harris hade inget annat budskap än att Trump är ond och ett hot mot demokratin. Hon trodde att det räckte för att vinna, men det höll uppenbarligen inte en majoritet av amerikanerna med om.

Efter valet har Demokraterna – med stöd av sina trogna medier – slagit in på en liknande väg. Nu ryktas det att Trump har försatt USA i en konstitutionell kris på grund av de nedskärningar i de offentliga utgifterna som presidenten och chefen för DOGE, Department of Government Efficiency, Elon Musk, försöker genomföra.

Demokraterna vågar inte direkt försvara uppenbart orimliga offentliga bidrag till vansinniga projekt, utan nöjer sig med att angripa själva strävan att få kontroll över den offentliga pengapumpningen. De kommer inte att öppet försvara det faktum att Bidenadministrationen effektivt finansierade illegal massinvandring genom att donera miljarder till en rad icke-statliga organisationer vars uppdrag var att underlätta för en stadig ström av gränskorsare.

De kommer inte heller att argumentera för det rimliga i att FEMA (The Federal Emergency Management Agency) spenderar miljontals dollar på att hysa illegala invandrare – ofta genom att inkvartera dem på lyxhotell – i stället för att hjälpa amerikaner som blivit hemlösa efter naturkatastrofer.

Istället fokuserar Demokraterna på att skälla ut Elon Musk, som de anser har inrättat sig som en diktator trots att han inte har någon beslutsfattande makt. Musk har till uppgift att identifiera besparingsmöjligheter, men presidenten fattar besluten. Elon Musk är med andra ord presidentens rådgivare.

Demokraterna ägnar sig ändå åt den mest alarmistiska retoriken, som när Arizonas justitieminister Kris Mayes säger att USA ”står på randen till diktatur och Amerika har aldrig varit i en farligare situation än i dag”. På 1860-talet var det ett inbördeskrig som krävde 700 000 liv, men Mayes menar att det är värre idag.

Demokratiska kongressledamöter, som den vänsterextrema ledamoten av representanthuset Ilhan Omar, följer upp med anklagelser om att Trump vill inrätta sig som en envåldshärskare. Alla medel måste användas för att stoppa denna farliga man och många är på gränsen till att förespråka väpnat uppror.

Demokratiska alarmister har rätt i att det råder kris i USA, men det är inte en konstitutionell kris, eftersom Trump upprepade gånger har lovat att följa konstitutionen och har indikerat att han kommer att följa domstolsbeslut – även sådana som han inte håller med om eller anser strida mot konstitutionen. Krisen är en skuldkris och en kris för det Demokratiska partiet och den mäktiga byråkratin som utgör Demokraternas kärnväljare.

Demokraterna och de offentliganställdas fackföreningar har inget annat att erbjuda än ”motstånd”. Hittills har de dock nöjt sig med att lämna in stämningsansökan efter stämningsansökan varje gång Trump utfärdar en exekutiv order, vilket är hans konstitutionella rättighet. Hittills har det varit mer än 60 stämningar som syftar till att hindra presidenten från att förverkliga den politik han gick till val på och som majoriteten av folket röstade för.

Ansatsen är att hitta en vänligt sinnad federal domare i en delstat vars appellationsdomstol har en solid Demokratisk majoritet och där presidentens beslut därför kan förväntas bli blockerade.

Trump fick för några dagar sedan frågan om han skulle följa sådana domstolsbeslut och han bekräftade att han skulle göra det, samtidigt som han meddelade att han avsåg att överklaga dem. Detta skulle behöva ske till Högsta domstolen, varefter processen skulle kunna ta månader och år. Och även om Trump och hans justitiedepartement till slut vinner, kommer hans politik att läggas i ruiner under tiden – vilket naturligtvis är Demokraternas syfte med att väcka dessa mål.

Under dessa omständigheter blir det intressant att se om Trump kan få något gjort över huvud taget.

Den ofta citerade professorn i konstitutionell rätt, Jonathan Turley, säger till Fox News att han anser att federala domare går för långt i sina försök att hindra presidenten, men frågan är vad han kan göra åt det.