Vi får hoppas att USA:s chockbehandling av europeiska politiker får en del av dem att vakna upp. Än så länge finns det få tecken på det. Tillsammans med sina statliga medier har de ägnat månader åt att demonisera den amerikanske presidenten och tävla med varandra om vem som bäst kan stödja Ukraina med vapen och pengar. Syftet har varit att få de alltmer utarmade militära styrkorna som landet kan mobilisera för att slå tillbaka Rysslands invasion. Men även de europeiska politikerna borde inse att de inte kommer att kunna göra det.

Inget har fungerat för dem, och inga framsteg i kriget kan spåras som ett resultat av de miljarder som spenderats på allt mer sofistikerade vapen. När verkligheten på slagfältet äntligen går upp för ledarna i Kiev är de lite mer villiga att inleda förhandlingar, men de vill ha ”Europa” ombord. Vad är poängen med det? Varför har Europa återigen blivit en nyckelspelare i ett krig inte långt från Stalingrad? Och hur tror du att de flesta ryssar reagerar på det?

Europas pågående expansion mot Ryssland med Ukraina som proxy har ingen seger i sikte. Det börjar likna Karl XII:s, Napoleons och Hitlers kampanjer för att införliva mer ”Lebensraum” i sina domäner. Som det utkämpas har kriget inte heller något planerat slut i sikte. Liksom sina föregångare är det en ändlös köttkvarn utan något synligt mål annat än att dölja det som ursprungligen skapade förutsättningarna för det.

När detta krig har utkämpats till sista ukrainaren är frågan om vem eller vad som kommer härnäst fortfarande öppen. De europeiska politikerna har inget svar. De tror att det går att vrida tillbaka klockan till tiden före 2013, då de trodde att de kunde flytta EU:s gräns (och Nato) hur långt som helst utan att möta motstånd. Men det är inte så det fungerar. Hur kommer det sig att ingen i Väst tar den ryska känsligheten i denna fråga på allvar? Är den inte legitim?

Vi här hemma bör, för vår egen förståelse av vad som händer, göra ett besök både 2013 och 2003. För inget av det vi nu ser började 2014. Det är nyheterna om Putin som börjar 2014, då han av oro för faran att öppna upp hela landet militärt satte ner foten och annekterade Krim, som sedan 1700-talet utgjort Rysslands militära säkerhet på dess södra flank och som ukrainaren Chrusjtjov olagligt hade gett som gåva till sin ukrainske kollega på 1950-talet.

Men något betydelsefullt hände före 2014 – något som västvärldens politiker idag inte nämner. I nyheterna måndagen den 17 februari hörde vi en intervju med den tidigare statssekreteraren och Nato-ambassadören Kai Eide, som faktiskt var uppriktig nog att dra linjer tillbaka till de första åren efter Sovjetunionens kollaps och inte utan vidare ville svara jakande på NRK:s fråga om Putin är att lita på. Eide är väl bekant med historien om Ukraina-problemet och varför ryssarna till slut kände sig tvungna att stoppa européernas fjärde expansion i deras närområde med militära medel.

Sedan järnridåns fall och upplösningen av Sovjetunionen och Warszawapakten har väst fått många påminnelser om att en sådan expansion skulle uppfattas som ovänlig i Moskva. Väst och Nato skapade också osäkerhet i Moskva med sina interventioner och krig i Afghanistan och Irak, som skapade, förstärkte och utvidgade operationsområdena för växande antivästliga och antiryska terrororganisationer som IS och talibanerna, och ledde till ökad internationell polarisering och krig som också belastade Ryssland.

Detta var en viktig del av den internationella bakgrunden till Rysslands försök att organisera ett östligt alternativ till EU:s och NATO:s västliga samling. Putins stora dröm, efter att Ryssland insett att väst inte ville ha landet som partner i en stor koalition, var att inleda förhandlingar med de gamla sovjetrepublikerna om en gemensam marknad, en tullunion som skulle utvecklas till en ekonomisk och politisk union med EU som förebild. Kronan på verket skulle bli Eurasiska ekonomiska unionen, som förutom de centralasiatiska republikerna skulle vara starkt beroende av stora, resursrika länder som Ryssland, Vitryssland och Ukraina.

Detta var mycket oroande för ledarskapet i ledande europeiska länder och EU. De såg framför sig en möjlig ekonomisk och resursmässig tungvikt i konkurrensen om regional hegemoni. EU:s inblandning i Ukrainas politiska process för att ansluta sig till Putins union, där EU tydligt uppmanade Ukraina att underteckna ett associeringsavtal med EU, utlöste demonstrationer och upplopp i Kiev och andra städer. Ukraina har alltid varit ett land som kulturellt och politiskt är delat mellan öst och väst.

Ett avgörande steg togs av EU:s ledning som i november 2013 skickade sin utrikeskommissionär Catherine Ashton till Kiev för att stödja den pro-västliga falangen. Hennes samtal med regeringen och hennes appell till demonstranterna på Majdantorget var den utlösande faktorn för regeringens kollaps och förlusten av makt och inflytande till den pro-ryska falangen. Det var detta som skrämde Putin och Ryssland till att vidta militära åtgärder genom att säkra kontrollen över Krim och se till att marinbaserna och hela Svartahavsflanken inte hamnade under EU:s och Natos kontroll. Det var dessa händelser som utlöste det efterföljande kriget i Ukraina.

Den rysktalande och religiöst ortodoxa befolkningen i de östra provinserna reagerade också genom att kräva tillhörighet till Ryssland (som de hade haft i århundraden) istället för ett EU-orienterat och katolskt dominerat västra Ukraina. Man kan diskutera vad som är rätt och fel enligt historien, fördrag, moral och internationell rätt. Men att helt enkelt avfärda Ryssland och den rysktalande befolkningen som berättigade till ett ord med i laget när det gäller valet av deras egen nationella tillhörighet och den politiska framtiden för deras hemland är inte en väg till fred. För det första borde det åtminstone ha varit ett ämne för förhandlingar. Men den antiryska arrogansen tog överhanden.

Det är en skam att det som utlöste kriget inte är ett ämne för debatt i Europa. Döljandet och undertryckandet av denna information är en viktig del av bristen på yttrandefrihet i europeiska länder, vilket USA:s vicepresident J.D. Vance lyfte fram som ett centralt problem för europeiska nationer idag. Den tårfyllda respons han fick, och de raseriutbrott som hans budskap möttes med, borde vara en kraftfull väckarklocka för freds- och frihetsorienterade européer. Det är lika mycket vår egen frihet och framtid som står på spel som ukrainarnas.

De politiska reaktioner vi nu ser komma från stora delar av Europa, tyder inte på att det finns en genuin fred att uppnå i Ukraina. Om så vore fallet, vad är då poängen med ”fredsbevarande styrkor”? Tyder inte både Ukrainas och Europas reaktion på att de inte tror att fred med Ryssland är önskvärd eller möjlig? Är det inte just detta som krigsprofitörerna i det ”militärindustriella komplexet” vill få oss att tro? Och hur är det med ryssarna? Har de anledning att tro att Europas expansion stannar i Ukraina? Av de reaktioner vi nu ser från europeiska ledare måste vi dra slutsatsen att de fredssamtal som president Trump tvingat fram inte skulle ha ägt rum på europeiskt initiativ. Européerna behöver helt enkelt räddas från sig själva. Det är vad president Trump gör.