Durham, North Carolina. Norska och svenska utrikespolitiska beslutsfattare förstår lite av Trumps fredsplaner. Trump-administrationens realpolitiska förhållningssätt till både Ukrainakriget och kriget i Gazaremsan är helt främmande för dem.

Och inte minst har de liten förståelse för att västvärldens största fiende inte kommer utifrån utan inifrån, från en politisk elit som inte längre respekterar yttrandefrihet och elementära demokratiska rättigheter. En elit som visar öppet förakt för sitt eget folk.

Vid öppnandet av säkerhetskonferensen i München på fredagen gav vicepresident J.D. Vance europeiska ledare och utrikespolitiker en läxa som de gör klokt i att komma ihåg.

Talet representerar en vändpunkt i de euroatlantiska relationerna och har förhoppningsvis lagt grunden för en grundlig europeisk självrannsakan om både europeisk säkerhet och europeisk demokrati.

Det var ett otroligt tal av en självsäker amerikansk vicepresident och statsman, av en vicepresident som sannolikt kommer att bli USA:s nästa president.

Det var ett tal som inte i första hand handlade om kriget i Ukraina, utan om behovet av att bevara demokratin i Europa.

Det var en tydlig varning om att Europa kommer att lämnas ensamt, utan stöd från USA, om inte de europeiska ledarna tar sig samman och värnar om de grundläggande demokratiska värderingar som den atlantiska säkerhetsgemenskapen bygger på.

Det var en tydlig varning om att USA inte kommer att stå som garant för europeisk säkerhet om inte Europa självt är villigt att ta ansvar för sin egen försvarsförmåga.

Och det var en implicit reprimand till naiva norska politiker som har nedmonterat sitt nationella försvar och inte lyssnat på sina egna medborgare om de enorma utmaningar som migrationen till Europa innebär.

Talet måste uppfattas som ett kraftigt slag i ansiktet på både utrikesminister Espen Barth Eide (Ap) och ordföranden i utrikesutskottet, Ine Eriksen Søreide (H), som båda var närvarande och som båda delar ansvaret för både nedmonteringen av försvaret och för den destruktiva invandringspolitiken.

Ingen av de två är särskilt gynnade av Trumpadministrationen. Barth Eide blandar sig ständigt i frågor som inte angår honom, bland annat genom att förespråka ett erkännande av Palestina och kräva att Ukraina ska delta i fredsförhandlingarna med Ryssland.

Detsamma gäller Ine Eriksen Søreide (H) som går ännu längre och hävdar att det måste vara upp till Ukraina självt, och inte USA, att avgöra om fredsförhandlingar ska inledas.

De inser båda inte att kriget i Ukraina i själva verket är ett proxykrig mellan Ryssland och USA som Trump vill få ett slut på, vilket ingen annan än USA och Ryssland har möjlighet att åstadkomma.

Den totala bristen på verklighetsförankring är kanske inte mer än vad man kan förvänta sig av utrikespolitiska beslutsfattare som har tagit på sig att göra Norge till en humanitär stormakt, en fredsmäklare och världens ledande biståndsnation genom Arbeiderpartiets och Høyres så kallade engagemangspolitik.

Resultaten av denna politik har varit magra. Norsk fredsmedling har inte lett till mycket mer än att förlänga kriget och öka det humanitära lidandet och den materiella förstörelsen i Mellanöstern. Och trots att den norska försvarsmakten har reducerats till en bråkdel är vi i praktiken i krig med vår stormaktsgranne i öster.

Både Espen Barth Eide och Ine Eriksen Søreide borde göra en grundlig reality check när det gäller försvarspolitiken och kriget i Ukraina, invandringspolitiken och biståndspolitiken.

De amerikanska väljarna har gjort uppror och Donald Trump är inte längre villig att upprätthålla den självdestruktiva och destruktiva utrikespolitik som håller på att tvinga västvärlden på knä.

När det gäller kriget i Ukraina är det hög tid att sätta fingret på pulsen och föra norsk utrikespolitik tillbaka till verkligheten:

• Rysslands invasion av Ukraina var olaglig enligt internationell rätt. Den kan varken bortförklaras eller ursäktas. Men USA:s och NATO:s bombningar av Kosovo och invasion av Irak var också olagliga. De hade inget FN-mandat.
• Kriget i Ukraina är ett proxykrig mellan Ryssland och USA. Det har länge stått klart att USA och Nato förlorar i Ukraina, precis som USA har gjort i praktiskt taget alla krig sedan andra världskriget, senast i Afghanistan.
• Kriget i Ukraina har sin främsta orsak i Ukrainas önskan om NATO-medlemskap och tidigare amerikanska presidenters stöd för detta.
• Natomedlemskap för Ukraina innebär en risk för utplacering av amerikanska medeldistansrobotar med kärnvapenstridsspetsar med knappt 5 minuters förvarningstid till Moskva. Ryska ledare spelar inte hasard med Rysslands säkerhet, jfr Kubakrisen 1962. Och de minns fortfarande både Napoleon och Hitler.
• Trump agerar rationellt. Han inser att kriget i Ukraina är förlorat, att ett fredsavtal alltid måste spegla den militära situationen på marken och att Rysslands ultimatum att Ukraina ska förbli en neutral stat, som Österrike, och inte gå med i Nato är ett absolut krav. Trump gör som Kennedy gjorde 1962, då Kennedy drog tillbaka USA:s medeldistansrobotar från Italien och Turkiet och Chrusjtjov i gengäld sanerade de ryska missilsiloserna på Kuba.
• Enligt NATO:s handbok beslutar USA om varje militär operation inom NATO. USA står för över 70 procent av Natos militärutgifter. Därför är det bara Ryssland och USA som har en plats vid förhandlingsbordet. Allt annat är nonsens och skådespel.

Detta är de brutala realpolitiska realiteter som Trump-administrationen navigerar. Och tyvärr är det allt som betyder något runt förhandlingsbordet, såväl som på slagfältet.

Om Norge och de andra europeiska NATO-länderna är medvetna om sitt ansvar och gör som Trump länge har sagt, genom att återuppbygga sitt eget försvar, kommer Ryssland, med en ekonomi som inte är större än Spaniens, inte att ha kapacitet att utgöra något verkligt framtida hot mot Europa.

Espen Barth Eide och Ine Eriksen Søreide bör hålla en mycket låg profil i München. Annikken Huitfeldt bör hålla en ännu lägre profil i Washington. De bör inte engagera sig i Trumpadministrationens försök att skapa fred i Ukraina. De bör sitta lugnt i båten för att undvika att skada norska intressen mer än de redan har gjort.

Istället bör de hålla näsan i vädret genom att återuppbygga de väpnade styrkorna, värna yttrandefriheten och demokratin och lyssna på sitt eget folk när det gäller deras destruktiva invandringspolitik.

J.D. Vances tal utgör en vattendelare i de euroatlantiska relationerna och i internationell politik i allmänhet, och förhoppningsvis en vitalisering av den europeiska demokratin och en övergång från verklighetsflykt tillbaka till realism i den europeiska utrikespolitiken.