I decennier har vänstern tillåtits definiera samhället och utrymmet för uttryck genom en giftig blandning av woke politics, globalism, klimathysteri och islamisering genom censur, hets och mobbning av meningsmotståndare. Nu har Trump blivit president, Gaza har jämnats med marken, islam har avslöjats, klimatkrisen har blivit löjlig, unga går till FrP [eller SD i Sverige; reds. anm.] och Document får presstöd.

Den politiskt korrekta moralpolisen i västvärlden förlorar makt över samhället och det är vackert att se. År 2025 kommer att bli ett annus horribilis för alla godhetsknarkare på vänsterkanten: Alla deras politiska prestigeprojekt krackelerar och deras kaxiga moralism har doppats i ett oljefat av hård verklighet. Och det bästa av allt: Det finns inget de kan göra åt det, för alla luftslott punkteras till slut.

Socialismen tilltalar självcentrerade moralister

Vänstern och socialismen attraherar skrämmande ofta människor som inte bara sätter sig själva på en högre moralisk häst än andra för att de är fulla av ”solidaritet” och ”omsorg”, utan dessutom bara visar denna solidaritet och omsorg för aktörer som de subjektivt gillar. Detta är anledningen till att projektet att sprida avundsjuka (mot ”de rika” som de inte gillar) presenteras som vägen till ett gott samhälle. Om man har ett personlighetsdrag för att gotta sig åt att ens motståndare ligger maktlösa och ignorerade i diket, tenderar man också att hamna till vänster.

För den svagsinte är det lätt att vilja ansluta sig till ”de goda” och därmed kunna smycka sig med en aura av att vara bättre än alla andra, särskilt genom att spotta hat på slumpmässiga ”högerextremister”. Detta har ingenting med samhällsengagemang eller ”solidaritet” att göra. Även om människor på vänsterkanten tenderar att marinera varandra i självrättfärdighet, representerar de egentligen bara enkel egocentrism klädd i röda och gröna banderoller för att främja politik och lösningar som inte bara är dysfunktionella, utan också skadar fattiga människor, skapar korruption och har misslyckats katastrofalt 100 gånger i 100 länder under 100 år.

Människor till vänster kännetecknas skrämmande ofta av personlighetsdrag som ingen borde sträva efter: De är aldrig nöjda med samhället som det är. Förhåller sig inte till observerbara fakta. Är mer upptagna av framtidsvisioner än av nuet. Tror att hat mot motståndare är vägen till ”gemenskap”. Lär sig aldrig av sina egna misstag utan skyller alltid på alla andra. De tar aldrig på sig skulden för politik som inte fungerar, och de kommer alltid att försöka med politik som har misslyckats en andra gång eftersom det kommer att fungera den här gången. Det är enkla lösningar för enkla människor, och det finns något systematiskt omoget och barnsligt med det hela.

Hur man skapar ett destillat av extremism

Problemet med socialistiska grupper är att de ofta skapar en intern pissing contest om vem som har den bästa moralen och är mest ”god” och mer ”solidarisk. Vem vill ta emot flest flyktingar och spendera mest pengar? Vem vill beskatta de rika mest, säga ordet ”solidaritet” flest gånger och bygga de vackraste cykelbanorna? Och den som är bäst på ”stora visioner och ambitiösa mål” och vill ”rädda demokratin” med censur och åsiktsmångfald blir kungen på moralberget. Makt hamnar alltid i fel händer. Varje gång

Den här moraliska pisstävlingen skapar ett destillat av extremism, där de galnaste tenderar att hamna på toppen – som Eivind Trædal och Espen Barth Eide. Och de mest inkompetenta utses till ledare för att de har flest vänner, mest pengar och störst nätverk – som de arbetarfientliga politikerna Jonas Gahr Støre och Jan Christian Vestre, som båda är kapitalistiska miljonärer. Det ständigt ökande moraliska tryck de skapar, i kombination med intern självrättfärdighet och ständiga maktkamper, ser till att fanatismen bara ökar. Och det ser ut att vara en framgång – men det är bara på ytan.

Alla som inte röstade på oss ska uppmuntras att skapa ”gemenskap”

Det går inte att säga vilken skada vänstern och globalisterna har lyckats tillfoga sina egna samhällen, och ett av sätten att konsolidera makten är genom att driva kritiker till maktlöshet: Gillar du inte islam? Smaka på islamiseringen, din kristna jävel! Gör invandringen dig fysiskt och ekonomiskt otrygg? Lyft gränserna och kalla alla för ”flyktingar”! Gillar du inte vägtullar? Haha, då ska du få så mycket vägtullar att du inte har råd att ta med barnen till gymmet längre. För mycket skatt? Du kommer att få en skattechock, din egoist! Oroar du dig för ditt eget land och din egen kultur? Nu får du mångfald och alternativ kultur i alla kanaler, ditt nazistiska rövhål!

Olyckligtvis finns det ett skrämmande antal människor i politiken som gillar den här typen av ”gnugga in det”-politik. Förr var det normalt att hålla igen när man fick makt, eftersom man faktiskt leder hela samhället och har ett ansvar även för medborgare som inte är ens egna väljare. De gröna fanatikerna i ”miljöpartierna”, i synnerhet, ändrade denna praxis att respektera oppositionen till att slå oppositionen så hårt som möjligt.

[Svenska läsare kan påminna sig om hur dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt teamade upp med Miljöpartiet och öppnade de svenska gränserna på vid gavel efter valet 2010, för att hämnas på de väljare som röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen; reds. anm.]

Gröna socialister älskar när kritiker beläggs med munkavle, nonchaleras, ignoreras, mobbas och avlägsnas. Det ligger i allas intresse att bygga ”en bättre framtid” och, inte minst, censur är nödvändigt för att ”rädda demokratin” och ”samhället”. Viljan att anamma en totalitär politik som riktar in sig på oliktänkande och kritiker finns alltid i alla samhällen, men i Norge tog sådana krafter makten. De har älskat att göra livet så eländigt som möjligt för alla som röstat annorlunda, och Lan Berg och Red Raymond var de värsta av dem alla.

Micro-minoriteter, extremister och perversa får definiera demokratin

De senaste 30 årens socialistiska/globalistiska framfart har därför blivit en allt större skräck för människor på högerkanten. Förnuft, logik, argument, varningar och protester har varit helt värdelösa och bortkastade. Varningar om alarmerande resultat har ropats från hustaken, utan något svar.

För kloka motståndare till vänsterns självskadebeteende har det bara varit att böja på nacken och TA DEN. En stor majoritet motsätter sig EU-anpassning, islamisering, koldioxidskatter, vägtullar, borttagande av parkeringsplatser, woke-moralism, klimathysteri och destruktiv politik som inte fungerar, men de enda som har sagt ifrån är de som vill ha mer extremism och politik som inte fungerar.

Transpersoner är en konstig micro-minoritet även i den lilla minoritet som Pride-cirkusen utgör, och transpersoner är totalt ointressanta och irrelevanta för de flesta – ändå har transpersoner fått en plats i det offentliga rummet som är helt frikopplad från deras antal, och som helt ignorerar hur ofta människor med den här typen av hobbyer också har psykiska problem. Det är en återvändsgränd, eftersom det inte finns något att lära sig, inget att vara intresserad av och inget gott att vinna på detta nonsens – samtidigt som viktiga samhällsproblem har tillåtits eskalera utan att åtgärdas. Det kunde inte hålla i längden.

Till slut blev det för extremt, för dumt och elakt, och om man driver en pendel för långt åt ett håll skapar man bara energi åt det andra hållet. Pride är på väg ut och förr eller senare får moralisterna precis vad de förtjänar. Precis som efter hippietiden. Vänsterextremisterna trodde att de var osårbara, hade makten och kunde definiera framtiden. Allt gick ju så bra!

Den rödgröna moralismens väktare kommer snart att få uppleva vad ”karma” innebär

Nu står vänstern mållös när de ser sina vänner i terrororganisationen Hamas utplånas medan deras favoritsamhälle i Gaza pulveriseras. Och även om de mobiliserar alla sina krafter framför Israels ambassad och hela vägen upp till FN, så har det ingen som helst effekt. Ingen bryr sig om dem längre. De kunde lika gärna ha gått en kurs i virkning.

Vänstern har skyddat islam som om de själva var medlemmar i denna galna sekt och förvandlat Muhammeds kvinnofientliga våldsbudskap till opium för sig själva och sitt eget förstånd. Men problemen med islam går inte att dölja i längden. Det är inte ”islamofobiska rasister” och ”högerextremister” som skapar motstånd och antipati mot denna importerade, oortodoxa och föråldrade macho-vidskepelse från urminnes tider. Det kan de troende göra helt på egen hand. Ju mer människor ser av islam, desto mer skräckslagna blir de. Inga kommittéer och rapporter om ”islamofobi” från Brödraskapets manipulatörer kan stoppa det.

BLM, Pride, klimatet och globalismen nådde sådana höjder att de i praktiken definierade de västerländska samhällena, men nu har allt kollapsat i ett moln av hybris, negativa resultat och motstånd från människor som fått nog, och det på otroligt kort tid. De flesta har fått mer än nog av denna extremism, aktivism och fanatism, och människor skrattar bara åt hela skiten samtidigt som de snabbt omorienterar sig mot mer förnuft, försiktighet, måttfullhet och inkluderande ordning.

Det är därför Trump, FrP och många andra ”högerextrema” krafter växer i Europa. Termen ”högerextrem” är lika uttjatad och maktlös som ”rasist” och ”nazist”. Man gick för långt i att mobba andra och blev så elak att alla insåg det.

En nyorientering mot förnuftet som på 1980-talet

Det var omkring 1980 som hela västvärlden greps av en liknande högerextrem våg, och politiska trotjänare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher satte stopp för två decennier av ökande extremism från kommunister, hippies och dumma, självupptagna egoister med alltmer extremistisk politik. Det röda samhällsprojektet kollapsade i ett moln av ilska, droger, modlöshet och vänsterextrem terrorism. Våld är alltid extremisternas grepp när de förlorar makt och auktoritet över massorna.

Det finns dock en mycket hälsosam läxa som vänstern nu är på väg att lära sig. Det är ett hästkur som hela samhället behöver för att bli mer enat igen. Problemet är som sagt att socialismen attraherar människor som aldrig kommer att erkänna att de kan ha fel, och därför måste alla problem orsakas av någon annan. Och det ger dem rätt att vidta åtgärder mot de negativa krafterna. Men nu hjälper inte längre protesterna, fackeltågen och hatretoriken om ”rasism”.

I en demokrati kan man bara upphäva verkligheten så länge innan den biter tillbaka. Och våra länder är fortfarande demokratier, eftersom vänsterextremisterna aldrig lyckades rädda demokratin genom att avveckla den med censur och lagar om hets mot folkgrupp. Nu räcker det.

De skriker efter klimatförändringar och skriker sig hesa för utsatta grupper. De kampanjar för mer woke och HBTQI+-alfabetssoppa, men folk ser hur knäppt allt är. De kampanjar för mer klimatpolitik, men folk ser att detta bara är en vinstbluff och bryr sig inte. NRK [och SVT; reds. anm.] pumpar ut material om globaliseringens och EU:s välsignelser, men det fungerar inte längre. Människor ser och upplever sanningen. ”Your 15 minutes of fame is over.”

Lär sig vänstern att bli mer civiliserad nu, eller blir det mer våld?

Alla fackeltåg, protestmarscher och demonstrationer som högern har organiserat till förmån för mer förnuft och ekonomiskt ansvar, och mindre vindkraft, mindre import av brott, mindre stat, mindre skatter och avgifter, har tystats, ignorerats och förlöjligats i alla medier – till högerns enorma frustration. Ingen vill lyssna, ingen får komma till tals i medierna och ingenting hjälper.

Nu är det vänsterns tur att få smaka på den maktlöshet som de själva har älskat att tillfoga andra. I framtiden kommer de att få känna på hur det är att skrika sig hes utan att någon lyssnar eller bryr sig. Det är karma, och ja… det är ganska utsökt. Du får gärna vara lite skadeglad över detta, för det är en viktig läxa i att tolerera orättvisor som inte drabbar dig. Pendeln svänger och nu är det vänsterextremisternas tur att stå vid sidlinjen och bli ignorerade. Låt oss hoppas att de lär sig något av det? Eller inte…

Nu när våldsamma vänsterextremister har slagit sig ihop med våldsälskande islamister för att agera mot nazisterna (det vill säga vanliga, vettiga människor som har fått nog av deras självgodhet, moralism och extremism) kan frustrationen över att bli ignorerad och förlöjligad mycket väl rinna över – för alla är inte goda människor, så låt oss hoppas att de inte reagerar som på 1980-talet:

När socialismen kollapsade och förnuftet tog över upplevde västländerna en våg av våld, terror, kidnappningar och revolutionär iver, som AKP och Rote Arme Fraktion gick i spetsen för på 1980-talet. Förhoppningsvis vill ingen ha en upprepning av den extremismen, men fanatiker är fanatiker. Man vet aldrig hur långt de kan gå, och vi har tillräckligt många av dem i samhället. Vi har till och med importerat dem, välkomnat dem och belönat deras utanförskap med medborgarskap.

Om vi får fler terrordåd i socialismens, mångkulturalismens, globaliseringens, wokeismens eller islamismens namn, så kommer det inte heller att fungera. Folk kommer bara att avsky dessa krafter ännu mer, så att nationella krafter kan återuppbygga västländerna med funktionell, logisk och ekonomiskt ansvarsfull politik igen. En politik som förhåller sig till hur verkligheten är, i stället för hur verkligheten borde vara.

Och sedan kommer vänstern tillbaka för att förstöra igen. För de kommer alltid att försöka med socialism en gång till. Och islamisterna har inget val för att komma till sina 70 jungfrur. Vi ”måste” förändras, säger de. Men det behöver vi faktiskt inte.