1Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. ₂Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. ₃Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. ₄Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. ₅När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«

₆Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ₇»Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« ₈Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? ₉Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? _10/11 Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig« – och nu talade han till den lame – »stig upp, ta din bädd och gå hem.« ₁₂Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!«

Mark 2:1-12

De flesta människor reagerar med avsky på mordet på koranbrännaren Salwan Momika i Sverige, men vad sägs om att försöka förstå vad som driver mördarna? Det är som om vi inte vågar diskutera den etiska grunden för mördarna. Kan det bero på att man är rädd för vad man ska hitta?

Det är inte så att vi som tillhör en kristen kultur tänker på samma sätt om våld som människor från andra kulturer, och i synnerhet inte muslimska kulturer. Problemet med islam är inte bara dess acceptans av våld. Det som gör islam till en formidabel motståndare för västvärlden är kombinationen av amoralitet och en upplevd skyldighet att utföra även de värsta handlingar. Det är inte så att muslimer nödvändigtvis njuter av våld, även om vissa förmodligen gör det; tragedin är tvånget, deras känsla av heder och plikt att försvara tron.

I islam möter vi en annan Gud än Honom som förlåter synder och instruerar oss att bekämpa ondskan. Det finns inget syndafall i kristen mening i islam. Koranens berättelse om Adams fall har inga konsekvenser för Adam, hans ättlingar eller universum. Det finns en obruten linje mellan det som Allah en gång skapade och det som finns idag. Världen som den ser ut idag är praktiskt taget densamma som den värld som Allah en gång skapade. Med andra ord är Allah ansvarig för all den ondska vi upplever.

Samtidigt betonar islam Allahs allsmäktighet på ett sätt som sätter honom över både förnuft och sanning. Hans väsen är av en karaktär som vi inte kan förstå och han är upphovsman till alla gärningar, både goda och onda. Han kan därför göra vad som helst, eftersom hans vilja inte är resultatet av en klart definierad moralisk och helig natur. Allah är så stor att människan inte har fått förmågan att förstå honom. Det är därför naturligt för de flesta muslimer att uppfatta sina liv som ödesbestämda, där alla deras handlingar är förutbestämda från evighet till evighet.

Muslimer lever därför i en värld där det inte finns något problem med ondska. Om vi förstår denna verklighet kommer vi också att förstå morden på oskyldiga kvinnor och människor som agerar hädiskt mot deras tro. De har en gud som är så allsmäktig att det inte finns något utrymme för frihet för andra aktörer, och han har en vilja som inte är förankrad i absolut sanning och moral. Under dessa förhållanden har de en plikt att försvara sin gud och sin tros heder intill döden.

Få böcker har gjort ett sådant intryck på mig som boken Æresdrap (Honour killing, 2008. Boken finns ännu inte utgiven på svenska; reds anm.) skriven av den turkiska journalisten Ayse Onal. Hennes möten med män som dömts för hedersmord på kvinnliga familjemedlemmar ger oss berättelser om män som känner sig tvingade att döda sina fruar. För att heder och tro betyder mer än dem. Inte för att männen väljer att göra det, utan för att deras tro har gett dem en plikt att göra det. Det är inte för inte som muslimska män upplever döttrar som en börda i sina liv.

Under århundraden förstod västvärldens folk vad islam handlade om, samtidigt som vår kristna tro var levande, och därför prioriterades också försvaret mot islam. I dag är tron död och vi är övertygade om att alla verkligen vill leva som vi. Vi vägrar att inse att det finns kulturer där ute som helt krockar med vårt sätt att förstå världen.

Men vår frihet och förståelse för rätt och fel kan inte tas för given. Utmaningen är att vi har glömt trons betydelse för vår civilisation. Utan kristendomens Gud är vi utlämnade till krafter som är mer destruktiva än vi anar, där begrepp som kärlek, frihet, synd och förlåtelse är främmande ord. Vill vi verkligen ha det så?