Det är hög tid för en kritisk granskning av norsk biståndspolitik. Vi har gett bistånd i överflöd, till pirater i Somalia och till talibanerna i Afghanistan – utan syfte, utan kontroll och utan resultat att visa upp.

Norge är världsmästare i bistånd. Ingen ger så mycket per capita som vi gör. År 2023 gav vi 58,6 miljarder norska kronor, vilket motsvarar 1,09 procent av bruttonationalinkomsten (BNI).

År 2023 gick norskt bistånd till 1 605 projekt i 97 länder genom 866 olika organisationer.

Mer än hälften gavs multilateralt, bland annat genom FN-systemet. Ungefär en fjärdedel gick till privata norska och internationella intresseorganisationer. Ingen har någon överblick över var pengarna hamnar. Resterande del donerades bilateralt. Norge gav till och med 53,8 miljoner norska kronor i bistånd till världens största ekonomi, Kina.

Genomsnittet för OECD-ländernas bistånd var 0,37 procent av BNI. USA gav 0,24 procent. Norge ger med andra ord mer än fyra gånger så mycket bistånd per capita som USA. Av OECD-ländernas totala utvecklingsbistånd på 223,3 miljarder USD ger USA överlägset mest med 64,69 miljarder USD.

Men nu har Trump och de amerikanska väljarna fått nog. Elon Musk och Department of Government Efficiency (DOGE) är på. De har avslöjat ett aldrig tidigare skådat slöseri i USAID.

Pengarna går till alla möjliga absurda ändamål. Till terroriststater som Somalia, Afghanistan, Syrien, Jemen och Gaza, och till terroristorganisationer som talibanerna, IS och al-Shabaab. Och de har ofta mer att göra med köns- och identitetspolitik, som stöd till en transsexuell opera i Colombia och könsbytesoperationer i Guatemala, än med bistånd.

Det är bara norska NORAD som kan överträffa detta slöseri med skattebetalarnas pengar. Det finns många historier, men norska Kirkens Nødhjelps eskapader i Somalia tar priset. De fick 10,7 miljoner norska biståndsdollar för att utbilda somaliska pirater till skönhetsvårdare.

Ingen vet hur många av de somaliska piraterna som har blivit skönhetsvårdare. Förmodligen inga! Norska polisens säkerhetstjänst (PST) befarar att pengarna i stället har hamnat i händerna på terrorgrupper som IS och al-Shabaab. Det är nog mer troligt.

Hur många miljarder av norska skattebetalares surt förvärvade skattepengar som har hamnat i talibanernas fickor för att främja kvinnors rättigheter i Afghanistan vet ingen och få är intresserade av att ta reda på det! Det har i alla fall inte bidragit till att främja kvinnors rättigheter i Afghanistan.

Förre ambassadören Jens Mjaugedal sammanfattade det norska biståndet ärligt, även om han kanske kunde ha gjort det när han var biståndsambassadör i Somalia: ”Kul, men bortkastat. Bistånd fungerar inte”, avslutade han.

Ett antal internationella metastudier har visat samma sak. Det finns ett litet samband mellan västerländskt bistånd och ekonomisk utveckling. Lejonparten av pengarna går åt till att administrera de många privata intresseorganisationerna och NGO:erna i Norge och utomlands samt till korruption i mottagarländerna.

Lika anmärkningsvärt som att legitima tvivel kan resas om biståndet överhuvudtaget fungerar och har något syfte, är att de enorma summorna ges utan effektiva kontroll- och övervakningsrutiner och utan uppföljning av resultat. Pengarna bara försvinner ner i ett stort svart hål.

Detta är något som Riksrevisionen med jämna mellanrum kritiserar Utrikesdepartementet och NORAD för, men utan att någon verkar ta notis om det. RR har gjort detta i många år. De avvikelser som de har avslöjat och återkommande rapporterat om när det gäller norskt bistånd är av samma karaktär och omfattning som det Elon Musk och DOGE nu avslöjar när det gäller USAID, som bland annat har skickat flygplanslaster med dollar till talibanerna i Afghanistan.

RR har ofta karaktäriserat hanteringen av biståndsmedel som ”mycket klandervärd”. Det är en hård karaktärisering i RR:s nyktra vokabulär. Vi vet att det sker. Ändå fortsätter samma oseriösa metoder år efter år.

Det är obegripligt. Om något liknande hade hänt i den privata sektorn hade de ansvariga fått sparken för länge sedan.

År 2021 kritiserade Riksrevisionen utrikesdepartementet (UD) för att inte ha kontrollerat hur Terje Rød-Larsen och International Peace Institute (IPI) i New York använde de pengar de fick från UD. IPI tog emot över 130 miljoner norska skattekronor innan Rød-Larsen fick sparken för tjänstefel och för sina affärer med Jeffrey Epstein. Och då var det andra länders representanter, inte det norska utrikesdepartementet, som reagerade.

Utrikesdepartementet kritiserades för att bryta mot elementära procedurregler och för att inte ta frågor om opartiskhet på allvar. Kanske inte helt oväntat mot bakgrund av att departementets ledning var gamla vänner till Rød-Larsen. Vad som var mer oväntat var att det inte fick några som helst konsekvenser för någon i departementets ledning. Där studsade kritiken bort som vatten på en ankas rygg.

Senare samma år kritiserades UD för att inte ha dokumenterat sitt bistånd till Världsbanken. Det påpekades att betydande kostnader läggs på administration och drift, att flera av Världsbankens fonder inte kan dokumentera att biståndet når dem det är avsett för och att UD inte har någon övergripande strategi för biståndet.

År 2023 kritiserades Utrikesdepartementet för brist på systematiska utvärderingar av biståndets resultat under krisen i Syrien mellan 2016 och 2021. Norge lovade att ge 10 miljarder norska kronor till Syrien under denna period. Ingen kan redogöra för vart pengarna tog vägen eller om de bidrog till något positivt överhuvudtaget.

I rapporten från 2024 drog RR slutsatsen att ”Det finns betydande brister i hur utrikesdepartementet och NORAD förebygger, upptäcker och reagerar på finansiella oegentligheter.”

RR påpekar att risken för ekonomiska oegentligheter generellt är hög inom biståndet och finner det klandervärt att UD:s och NORAD:s insatser för att förebygga, upptäcka och följa upp ekonomiska oegentligheter inte är i överensstämmelse med biståndshanteringens art, risk och väsentlighet.

Så hur kan detta fortsätta år ut och år in? De belopp som försvinner i biståndets stora svarta hål blir bara större och större. Ingenting görs för att dokumentera om biståndet fungerar, och ingen verkar ha kontroll över vart alla pengar tar vägen.

Terje Tvedt är förmodligen den person som har kommit närmast ett svar i sin bok ”Det internationella genombrottet” från 2017. Tvedt beskriver hur mer än 200 privata, men i realiteten huvudsakligen statligt finansierade, organisationer och intressegrupper med flera tusen anställda vuxit fram som självutnämnda förvaltare av skattebetalarnas biståndspengar och som aktiva förespråkare för ännu mer bistånd.

Han beskriver hur journalisterna på Akersgata och Marienlyst togs med på en rundtur och lät sig uppvaktas av utrikesdepartementet och berättas om Norges triumfer som humanitär stormakt och om hur bistånd, invandring och mångkultur bäst bör skildras i medierna. Han beskriver hur de verkliga berättelserna om den norska ”godhetsregimen” sällan eller aldrig nådde fram till väljarna och skattebetalarna.

Jag har själv på nära håll sett hur det ökade utbudet av norskt bistånd skapade sin egen internationella efterfrågan.

Under 1980-talet fick Oslo ett internationellt rykte som de lätta pengarnas huvudstad bland biståndsländer och internationella NGO:er. Flera ambassader hade som huvuduppgift att mobilisera norska medel till projekt i sina hemländer. Internationella NGO:er och privata stiftelser som Clinton Foundation började åka i skytteltrafik till Oslo för ständig påfyllning.

I gengäld fick den lokala norska biståndseliten sina röster för att få attraktiva positioner i FN-systemet, liksom tillgång till elitcirkulation på den internationella humanitära arenan.

Alla ville bli diplomater och resa till fjärran länder på statens bekostnad. Uppföljning, kontroll och resultat i samband med biståndsprojekten var som man kunde förvänta sig.

Det offentligt finansierade biståndskomplexet har blivit en miljardindustri utan rimliga kvalitetskrav, produktivitetskriterier eller adekvata kontrollmekanismer och är i praktiken skyddat från offentlig granskning. Skandalerna står i kö, som de ofta gör när pengapåsen är stor och tillhör någon annan.

Osloprocessen, ursprungligen initierad på ett ”privat” initiativ på FAFO av makarna Terje Rød-Larsen (Ap) och Mona Juul, och senare inkorporerad i Utrikesdepartementet, körde så småningom i diket. Typiskt nog har det hela nu slutat med att Gaza bombats sönder och samman.

I stället för att verka för fred i Sri Lanka bidrog Erik Solheim (s), först som särskilt sändebud till FN och sedan som biståndsminister, till att förlänga konflikten och den exempellösa blodsutgjutelsen, vilket gjorde både regerings- och rebellstyrkorna och britterna rasande.

Detsamma gällde Hilde Frafjord Johnson (KrF), som 2014, efter att ha utsetts till FN:s särskilda sändebud i Sydsudan och efter att ha spenderat över 15 miljarder norska skattekronor, kastades ut ur Sudan med en av Afrikas värsta kleptokratier i släptåg.

Trots de tvivelaktiga resultaten har dock den norska globaliseringseliten blivit rikligt belönad.

Terje Rød-Larsen utsågs till FN:s sändebud för Mellanöstern, men fick senare sparken i onåd från Internationella fredsinstitutet för pengatjafs och sitt nära samarbete med Jeffrey Epstein.

Hilde Frafjord Johnson gömmer sig nu i Bryssel, där hon fick en bekväm pensionsposition som seniorrådgivare vid Europeiska fredsinstitutet. Sedan dess har ingen sett eller hört något från henne.

Grete Faremo, som avskedades från FN efter att ha slösat bort några hundra miljoner kronor, fick en pensionärstjänst som PR-rådgivare på Try Råd AS, Kjetil Trys Ap-butik. Passande nog har hon nu blivit ordförande för Kilden Operahus i Kristiansand för att hålla i plånboken där. Sannerligen rätt kvinna på rätt plats!

Är det inte dags att ta ställning mot denna vansinniga vanskötsel? Krisstöd och humanitärt bistånd har sin plats, men bistånd fungerar inte. Det leder till biståndsberoende, pengamissbruk och korruption, inte till ekonomisk utveckling.

De 58,6 miljarderna i bistånd är skattebetalarnas surt förvärvade pengar. De ska inte slösas bort urskillningslöst, utan kontroll och utan syfte.

Och det är inte rimligt att förvaltningen av dessa enorma summor pengar från det allmänna lämnas över till privata intresseorganisationer som Norsk Folkehjelp, Kirkens Nødhjelp och andra, så att en liten globaliseringselit, som i stort sett misslyckats med att visa sig värda att lita på, kan resa jorden runt i första klass.

Hjälpen bör i stället finansieras frivilligt av de frivilliga organisationerna genom deras egna medlemmar och de som kan finna deras syfte värt att stödja. Jag tycker i alla fall inte att det är någon idé att skicka mina skattepengar till talibanerna i Afghanistan eller till idioter som försöker omskola somaliska pirater till skönhetsvårdare!

De som tycker att det här är väl använda pengar kan ge hur mycket de vill. Men det är varken rätt eller rättvist att vi andra ska tvingas stödja dem genom våra skatter.

Det är dags att ta en ordentlig titt på det humanitära politiska komplexet och biståndsgalenskapen i Norge. Biståndet måste sänkas till en rimlig nivå och i första hand inriktas på katastrofhjälp och humanitär krishjälp.

Det är dags att ta ställning mot utrikesdepartementet och NORAD, på samma sätt som Elon Musk och Trump-administrationen nu gör med USAID.