Två veckor har gått sedan masskjutningen på Campus Risbergska, där tio människor mördades. Sedan den allra första dagen har media följt ett enda spår: Det rasistiska. Den vinklade rapporteringen får redan stora motsättningar att växa. Varför fortsätter media att piska upp hatet? Vill de skapa konflikt?

Det är svårt att dra någon annan slutsats. De etniskt svenska offren är fortfarande namn- och ansiktslösa. Offren med annan bakgrund däremot, de och deras familjer och vänner återkommer dag efter dag. Både som individer men framför allt som representanter för gruppen ”invandrare”.

Perspektivet hos mainstream media är ett och detsamma: Offren är inte bara offer för en sjuk mördares vansinnesdåd – utan först och främst offer för den svenska rasismen. Ja, mer än så. Alla invandrare är de facto offer. Även om de inte fallit offer för kulorna på Risbergska, så är också de offer för den svenska rasismen.

En politiserad katastrof

Att den 4 februari skulle politiseras anade många i samma stund som de första rapporterna kom in, och morden på Risbergska innebar mycket riktigt en nytändning för de svenska antirasisterna. Plötsligt fick de en oöverträffad möjlighet både att bevisa rasismens, nazismens och den våldsamma högerextremismens närvaro, och samtidigt visa på behovet av sin antirasistiska kamp (som därför kräver ytterligare miljoner och åter miljoner i bidrag av skattebetalarnas pengar).

Alltså var de snabba att agera, understödda av svensk media och svenska politiker som av någon märklig anledning känner ett behov av att utmåla varje ljushyad svensk såsom född rasist. Alla boende i Sverige – etniska svenskar och helt nyanlända – har därför mötts av rubriker som ”Invandrare i Örebro: ’Är så rädd’”, ”Stor oro bland invandrare i Örebro: ’Är ett öppet hat’”, ”Vittnen inifrån Risbergska känner sig övergivna av Sverige” eller ”I ert Sverige känner sig invandrare utsatta” (webbadressen visar att den ursprungliga rubriken löd ”I Kristerssons Sverige…” men det blev kanske för tydlig propaganda).

Bilden av den livrädda invandraren

Att Aftonbladet, Proletären, Arbetaren, DN, ETC och annan vänstermedia kör i sina gamla hjulspår är knappast förvånande, och Arbetsvärlden hänger på, när de intervjuar en kvinna som inte längre vågar lämna sin lägenhet:

– Jag känner mig som en rörlig måltavla. Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mig trygg igen.

Hon kopplar samman dådet med en växande främlingsfientlighet i Sverige.

– Hatpropagandan och hetsen mot invandrare har fått oss att känna oss otrygga i flera år. Men jag trodde aldrig att jag skulle bevittna något så fruktansvärt. Regeringen har lämnat oss oskyddade och sårbara för denna fasa.

Dag efter dag. Samma budskap. Men frågan är om inte det absoluta lågvattenmärket (så här långt) nåddes på Dagens Nyheters debattsida, när hijabistan, islamistaktivisten och skolkuratorn (!) Kawtar Chibli, som tidigare frågat sig hur länge muslimer kan stå ut i Sverige, under gårdagen fick uttala sig på följande sätt:

”Skolskytten i Örebro mördade allas våra mammor, pappor och systrar. Dådet bekräftade det minoriteter länge känt: Vi lever i ett samhälle som inte gillar oss, och som ibland till och med hatar oss. Minoritetsstressen, som alltid lurat under ytan, dånar i våra öron. I mitt Sverige ska vi inte behöva vara rädda, men i mitt Sverige är vi det.”

Och inte bara det:

– Rädslan och oron är verklig – oavsett vilket motiv och mål skytten visar sig ha haft i Örebro, fortsätter Chibli.

Sanningen spelar ingen roll – känslan är det viktiga

Vänligen notera ordet ”oavsett”. Verkligheten spelar således ingen roll längre, det är tolkningen och känslan som är viktig.

Det spelar ingen roll att studie efter studie bevisar att svenskarna är ett av världens minst rasistiska folk. Det spelar ingen roll att polisutredningen så här långt tyder på att det inte fanns några rasistiska motiv bakom dådet. Det spelar ingen roll att offren speglade samhällets sammansättning – svenskar är i minoritet i alltfler sammanhang, även på Komvux i Örebro. Men det spelar ingen roll.

Nej, blotta oron hos individer som har gjort den (påstådda) svenska rasismen till sin födokrok och som nu stickat en offerkofta större än Örebro län, är tillräcklig för att slå fast att invandrare har all anledning att vara rädda – och att etniska svenskar måste acceptera och stödja detta. Det har till och med statsminister Ulf Kristersson slagit fast.

– Bara misstanken att det skulle kunna finnas ett sånt motiv förstår jag väcker rädsla, framförallt hos människor som har kommit till Sverige, säger statsministern i Sydsvenskan.

Fem dagar efter morden höll dessutom Kristersson ett tal till nationen, där statsministern  hävdade att ”människor med utländsk bakgrund […] vittnar om en känsla av särskild utsatthet”:

– Alldeles oavsett vad polisens utredning kommer fram till, har denna fruktansvärda händelse väckt en särskild rädsla och känsla av utsatthet hos många människor med invandrarbakgrund i Sverige. Detta måste vi som samhälle förstå, respektera och möta.

Ja. Kanske är det så. Men är det då en känsla och åsikt som ska gödas och eldas på ytterligare, eller är det något som lugnt och stilla ska motbevisas av fakta? Hur media och politiker hanterar frågan har faktiskt betydelse.

Vilka blir konsekvenserna?

Kortsiktigt så hoppas politikerna på fler röster bland dem man stryker medhårs och media hoppas på fler klick. Men vilka blir konsekvenserna på längre sikt?

Om Rickard Andersson främst betraktas som en representant för alla svenska rasister och offren på Risbergska främst betraktas som representanter för alla lidande invandrare, behöver vi ställa frågan som Bitte Assarmo formulerar: Vad händer när mediernas hets mot svenskarna går för långt?

Vad händer om, eller snarare när, bägaren åter igen rinner över för de lättkränkta invandrare med högt våldskapital som vi tidigare har fått stifta bekantskap med under de kravaller som mobiliserat män, kvinnor och barn? Vad händer när våldet inte bara riktas mot svensk polis och det svenska samhället, utan även mot dem som visuellt utgör majoritetssamhället (särskilt när majoriteten är i minoritet)?

Det är ju inte bara statsministern och MSM som eldar på hatet mot de etniska svenskarna, även från moskéer och konton i sociala medier trumpetas samma budskap ut: ”Svenskar är rasister, invandrare är offer. Svenskar är onda, invandrare är rädda. Morden på Campus Risbergska visade vad svenska rasister kan göra, samhället vill inte skydda invandrare – så vad ska invandrare göra nu..?”

Att gruppen svenskar inte organiserar medborgargarden som gör processen kort med våldtäktsmän och gängkriminella har de senaste åren bevisat. Men kommer gruppen invandrare, som alltså anses ha all rätt att uppleva sig ”rädda och utsatta”, att vara lika passiva när samhället inte förmår skydda dem? Det återstår att se.

Mångfaldssamhället blev en krutdurk

Det svenska mångfaldssamhället har förvandlats till en krutdurk. Nu behövs bara den tändande gnistan. Det förstår man såklart även på redaktionerna, och därför kan man ju undra varför de just nu använder sina tangentbord som flinta och fnöske.

En synnerligen cynisk tanke är att gammelmedia nu befinner sig i en så stor kris att man desperat söker efter något som ska göra dem relevanta igen. För att behålla sina höga löner, inbjudningarna till evenemangen och sin status behöver de något. En kris. En katastrof. Ett krig. Ett inbördeskrig..?

Men så cyniska kan väl inte ens desperata mediamoguler och journalister vara? Eller..?