Ett brev från intagen #103B, Espen Teigen, 22 mars 2025

Det är måndag morgon. Det är alldeles mörkt, regnet öser ner och vinden tar tag i den gröna jackan och det blöta håret. Utanför en gigantisk metallgrind står jag med en väska i vardera handen, båda fullpackade med kläder och böcker. Dragkedjan är en hårsmån från att ge upp. Till höger om den stora grinden hänger en metallåda med en röd knapp.

”Espen Teigen anmäler sig för att avtjäna sitt straff”.

Jag vänder mig snabbt om och tittar på min nyblivna fru Andrea. Tårar fyller hennes ögon, hon ser helt uppgiven ut. Det här är det värsta för henne. Tre dagar efter att vi stod i kyrkan och gav varandra det heligaste och största löfte man kan ge en annan människa, står vi här och säger adjö. Jag vet inte för hur länge. Kanske är det det värsta.

Bakom henne sitter vår gode pastor i en grå, stor SUV. Han körde oss den här dagen. En man fylld av värme ända ut i fingertopparna.

Från den grå metallboxen talar en auktoritativ mansröst med detaljerade instruktioner om hur man tar sig dit. Grinden öppnas långsamt, medan regnet öser ner så hårt att det låter när det slår mot metallen.

Jag ger min fru ett sista tveksamt leende och beger mig till vaktrummet.

En avlång tvåvåningsbyggnad med röd ladugårdsfärg, med en stor skylt: KRIMINALOMSORGEN. Genom dörren och upp för trappan ligger säkerhetsrummet.

Jag möts av ett vänligt leende från en något kortväxt man med skägg och mörkblå uniform: ”Åh, är det kändisen som kommer?”

”Kändis och kändis, fru Blom”, säger jag och ler.

Efter att ha lämnat över min telefon, plånbok och bagage får jag ett frågeformulär och blir inlåst i ett rum. Där finns en stol, ett skrivbord och en svart skinnsoffa. På väggen hänger ett ställ med informationsbroschyrer. En del handlar om droger, andra om att ha barn på utsidan. En av de mest färgstarka är SKEIV I FENGSEL (homosexuell i fängelse) med underrubriken: LHBTQ-rettigheter i fengsel (HBTQ-rättigheter i fängelset).

På väggen hänger målningar som bara finns på anstalter: en dåligt målad bild av en fjord med en stor fiskmås i förgrunden.

Efter 30-40 minuter kommer kriminalvårdaren tillbaka och kallar in mig i ett annat rum. Alla mina tillhörigheter är utplacerade. Bland lyxprylarna som jag har tagit med mig finns tolv dosor snus, en DAB-radio och ett glas pulverkaffe från Friele.

”Här är nyckeln till ditt rum. Du kommer att bo i Barack 1”.

Kriminalvårdaren, som går under namnet ”Storegutt” eftersom vi inte får veta hans efternamn, hjälper mig att bära mina saker till mitt rum.

Det är ett tvåbäddsrum. Som förstagångsresenär måste man sova i den översta våningssängen.

Det är ett litet avlångt rum med plats för en man på bredden. Förutom en våningssäng finns det ett skrivbord, en TV och två små skåp.

”I morgon ska du inställa dig på jobbet klockan 07.45. Du får arbetskläder i depån”, säger Storegutt.

Det tar inte lång tid innan jag är ute och hälsar på folk. Alla hälsar på mig med ett leende, ett fast handslag och en kort kommentar som exempelvis: ”Trevligt att träffa nya människor, välkommen!”

De flesta jag hälsar på är norrmän. Antingen kommer de från Trøndelag eller Nordnorge. Cirka 10-20 procent är araber och afrikaner. Några få är tyskar, amerikaner eller östeuropéer.

Mellan nationaliteterna finns det några färgstarka karaktärer här. En del är tunga missbrukare. Några är ålderspensionärer. De flesta är anmärkningsvärt vanliga.

I en närliggande barack finns TV-rum, bibliotek och servicecenter. Jag promenerar dit för att se vad som finns att göra. Ingen TV eller telefon mellan 23.30-14.30. Då är det dags att sova och sedan dags att arbeta.

En annan intagen, en kraftig kille från Trondheim, läser ett par dagsgamla tidningar.

”Är du journalisten?” frågar han. Jag nickar och svarar att jag är det.

”De var tvungna att statuera ett exempel med dig och din pendlarlägenhet. Fel sida av myntet, du vet”, säger han och är både allvarlig och lite munter på samma gång.

Det som är omtvistat på utsidan är allmänt känt på insidan. Medan Høyre-kaniner som Nils August Andresen aggressivt försvarar domen, uppenbarligen utan att ha satt sig in i fallet, finns det ingen anledning att bry sig om sådant trams här inne.

Det finns utan tvekan en dubbelmoral. Personer som Andresen kan mycket väl fråga sig varför deras partikollega Tonning Riise, som ägde sin egen lägenhet i Oslo samtidigt som han fick pendlarbostad, slapp alla former av straff. Men det är möjligt att människor som Andresen tycker att det borde finnas en separat standard för Høyre.

Men när allt kom omkring gjorde jag ett misstag. Jag betalade tillbaka det och gör nu gottgörelse.

Här inne är nästan alla trevliga. De ler, säger hej och är alltid fulla av humor – ofta på sin egen bekostnad. Som fängelsechefen sa: ”När allt kommer omkring är vi alla här, det finns ingen anledning att dessutom göra tillvaron sur för varandra.”

Det finns många jobb i fängelset, och alla har en skyldighet att arbeta. Varje dag får man 86 norska kronor i lön. Dessa kan användas för att köpa varor i en butik en gång i veckan.

Alla börjar på samma ställe: en stor verkstadshall där man tillverkar lastpallar. Eller ”Costa del Palle” som det kallas på folkspråket.

Iklädd röda arbetsbyxor, röd arbetsskjorta, hörselskydd, handskar och en rutig flanellskjorta är jag redo för en dags relativt hederligt arbete.

En kriminalvårdare möter mig och leder mig till förmannen. Han är en stor, solbränd kille med bred brytning och stora motorcykeltatueringar.

Den första dagen börjar på sågen. Den ska ha rätt längd, bredd och vara rätt staplad innan den går vidare till produktionslinjen. Tillsammans med två trevliga killar från Finnmark med ett högt snusintag levererar vi nästan fyra kilometer färdigstaplade plankor. Det är ett tungt arbete. Men en kontorsråtta som jag tycker verkligen om det.

Tiden går fortare när man arbetar och ”snackar skit”. Och man blir snabbt en mästare på det. Vädret, TV, träning, pallar och bevakningssystem är eviga ämnen som man aldrig blir färdig med.

Det är också befriande att ha ett fängelse med låg säkerhet fyllt av män. Här kan man skämta om allt. Humorn är rå och jag har ännu inte hittat någon socialist.

Biblioteket är öppet onsdag och torsdag klockan 15-19. Det allra första jag lägger märke till är boken Kongens nei skriven av min gode Documentkollega Alf R. Jacobsen.

Det råder ingen tvekan om att fängelset är till för män. Det finns hyllmeter efter hyllmeter med böcker om kriget. Till och med Morgan Kanes samlade verk kan hittas här. Det finns också gott om brott och spionage. 50 Shades of Grey ligger längst ner bland romanerna. Jag frågar damen på biblioteket om den någonsin har varit uthyrd. Hon svarar bestämt nej och ler mot mig.

En av de första kvällarna deltar alla intagna i ett förtroendemannamöte. Det dröjer inte länge förrän en knubbig man från Mellanöstern i blågrå klänning räcker upp handen. På bruten norska (han har tolk) förklarar han att det här är ett antimuslimskt fängelse.

Under ramadan har de bara erbjudits några få lunchpaket för att bryta fastan på kvällarna. De får inte heller ledigt från jobbet under ramadan. Mannen tycker också att det är skamligt att fängelset inte ger dem ett eget bönerum.

Det finns inget kapell eller gudstjänster här heller.

Strax efteråt reser sig en äldre man upp. Han har fått nog av skrik i korridorerna på kvällarna och högljudda diskussioner. Alla vet vem han pratar om. Man efterlyser hyfs och hänsyn till dem som går upp klockan sex på morgonen för att komma i tid till jobbet.

Frånvaron av mobiltelefoner och sociala medier är förvånansvärt enkel. Många påpekar att det känns som 90-talet igen. Alla förfrågningar, inköpslistor, brev och ansökningar skrivs för hand. Inklusive den här artikeln.

Det är en konstig känsla att vara här inne. Det är fruktansvärt tråkigt ibland. Då får man ta till motion, bordtennis och böcker.

Det värsta man kan göra är att låta tankarna ta överhanden. Det finns inget jag kan göra när jag sitter här. Så jag måste göra det bästa av det. Det är inte synd om mig. Det är mitt eget fel.

För varje dag som går blir det en mindre att avtjäna. Då kan jag äntligen komma hem till min fru Andrea, min hund Otto och inte minst Document-familjen .