En kommentar av Brita Staal och Ida Hatlebrekke i Teknologisk Ukeblad den 18 oktober förra året ger en fascinerande djupdykning i klimatindustrins okritiska tro på den gröna omställningen och de otaliga ”klimatåtgärder” som skall se till att politikerna når sina självpåtagna ”klimatmål”.

Detta är också ett tydligt exempel på hur kvasireligiösa föreställningar och indoktrinerad positivitet segrar trots uteblivna resultat och negativ utveckling. Därför är det bra med en oberoende faktagranskning av argumenten kring ”klimatåtgärder”, det vill säga de otaliga åtgärder som genomförs för att minska koldioxidutsläppen och som enligt dagens klimatvetenskap kommer att göra vädret bättre år 2100.

Att dessa ”åtgärder” kommer att fungera och lyckas återanvänds dagligen utan ifrågasättande i alla offentliga kretsar, media och forum. Oftast med påståendet att ”vi följer vetenskapen”. Problemet är att det inte finns någon vetenskap bakom klimatåtgärderna, bara brådska, tvångstankar, påståenden och önskedrömmar, samt den största överföringen av offentliga pengar till privata profitörer i historien. För man kan inte ”rädda klimatet” utan att köpa något: Ett vindkraftverk, en batteribil, en värmepump, en smart mätare, en lågenergilampa… Kom och köp!

Total avsaknad av kritiskt tänkande och riskbedömning

Även den mest inbitne klimatfanatiker måste erkänna att ”den gröna omställningen” inte riktigt motsvarar ”visionerna. Kommentaren har därför rubriken ”Ett antal förnyelsebara projekt skrotas – så vänder vi trenden”, och tar upp det växande gapet mellan politiska mål och faktiska resultat.

Den här uppdelningen är ett känt fenomen som jag har skrivit flera böcker om och hundratals artiklar – allt baserat på min särskilda expertis inom politik och att påverka människor genom masspsykologi och propaganda. Och den kognitiva dissonans som uppstår i klimatsamhällets tanklösa ekokammare är intressant att studera, eftersom de försvarar sitt självbedrägeri och sina egna livslögner helt enligt läroboken för propaganda och politisk masspåverkan:

Representanter för grupptänkande, besatthet och politisk indoktrinering

Brita Staal och Ida Hatlebrekke är typiska representanter för klimatsamhället, så detta är inte för att peka ut dem personligen, utan snarare för att visa klimathysterins systematiska natur: Liksom en miljon andra norrmän är de oförmögna att avvika en tum från vad de har utbildats till att tro är absolut sanning och verklighet.

De verkar helt och ensidigt övertygade om att det gröna skiftet är på gång och kommer att ske – det har bara mött lite oväntat motstånd; några gupp på vägen innan det är full fart framåt mot en grönare framtid igen. De har lika fel som till och med Norges statsminister, och låt mig gå igenom deras argument så att du förstår varför:

Här är faktakontrollen av Staal och Hatlebrekkes påståenden:

– Equinor stoppade sina investeringar i havsbaserad vindkraft i somras och minskar sina elektrifieringsprojekt. Vestas och Ørsted har stoppat utvecklingen av stora havsbaserade vindkraftsparker i USA och Europa i höst. Volvo Cars överger sina globala planer på att enbart sälja elbilar till 2030. Northvolt har pausat delar av sin produktion och kommer, precis som FREYR, att minska sin personalstyrka. Vi ser samma sak hos solcellsföretaget Ottovo i Norge. Hur kan det komma sig att de företag och projekt som driver den omvandling som vi så desperat behöver plötsligt är de som kämpar mest? Det kan inte bero på bristande ambition, ledarskapsförmåga eller kapacitet.

Faktakontroll: Det här är fel. Det handlar om brist på integritet, nykterhet, kompetens, riskbedömning, ärlig debatt och långsiktig finansiell analys i styrelserummen. Allt detta har systematiskt ersatts med grupptänkande, opportunism, masshysteri och sannolikt grov korruption. Alla de aktörer som nämns är privata företag som lever på vinst, inte icke-statliga organisationer som lever på klimataktivism. Staal och Hatlebrekke verkar inte ha den minsta aning om detta, och bara det är ett misslyckande.

Politiker har juridiskt tvingat dessa privata företag att genomföra det politiskt godkända ”gröna skiftet”. Och eftersom politikerna därmed har gjort privata företag till sina personliga politiska verktyg, kan företagen i sin tur kräva pengar i gengäld i form av ”riskavlastning” från politikerna.

Så här skapade klimathysterin en extremt giftig symbios mellan privat och offentlig penninghantering, där politikerna de facto använder offentliga skattepengar för att få privata företag att förverkliga politikernas självpåtagna ”klimatmål”.

Problemet är inte bara att dessa mål inte har något värde för någon annan än politikerna själva, de är också matematiskt ouppnåeliga. Det som politikerna köper av privata aktörer är ett fantasifoster. Ett drömslott. Och nu när subventionerna krymper i takt med att de röda siffrorna ökar, säger de privata profitörerna tack. Kon har mjölkats torr. Så cynisk är affärsvärlden.

Nästa påstående:

– Den europeiska elfordonsindustrin är ett illustrativt exempel på högre nivå; den globala EV-marknaden har krympt dramatiskt och är nu 18% mindre än före covid. Enligt en ny rapport från McKinsey överväger endast 16% av de bilköpare som för närvarande inte äger en elbil att byta till en elbil.

Faktakontroll: Detta är korrekt. Biltillverkare är inte miljöaktivister, som Staal och Hatlebrekke verkar tro. Biltillverkning är en tuff verksamhet och privata företag måste följa marknaden eller dö i försöken att uppfylla politiska önskningar. De styrs av bokföringssiffror och inte av gröna visioner, som det står i reklamen. För det är bara reklam.

Batteribilar är en underlägsen, snabbt utvecklad och politiskt styrd produkt jämfört med bensinbilar, som har utvecklats och fulländats under 100 år genom marknadskrafterna. Elbilar är dyrare, tyngre, har liten och varierande räckvidd, liten lastkapacitet, stor och snabb värdeförlust, högt däckslitage, dyra reparationer, kort livslängd, hög felfrekvens och behöver ”tankas” mycket ofta, vilket också tar lång tid. Trodde du verkligen att bilköparna inte skulle märka det? Jo, det gör de, och ingen kan tvinga folk att köpa en bil de inte vill ha, såvida man inte bor i DDR.

Nästa påstående:

– ACEA, European Automobile Manufacturers ’Association, har starkt varnat för vikten av den elektriska nedgången för global omvandling och uppmanar till åtgärder för att uppnå den ökning av elfordonsproduktion och användning som behövs för att nå positiva tipppunkter.

Faktakontroll: Detta är korrekt. Men för biltillverkare och bilköpare är ”global omställning” inte viktigt. Den är bara viktig för de politiker som har antagit den och som lägger all sin karriär och prestige på att genomföra omställningen. Fabrikerna vill tjäna pengar och kunderna vill ha mest för sina pengar. Stora subventioner kan kamouflera detta under en tid, men det tar inte bort drivkraften bakom att få ut mesta möjliga för pengarna. Staal och Hatlebrekke har uppenbarligen inte ägnat detta en tanke.

Klyftan mellan denna ”gröna vision” och verkligheten vidgas därför att fanatiska klimatpolitiker har rensat ut alla kritiker och stoppat allt tvivel, alla invändningar, all riskbedömning och debatt – och i stället infört moralism, brådska och subventioner som politisk grund för att förverkliga sin egen politik. Detta har skapat ett falskt intryck av att den gröna omställningen är naturlig och oundviklig. Sanningen är att omställningen är ekonomiskt, teknologiskt, fysiskt och matematiskt omöjlig. Du försöker få en gris att flyga.

Nästa påstående:

– Det handlar om policyer som laddnings- och vätgaspåfyllningsinfrastruktur, en konkurrenskraftig produktionsmiljö, prisvärd grön energi, köp- och skatteincitament och en säker tillgång till råvaror, vätgas och batterier. I dagsläget speglar inte de regulatoriska kraven det ekonomiska klimatet, vilket försvagar teknikens konkurrenskraft. Politiken behöver omorienteras för att bättre spegla verkligheten./p>

Faktakontroll: Detta är fel. Det Staal och Hatlebrekke säger här speglar varken det ekonomiska klimatet, den fria konkurrensen eller verkligheten. De upprepar inlärda fraser om teknik som en papegoja, men kan inte ställa några kritiska frågor och har uppenbarligen ingen professionell insikt i den teknik de talar om.

Sanningen är att det inte finns någon ”konkurrenskraft” eller marknad bakom teknik som behöver offentliga subventioner för att överleva. Tvärtom, det faktum att teknik och marknader måste hållas vid liv på konstgjord väg av politiker genom offentliga subventioner och särskilda förmåner är ett bevis på att detta inte fungerar. Och det är just därför som dessa ”lösningar” nu går in i väggen. Staal och Hatlebrekke behöver en grundkurs i marknadsteori och nationalekonomi.

Nästa krav:

– Flera av världens ledande ekonomer har kallat klimatkrisen för det största marknadsmisslyckandet i historien, till stor del på grund av ”växthusgasexternaliteten”. I korthet innebär detta att konsekvenserna och kostnaderna för utsläpp inte drabbar de som utför aktiviteten, utan drabbar framtida generationer.

Faktakontroll: Detta är fel. Personer som refererar till klimatkrisen som historiens största marknadsmisslyckande är inte ledande ekonomer, utan snarare ledande planekonomer. Stor skillnad. Klimatkrisen omfamnas och främjas av politiska krafter, och åtgärderna för att stoppa problemet beordras av politiska krafter. Den har ingen rot i marknadskrafter eller kapitalism. Att använda näringslivet som ett politiskt instrument för att omstrukturera samhället har ett namn, och det namnet är planekonomi. Staal och Hatlebrekke behöver därför en grundkurs i marxism för att förstå vad de egentligen säger.

Nästa påstående:

– Samtidigt fortsätter regeringar runt om i världen att spendera mer pengar på att subventionera fossila bränslen än på investeringar i faktisk övergång. Dessa pengar har en dubbel effekt och snedvrider konkurrensen till förmån för problemen snarare än lösningarna.

Faktakontroll: Detta är fel. Fossil energi är inte subventionerad. Nationer investerar i fossila bränslen och får tillbaka sina pengar med en enorm vinst eftersom marknaden behöver och efterfrågar denna produkt – som inte bara används för energi, utan också utgör grunden för över 4 000 socialt nödvändiga produkter. Moderna samhällen är uppbyggda och baserade på detta överflöd av billig energi, som produceras och lagras av naturen själv, redo för användning och bearbetning. Det är därför det lönar sig.

”De lösningar” Staal och Hatlebrekke talar om bygger på att skapa detta energiöverflöd i realtid genom enormt dyra industriprodukter och processer som också behöver enorma mängder energi. Detta kan inte konkurrera, det kommer inte att finnas något överflöd av energi, det kommer inte att vara billigt och det kommer inte att fungera som önskat. Det är just därför som det ”gröna skiftet” misslyckas. Även blånäsor förstår skillnaden mellan subventioner och investeringar, men Staal och Hatlebrekke har uppenbarligen aldrig varit blånäsor.

Nästa påstående:

– Nyligen utfärdade chefer från 100 av världens största företag ett öppet brev till världsledarna inför COP29 och krävde politik och reglering för vad de kallar ”transformativ politik” för att uppfylla netto nollmål och kampen för en levande klimatframtid. (…) Nu uppmanar de politiker att också göra sin del.

Faktakontroll: Detta är rätt. Alliance of CEO Climate Leaders är en del av det privat-offentliga World Economic Forum och har enligt uppgift uppnått en minskning av koldioxidutsläppen med 10 procent samtidigt som de levererade 18 procents intäktstillväxt. Vad Staal och Hatlebrekke inte nämner är hur och varför:

De påstådda nedskärningarna genomförs till stor del genom handel med utsläppsrätter, utan att någon kan verifiera att ett gram CO2 faktiskt har skurits ned. De ”verktyg” som dessa kapitalister efterfrågar är alltid mer offentliga subventioner som skapar intäktstillväxt – det vill säga betalning från politiker för att genomföra politikernas egna projekt. Och de regleringar de efterfrågar är snedvridningar av konkurrensen genom lagar som gynnar deras företag och dödar de konkurrenter som inte lever på klimatbedrägerier och subventioner. Och de gör detta för att tjäna mer pengar, inte för att rädda planeten.

Nästa påstående:

– Enbart inom energisektorn uppskattar IEA att det kommer att behövas 4,84 biljoner USD per år mellan 2024 och 2030. Detta är nästan tre gånger så mycket som investerades globalt under 2023.

Faktakontroll: Det stämmer. Och tittar man på resten av samhället bortom energisektorn är de pengar som behövs så kolossala globalt att ingen riktigt kan eller vågar kvantifiera dem, eftersom det effektivt skulle destabilisera hela världsekonomin, skapa en enorm prisökning, destabilisera livsmedelsproduktionen och skapa en förödande energibrist. Farorna är så extrema att inte ens finansdepartementet kan eller vill kvantifiera vad en grön omställning kommer att kosta skattebetalarna.

Pengarna för ”omställningen” måste komma någonstans ifrån, och Staal och Hatlebrekke verkar inte reflektera över ondskan och cynismen bakom klimatpolitiken: Varje offentlig krona som läggs på klimatfrågan och överförs till de privata kapitalkrafter som ska bygga ”klimatåtgärderna” innebär en krona mindre till andra samhällssektorer som hälsa, välfärd, trygghet, skola och allt annat som vi betalar skatt för. Utan minsta garanti för att ”klimatåtgärderna” faktiskt fungerar. Detta är något som Staal och Hatlebrekke helt enkelt tar för givet, även när alla ”lösningar” kollapsar.

Nästa påstående:

– Införandet av IRA skapade ett tydligt skifte mot en konkurrensdriven klimatpolitik och istället för att kliva åt sidan borde världens ledare ha följt efter. Det gynnsamma ekonomiska klimat som lockat fler norska bolag till USA hade kunnat sprida sig istället för att tränga undan innovation.

Faktakontroll: Detta är delvis korrekt, men Inflation Reduction Act, som är på väg att öka inflation, skatter och avgifter för att ge privata företag ännu mer pengar i betalning för att förverkliga politiska projekt, har verkligen skapat en förändring av tempot: Företagen tävlar nu i öppen konkurrens om vem som kan lova mest för att få mest gratispengar från de amerikanska skattebetalarna. Men det betyder inte att det fungerar. Förstår du det? Att vilja ha något eller lova något betyder inte att det faktiskt fungerar. Staal och Hatlebrekke behöver också en grundkurs i verklighetsförståelse.

Nästa krav:

– Preliminära studier visar att tillväxtorienterade IRA:er har fördubblat takten i utsläppsminskningarna i USA med historisk framgång och hittills skapat 330.000 jobb med ett bidrag till BNP på över 250 miljarder dollar. IRA förväntas bidra till 9 miljoner nya jobb fram till 2030.

Faktakontroll: Detta är fel. Du skapar inte jobb genom subventioner. Man köper intrycket av att jobb skapas, men i själva verket är det bara ett annat sätt att subventionera människor: Man sätter dem i olönsamma jobb under en okänd tid – men det betyder inte automatiskt att något av värde faktiskt produceras eller tillför värde till samhället. Staal och Hatlebrekke behöver också en grundkurs i maoism från Kina 1962. Nästa påstående:

– I det här landet bör vi diskutera hur vi använder den här statsbudgeten väl för omställningen, eftersom tiden är kort. Instrumenten måste utformas för att finansiera grön innovation i flera branscher samtidigt, vi måste satsa på många fler små projekt där relevant privat kapital kan bidra och verka.

Faktakontroll: Detta är fel. I det här landet borde vi diskutera om klimatåtgärder faktiskt fungerar, hur många länder som är dedikerade till det, var de framgångsrika pilotprojekten finns, hur mycket pengar som ska spenderas på detta innan det räcker, och vem som ska ställas inför riksrätt när denna kostsamma masshysteri slutligen kollapsar i historiens största bubbelekonomi.

Det är sant att klimatförändringarna är föremål för ofattbara mängder forskning, och att vetenskapen nu är helt inriktad på att bekräfta klimatkrisen, brådskan och nödvändigheten av den ”gröna övergången”. Det är rimligt nog. Men det finns ingen vetenskap bakom klimatåtgärderna. Vad sägs om att diskutera det? Staal och Hatlebrekke vill inte ens röra vid det, och det vill inte heller några klimatpolitiker eller deras vänner i klimatbegränsningsindustrin. Vad sägs om att diskutera det också?

Ett massivt självbedrägeri baserat på falska premisser

Med det är den oberoende faktakontrollen klar, men låt mig slutligen klargöra den viktigaste punkten: Även om du kan bevisa att Titanic sjunker, bevisar det inte att subventionering av vattenhinkar kommer att stoppa katastrofen. Förstår ni? Man bevisar inte B genom att bevisa A. Det är inte så verkligheten eller vetenskapen fungerar. Att trotsigt stampa i marken och säga att vi MÅSTE anpassa oss och MÅSTE ta kontroll över jordens klimat betyder inte att det faktiskt kommer att fungera. Detta är ett barns sinne. Det är frånkopplat från all verklighet.

Sanningen är att det inte finns någon – INGEN – framgångshistoria att peka på när det gäller klimatåtgärder som vindkraft, solkraft, batterier, vätgas, ammoniak, CCS och tusen andra kostsamma ”lösningar” som politikerna öser pengar över. Det bara bestämdes att det skulle och måste fungera, utan förankring i några faktiska testresultat:

Inget femårigt försöksprojekt har någonsin genomförts med ett verkligt samhälle med 100.000 människor som berövats alla fossila bränslen och uteslutande lever på energi från vind och sol. Aldrig någonsin. Men invånarna på Svalbard har räckt upp handen och anmält sig som frivilliga till experimentet. Hittills har det gått riktigt dåligt.

Med klimatpanik och brådska kommer samhället att förbättras

Ett seriöst internationellt pilotprojekt skulle ge svar på vad som krävs för att skapa ett ”grönt skifte”, vad det kommer att kosta, vad som fungerar bäst, vad driftskostnaderna blir, vilka farorna är och om ett ”grönt skifte” ens är möjligt eller om det bara är en religiös vision. Det är just därför som ett sådant försöksprojekt aldrig har genomförts: Ingen i denna kvasireligiösa rörelse eller den parasitiska dyrkanindustri som vuxit fram genom klimatpolitiken vill ha sådana fakta på bordet.

Istället har denna storskaliga ”omställning” för Europa införts under antagandet att det är bråttom, att det kommer att fungera och att inget kan gå fel. Det är det största och mest riskfyllda sociala experimentet i historien, och det råkar också vara den största överföringen av offentliga pengar till privata kapitalkrafter i historien, som alla är misstänkt goda vänner med de politiker som betalar ut pengarna. Alla blir rika och mäktiga av klimatkrisen, utom de människor som måste betala. Detta ger inte Staal och Hatlebrekke den minsta tankepaus. De är räddade!

Den här faktakollen kan alltså konstatera att Staal och Hatlebrekke framstår som välutbildade nyttiga idioter, och det från ett stort urval klimataktivister som inte har en aning om vad de talar om och inte har tänkt på vad de säger. Men de ursäktas eftersom de också är offer för politisk propaganda, moralisk massuggestion och allmän klimatpanik som så många andra i samhället: De politiska partierna, statsministern, regeringen och riksdagen inkluderade.

Och den sortens saker leder aldrig till en bättre framtid. Faktiskt.