I europeiska länder som Frankrike blomstrar nationella rörelser. Konservativa ledare som Meloni i Italien stärker familjebanden. Orbáns Ungern insisterar på att upprätthålla nationell suveränitet inför EU. Polen rustar upp och vill ha kärnvapen.

I USA slår Trump till mot alla som kommer i hans väg. Och Musk rensar upp i byråkratin med sitt DOGE-projekt.

Unga män börjar med kampsport och firar maskulinitet. Andra återupptäcker sin tro och vänder sig till kyrkan.

Vi bevittnar de starka gudarnas återkomst, som R.R. Reno kallar det i sin fascinerande bok med samma namn.

Dessa gudar – nationalism, tro, familj, tradition – binder samman människor i täta samhällen. De kräver lojalitet, engagemang och uppoffringar. De skapar starka band mellan människor som delar historia, kultur och värderingar.

Och de skrämmer eliten.

Det långa nittonhundratalet

Vi lever i en orolig och förvirrande tid. Hur ska vi förstå den? Renos bok ger ett förslag. Den är både en karaktärisering av vår tid – och den tid vi är på väg att lämna bakom oss.

Sedan 1945 har västvärlden dominerats av vad Reno kallar ”det öppna samhällets konsensus”.

Efter nazismens fasor betraktades varje stark känsla av gemenskap med misstänksamhet. Fanatism, förtryck och våld antogs härröra från det ”slutna samhället”, som kännetecknades av starka övertygelser, starka moraliska koder och starka gemensamma identiteter.

De starka gudarna ansågs farliga. Kort sagt, de ledde till Hitler. Västvärldens ledare inledde därför ett stort projekt: att bryta ner de slutna samhällena och bannlysa deras gudar för all framtid. I stället skulle ett ”öppet samhälle” byggas med svagare gudar: tolerans, välfärd och konsumtion.

Resultatet blev en teknokratisk regeringsform. Politiken reducerades till administration och experter tog makten från de folkvalda. Demokratin hölls tillbaka av byråkratiska procedurer, och alla passioner tämjdes och neutraliserades. De få passioner som fanns kvar förvisades till den privata sfären.

Kollapsen

Men de starka gudarna vägrade att dö.

Istället för ett utopiskt fredsrike har det öppna samhället lett till sönderfall och förtvivlan. När de starka gudarna trängdes undan underminerades religiösa traditioner och moraliska normer, samhällets band försvagades, liksom nationernas förmåga att hålla ihop.

Resultatet, enligt Reno, har blivit en själlös värld präglad av procedurer och management. En värld utan passion, utan tydligt syfte och mening. En värld där människor längtar efter något att kämpa för – och något att kämpa emot.

Återkomsten

Nu ser vi reaktionen. Den representerar en djup och undertryckt tematisk längtan efter handling, att bryta sig ur den kvävande stagnation som teknokratiska regeringar, välfärdsstaten och konsumtionssamhället har tvingat på oss.

Författaren N.S. Lyons har skrivit en insiktsfull essä som väcker Renos tankar till liv. Hans ämne är den konservativa vändningen i USA, som har lett till valet av Trump. Men detta skifte sker också i Europa.

Vi ser det i motståndet mot EU, i kampen mot aggressiv identitetspolitik. I ett förnyat intresse för familjen och kristendomen som en civiliserande grund.

Det handlar inte bara om politik, utan om identitet och tillhörighet. Om att återupptäcka det vi har förlorat.

Män reser sig i vrede mot att bli stämplade som giftiga när de utövar sin maskulinitet, precis som patrioter inte längre står ut med att bli kallade rasister när de försvarar sitt hemland. Många gör också uppror mot smutskastningen av soldaten och familjefadern.

Människor vägrar att låta sig kontrolleras av den teknokratiska regimen i det öppna samhället, oavsett om det handlar om corona-lockdowns eller begränsningar av yttrandefriheten. Det senaste draget från kontrollregimen är Europeiska kommissionens plan att spendera miljontals euro för att bekämpa så kallad hatpropaganda.

Många tyskar är upprörda över myndigheternas försök att förbjuda AfD. Allt fler engelsmän blir upprörda när islamkritiker arresteras. Och i Rumänien protesterar väljarna i stort antal efter att den högernationalistiske presidentkandidaten Calin Georgescu diskvalificerats. Människor hatar att bli omyndigförklarade.

Balansen

Det är sant att de starka gudarna är farliga. De har en kraft som både kan bygga upp och förstöra.

Men lösningen är inte att förvisa dem. Istället måste vi kanalisera deras energi till uppbyggliga former. Vi måste odla dygder som mod, beslutsamhet, beskyddaranda, ansvar och integritet. Kärlek till vårt hem.

Vi måste antingen återupplivas eller försvinna och ersättas av andra, starkare kulturer som drivs av den thymotiska elden.

Den avgörande frågan är om vi kan återskapa samhällen som är tillräckligt slutna för att ge människor en känsla av tillhörighet, men tillräckligt öppna för att undvika storskaligt våld.