Pengarna bränner alltmer i fickorna på EU och i förra veckan fick Sydafrika 30 miljarder danska kronor. Pengarna är tänkta att kickstarta den gröna omställningen på sydliga breddgrader och inspirera andra länder att bidra så att sydafrikanerna kan installera fler vindkraftverk på världshaven. Strax innan donerade EU 30 miljoner danska kronor till politiskt korrekta NGO:er för att bekämpa islamofobi och så kallade hatpropaganda i den europeiska offentligheten genom aktiviteter i Bryssel och Dublin.

https://europeanconservative.com/articles/news/eu-citizens-will-pay-e4-4-million-to-be-told-what-they-can-say/

Den här veckan presenterade Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen den nya shariaregimen i Syrien med 600 miljoner danska kronor vid en givarkonferens, också i Bryssel, där EU överförde totalt 2,5 miljarder euro till dessa ädla jihadister i kostym.

Detta är bara ett urval av de senaste donationerna från Europas politiska ledare. Generositeten utstrålar uppenbart överflöd, men är en indikation på en kultur i andlig nedgång och en civilisation utan grund.

Det är onormalt att skänka bort förmögenheter bara för att man kan. Men det onormala har blivit normalt, särskilt i stratosfäriska organisationer som EU. Här har medlidandekulturen gått åt helvete. Eller med andra ord: EU:s generösa gåvor är snarare ett uttryck för imperialistisk självförståelse förklädd till medlidande, dvs. en ideologisk flykt.

En flykt från vad, kanske du frågar. En flykt från naturen som grund för civilisationen. En flykt mot ett dekadent alternativ, konstruerat i en överstatlig, övergödd, överexalterad union som strävar efter att förverkliga ett Europas Förenta Stater i ett ständigt förnekande av kontinentens rötter och all skam och förakt för de skattebetalare som har bidragit med medel som nu ges bort som fantasilejon. Det är ”högst onaturligt”, som spöket säger till Hamlet, att kräva hämnd i Shakespeares pjäs om den danske prinsen och mordet på hans far.

Från att tidigare ha haft negativa konnotationer har dekadens blivit en politisk ideologi som progressiva eliter har återupplivat efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Medan kommunismen sedan länge är försvunnen har dekadensen år för år blivit guldstandarden i de västeuropeiska huvudstäderna: ju mer vi slösar, desto större blir vi. Ju större donationer, desto mer meriter. Ju mer rikedom vi slösar bort, desto större blir vår självkänsla.

Dekadent är egentligen ett milt ord för unionens självuppfattning och beteende. För beteendet hotar normaliteten i det offentliga livet och perverterar européernas patriotiska känsla av dygd. Med andra ord gräver unionen en allt djupare klyfta mellan lokal medborgerlig dygd och imperialistisk korruption och skapar vad idéhistoriker en dag kan kalla ett klassiskt machiavelliskt ögonblick som kräver en politisk restaurering.

När det onormala blir det nya normala blir verkligheten förvrängd. I en ny och kristallklar bok av den svenske etnologen Karl-Olov Arnstberg med titeln Ordet är fritt – ett försök att diskutera svåra samhällsfrågor (Karneval förlag) förklarar han denna förvrängning som patologisk altruism. Patologisk altruism kännetecknas exempelvis av att man strävar efter att maximera ”global välfärd” snarare än nationell välfärd genom att som engelsk politiker intressera sig mer för förhållandena i Burundi än i Birmingham eller som svensk tänka allt möjligt om Sudan medan allt går bra i Södertälje. Arnstberg förklarar denna patologiska altruism genom att hänvisa till Charles Dickens roman Bleak House från 1853, där vi möter en karaktär, Mrs Jellyby, ”vars vackra ögon hade en märklig vana att bara se långt; det var som om hon inte kunde se något närmare än Afrika”.

EU leds inte av en enda Mrs Jellyby, utan av många av hennes sort. Teleskopiska filantroper, bättre kända som globalister, som inte ser eller förstår sina landsmän, inte sina grannar, inte ens sin egen familj. Globalisterna är de nya kungarna och drottningarna, ovanför folket, med utsikt över den andra världen. De har inte ögon och öron för det omedelbara, aktuella och akuta; de har teleskop och zoomlinser. Deras livsvärld, grå, tråkig och bekant, har ersatts av en exotisk systemvärld.

Langbortistan-humanister tror varken på nationell identitet eller statlig suveränitet, som de arbetar för att ersätta med bredare transnationella identiteter, institutioner, regler och kommissioner samtidigt som de ser till att ingen kan hålla dem politiskt ansvariga för deras ideologiska dekadens. De bryr sig inte om nationens gemensamma bästa; de känner sig kallade till något större. Därför förstår de inte hur ett halvt sekels massinvandring kommer att påverka deras egna barns framtid i Europa och att deras egna samhällen går mot ökad segregation, våld och interna konflikter. Eller så inser de detta, men väljer själviskt att ignorera det eftersom de fortfarande har sina egna liv och karriärer att tänka på.

För patologiska altruister är världen enkel trots att alla andra kan se och inse att den är enormt komplicerad, full av problem, dilemman och obehagligheter, sociala, religiösa, etniska, nationella, regionala – härifrån till Timbuktu. Och ännu galnare: de tror att världen kan formas till deras avbild. Klubbarna arbetar på det: Bilderberggruppen, World Economic Forum, Open Society Foundations, Soros Fund Management, etc. Det är Hollywood på speed och Coca-Cola-kapitalism.

Men patologiska altruister är barnfilosofer. De tror på det goda i människor, men samtidigt visar de att de måste ha mycket dålig människokännedom om de vågar vara så programmatiska. Verkliga ting som människor är inte enkla. De kan se enkla ut, men skenet bedrar. Om man verkligen vill förstå människor måste man vara beredd på något som är svårt att läsa, svårt att förstå och svårt att förutsäga. Denna antropologiska ödmjukhet är mycket långt ifrån patologiska altruister.

Vissa kommer att hävda att altruister älskar mer eftersom de älskar mänskligheten. Till detta skulle den brittiske författaren C.K. Chesterton svara att den som säger sig älska alla inte älskar någon. Precis som kosmopoliten som säger sig bo här, där och överallt inte har något hem någonstans. Föreställningen om att höja sig över det lokala, det historiska och det slumpmässiga, dvs livet i konkret mening, har något icke-mänskligt över sig.

Dekadensen skulle vara harmlös om fenomenet var begränsat till några få, de rika, poeterna, konstnärerna, missbrukarna. Men när tidsandan skriver om dekadensen till godhet, tar makten och blir en politisk ideologi, får den en helt ny, annorlunda och omstörtande effekt och förvandlar dekadensen till degeneration.