Vid 80 års ålder har den tidigare Clinton-strategen James Carville återuppfunnit sig själv som en klok podcaster för det demokratiska partiet. Men hans förutsägelser är oftast fel.

Han trodde att Kamala Harris skulle vinna och engagerade sig i offentliga dueller med kändisar för att få klick på nätet och inbjudningar till media.

Men ibland verkar han rimlig i sitt försök att ta partiet tillbaka till Clintons glansdagar 1992-2000, innan den galna vänstern tog över partiet. Med det sagt har han också blivit en del av den nya vänsterns nihilism, som han enligt uppgift föraktar.

Det är detta som historikern Victor Davis Hanson skriver i American Greatness. Han skriver att Carville diagnostiserade Donald Trump med tertiär syfilis.

Carvilles ”bevis” var att han hade identifierat ett blåmärke på Trumps ofta använda skakhand, tillsammans med hans påstådda hjärndemens.

Carville beskrev Trump som en ”fet, jävla slusk” med en ”strandad valkropp”. Detta från en före detta demokratisk toppstrateg som myntade Clintons vinnande fras under 1992 års kampanj, ”It’s the economy, stupid”. Nu har nedgången drabbat honom på grund av Trump Derangement Syndrome.

Nu ägnar han sin energi åt att smutskasta Trump som en fet slusk med syfilis. Carvilles fall representerar hela västvärldens så kallade liberala media och drabbar även personer som vissa felaktigt trodde var konservativa, som FrP och Ole Asbjørn Ness.

Vad dessa människor egentligen säger, i sin krigshets och kärlek till HBTQ-ideologi, liksom deras brist på iver att stoppa invandringen, bekämpa brottsligheten och avsluta kriget i Ukraina, är att de verkligen önskar att Trump inte var president. Enligt min mening kan man inte kalla sig konservativ om man beter sig som en patetisk mes som vill fjäska för ”eliten”.

Samtidigt säger faktiskt personer som Ness att de skulle ha föredragit Kamala Harris, eftersom det var alternativet. Det skulle ha varit en ekonomisk och säkerhetspolitisk katastrof för USA, och utan USA är Europa försvarslöst. Ändå tror människor som Macron, Starmer och den danska statsministern – med stöd av hela det danska parlamentet – att Europa kan skydda Ukraina från Ryssland.

Hybrisen, övermodet, är ett rent lidande att bevittna. Europeiska försvarschefer med många medaljer och inga soldater sitter i Paris och diskuterar hur mycket de kan göra för att skydda Ukraina. Man blir trött på naiviteten. Människor som Ness och även Sissener klarar inte trycket och flyr från skyttegravarna.

Priset betalas av ukrainska och ryska unga män, som slaktas på slagfältet. Samtidigt håvar Zelenskyj och hans team in enorma summor på utbredd korruption. Ändå hyllas Zelenskyj som en hjälte. Det är obegripligt.

Demokraterna i kongressen vill ha män i damidrotten, till skillnad från 70-80 procent av medborgarna. De hävdade att de behövde lagstiftning för att stoppa massinvandringen, men tystnade sedan när Trump löste problemet på några veckor, utan nya lagar.

Den demokratiska kongressen under Chuck Schumers och Hakim Jeffries klumpiga ledning visar sitt motstånd mot Trump genom att klippa videor där partipamfletter lovar att stoppa ”skit”. Några kvinnliga representanter gjorde bort sig fullständigt genom att låtsas dansa kickboxning. Cringe, är det ord som man kommer att tänka på när man ser ett sådant löjligt beteende. AOC var trots allt ung och, för många, ganska vacker när hon satsade på dans som ett politiskt verktyg. Men sedan var hon tvungen att öppna munnen, och bara idioti kom ut.

Att Demokraterna vägrade ställa sig upp och applådera för en 13-årig mörkhyad pojke som drabbats av hjärntumör säger allt. Det finns inte ett uns av empati och medkänsla bland Demokraternas patetiska representanter. Om någon republikan hade gjort något liknande hade det naturligtvis varit rasism.

Ändå vill en i stort sett enig allmänhet i Norge ersätta Trump med Demokraterna. Det är nästan otroligt, men samtidigt är det precis som förväntat. Undergång verkar vara målet.

Medlemmar i Democratic Women’s Caucus bar rosa uniformer under State of the Union-talet och fick sällskap av Norges USA-ambassadör, Trump-hataren Anniken Huitfeldt. Briljant val av USA-ambassadör! Hon passar ju perfekt in i miljön kring Støre och Barth Eide, som föredrar Hamas framför Trump.

Al Green skakade på sin käpp och skrek som en galning åt Trump på podiet och fick med våld eskorteras ut ur kongressen.

Vad är det som händer, frågar Hanson.

Liksom en drogmissbrukare som vet att hans missbruk dödar honom men inte kan sluta, förstår det demokratiska partiet i hemlighet att majoriteten av det amerikanska folket inte tror på deras transgender, öppna gränser / olagliga utlänningar, hänsynslösa utgifter, fanatiska gröna förespråkare och rasistisk mångfald / jämlikhet / inkluderingsessentialism.

Ändå fortsätter de sina destruktiva fixeringar i rädsla för sin egen hardcore-bas. Och vilka är dessa radikaler som styr partiet?

Är det studenterna som går ut på gatorna för att stödja terroristerna i Hamas? Eller de som firar Luigi Mangiones senaste mord på en United Health-chef? Är det ”antirasisterna” i BLM och Antifa, de värsta rasisterna av alla? Är det de öppet judehatande människor som älskar DEI (Diversity, Equality and Inclusion)? Kanske de korrupta fackföreningarna som beter sig som barn och låter amerikanska skolor förfalla?

Alla dessa stödjer demokraterna, det är ”deras gäng”, så att säga. Är det sådana människor som Sissener och Ness stödjer? Är det detta som FrP-ledaren Listhaug eller Høyre-ledaren Erna Solberg vill fortsätta med i Norge?

Demokraterna verkar helt omedvetna om det ironiska i att de för att stoppa Trump måste bli mycket mer impopulära än Trump, skriver Hanson.

Vi bevittnar den mest radikala kontrarevolutionen under de senaste 100 åren, eftersom Trump-administrationen försöker minska statliga utgifter och federala byråkratier. Den insisterar på ömsesidiga tullar med både vänliga, neutrala och fientliga nationer.

Det kommer att kraftigt utöka energiproduktionen, en gång för alla sätta stopp för olaglig invandring, sparka DEI-industrin och dess uppenbara rasism, starta om folkhälsopolitiken, omdirigera Pentagon och i allmänhet ompröva nästan alla etablerade vänsterregeringsinstitutioner och policyer under de senaste 50 åren.

Det är inte normalt i politiken att försöka genomföra så radikala förändringar i ett land som i de tre senaste valen har varit uppdelat nästan 50/50, men det är nödvändigt för att rädda USA, och detsamma gäller för Europa. Här i Västeuropa fortsätter massinvandringen, terrorn, HBTQ-propagandan och klimathysterin utan att någon protesterar.

Trump bara kör på, precis som han lovade i valrörelsen, precis det som gjorde att han blev vald. I Västeuropa anses det nästan okänt att en politiker faktiskt håller sina vallöften. Det anses nästan smaklöst, omodernt.

Trumps har en speciell men unik personlighet. Han verkar tycka om kontroverser. Han ser politik som affärer och kommer att göra affärer med alla medel, inklusive hot och påtryckningar.

Han ser sitt politiska modus operandi som att bygga en skyskrapa på Manhattan, där framgång baseras på att göra affärer, krossa envisa motståndare och leverera en överlägsen produkt som allmänheten i slutändan uppskattar, trots kontroverserna kring dess konstruktion och utförande.

I Västeuropa är det svårt att hitta politiker som kan deportera illegala invandrare, även de som begår allvarliga brott. De kan inte ens stoppa de ekonomiska stödprogrammen för utländska våldtäktsmän och mördare.

Om Demokraterna inte var så pinsamt infantila att till och med Trump ser ut som normaliteten själv, skulle de ha en chans. Men det kan de inte, de har varken intelligens eller sunt förnuft. Allt de har är ett sjudande hat mot Trump och hans anhängare, över hälften av den amerikanska befolkningen. Om de fortsätter på den inslagna vägen har de ingen chans mot J.D. Vance i nästa presidentval och riskerar ett katastrofalt mellanårsval 2026.

Demokraterna har för närvarande bara ett politiskt mål, vilket är att rösta emot i stort sett alla Trumps förslag. Även förslag som stöds av den stora majoriteten av amerikanerna motsätter sig demokraterna. Dessutom nämns Hitler och fascism så ofta att det nästan blir komiskt.

Självklart finns det saker som demokraterna inte kan stödja, men då hade det varit bra med någon form av motagenda, några förslag till lösningar, inte bara skällsord mot Trump.

Men Demokraterna fortsätter bara med sin galenskap, som bortskämda tonåringar som inte får sin veckopeng.

Ironin är att genom att göra allt detta och mer, ger de Trump ett föraktat alternativ till nästan allt han gör. Ju mer deras opinionssiffror faller, desto fler demokrater tycker att de inte har agerat barnsligt, motbjudande och oförskämt nog.

Detta lämnar Demokraterna öppna för möjligheten att Trumps kontrarevolution kommer att lyckas och att de kommer att lämnas med påsen och inte kan vinna val.

Demokraterna vill uppenbarligen att det amerikanska folket nästan dagligen ska bevittna deras önskan att förgifta USA. Detta med stöd av all mainstream-media och praktiskt taget alla i riksdagen.

Många sanna konservativa vill att Demokraterna ska återfå något slags förnuft och bli en verklig och objektiv politisk utmanare till MAGA-gänget, eftersom detta kommer att gynna alla. Men man måste inse att det är osannolikt att det kommer att hända. Galenskap är som ett virus, och det finns inget vaccin som Demokraterna är villiga att tvinga på sig själva.