Du kan säga det om och om igen, och jag säger det igen: Ingenting är vad det var.

Påsk, till exempel. För femtio eller sextio år sedan var det ett kollektivt lyft till de vita slätterna. I dag är det ett afterski-rus som begränsas till att susa nerför backarna i dyra sportkläder, vänta på en ursäkt för att gå in i hotellbaren eller driva runt i stan och dricka utländsk öl på kaféer med exotisk inredning och skvalpande kaffemaskiner.

Förr i tiden reste hela nationen till fjällen. Och om inte alla gjorde det, så låtsades de göra det. Oslomarka såg ut som en folkvandring i kalsonger och anoraker – och Bergansryggsäckar med apelsiner. Här skonades ingen. Även griniga och mycket trötta småbarn var tvungna att hålla jämna steg med sprakandet från bambu och knarrandet från Kandahar. Vi hade en ledig dag. Ja, Gud hjälpe oss om vi hade ledigt.

Om det var något norrmännen förstod, så var det lediga dagar. De mjölkades på varje sekund. Man struttade som pojken på Sunda-lådorna, man svettades som finnar i en bastu; ens kinder brände, ens läppar sprack och i det döende dagsljuset hängde glödande ullplagg över snören som var upphängda över gjutjärnskaminer och eldstäder, medan den vedeldade kaminen skakade i rödglödgat raseri över att behöva smälta ännu en jävla kruka med snö.

Vi drack kokad snö i det gamla Norge. Rinnande vatten var inte vanligt i stugorna förrän under Trygve Brattellis regeringstid. Och även om hans bilder antyder något annat, så är det faktiskt inte så länge sedan. Även om det börjar kännas så.

Vi åt gryta och Jojka-kakor från en lunchbox (till och med hemmasittarna gjorde det). Och frös som galningar med alla kläder på i våra sovsäckar, dessa hopplösa vaddkreationer som gick ur mode under Krimkriget.

Norge var ett litet land. Alla gjorde samma sak. Familjen alternerade kvällarna mellan Ludo, Yatzy och eight ball. Efter barnens läggdags spelade de vuxna spel och läste tidningar, när inte fadern var ute i mörkret med yxa och svordomar. Den enda lilla kontakten med det samtida livet och verkligheten var genom den ambulerande radion i hörnet. Courier var namnet på underverket.

Den 7,6 kg tunga lådan drog Norge ur dvalan och ut i världen med sin lansering på påskdagen 1950. Exakt 75 år sedan. Den kostade 352 norska kronor utan batteri, en ganska äventyrlig summa för att uttrycka det milt. Men det kostar alltid att vara på topp. Och det var man med en Courier.

Radion gick på både nät- och batteriström. Den kunde tas med överallt. Och det var den.

För 1950 hade folket i stugorna ingen aning om morgondagen. De vaknade ledsna och huttrade av kylan medan pappa blåste och blåste för att få igång eldstaden, ugnen och spisen. De hulkade otåligt när stugan motvilligt och knarrande släppte taget om frosten. Och efteråt, efteråt satt de runt frukostbordet med blå knogar, åt alltför lösa ägg och undrade hur vädret skulle bli.

Nio av tio lavinhundar vet att vädret spelar roll i fjällen. Förr i tiden visste människorna det också. De behövde inga fjällregler för att veta det. De tittade snett mot horisonten och bedömde molnformationer, vind och sikt. De slog på sina barometrar och var faktiskt ganska oroliga.

Kurérradion revolutionerade bergspåsken. Den tog väderprognosen med sig. Hela dagen och eftermiddagen och kvällen igenom: Dette er værmeldingen.

Barnen satt som tända ljus medan den sprakande rösten reciterade mystiska ord och ortnamn. Åna-Sira, Jydske Rev, Setesdalsheiene – för att inte tala om den gamle shamanen som trollade i något de kallade Fiskerimeldingene. Pappa behövde inte hyssja alls. Och barnen åt sina grönsaker utan att knota.

Fantasin svävade på namn, platser och ord som barnen aldrig hade hört förut. Talade genom atmosfäriska störningar som gjorde det mer spännande, blodigt och skrämmande än Mio Min Mio.

Föräldrarna hade en annan och mer praktisk användning av radion. Den berättade för dem att familjen skulle ut på en lång resa i morgon. Det vill säga, om väderprognosen tillät dem att åka i morgon bitti. Ja, för väderleksrapporten var alltid redo med de senaste nyheterna.

Radion ökade också mysfaktorn i stugan. Man kunde höra Barnens timme, Önskekonserten och, om föräldrarna var med på noterna, de allra första glimtarna av pubertetens besatthet: popmusik på Radio Luxembourg. Kurér-radion var också ett genombrott för sändningar av vintersport; nu kunde man följa Kupper’n och Brusveen var man än befann sig.

År 1958 kom den transistoriserade versionen av Kurér, i själva verket den första helt transistoriserade kortvågsreseradion i Europa. Vid det laget var exporten redan så stor att den nådde 60 länder, främst i Asien, Afrika och Mellanöstern. Efter tio års produktion fanns det en Kurér i 224.000 norska hem. En hel del av dem brändes ut 1960-talet, när sonen i huset kopplade in sin gitarr och vred volymknappen upp till 11.

Kurérlegenden hör först och främst ihop med påskresan till fjällen. Det var det norska folkets enda förbindelse med omvärlden. Om din mamma dog fick du höra om det genom den lokala Kurér. Den var allt: underhållare, väderprognos, tidning, telefon och musikmaskin – och glädjedödare. ”Din mamma är död” var inget trevligt påskbesked att få. Men det var det tack vi fick för att vi inte hade uppfunnit mobiltelefonen än.

I dag skulle ingen vid sina sinnens fulla bruk ha brytt sig om att släpa runt på Kurér-åbäket. Man får vädret på nätet. Och man får det överallt i fjällen. Oavsett om du bor i en stuga eller på ett hotell. Mycket tack vare den förbannade smartphonen, detta monster som till och med används när du står i backen eller kör bil eller betalar i kassan i snabbköpet eller är engagerad i ett samtal som du inte bryr dig ett dugg om. Smarttelefonen, denna fruktansvärda apparat med alla sina groteska ringsignaler och osmarta konsekvenser.

Det blippar och trumpetar från fickor, ryggsäckar, handväskor och magväskor. Till och med människor som samtalar ansikte mot ansikte håller i sina minidatorer, som de hela tiden kommer ihåg och tittar nyfiket på, halvt förbryllade, halvt besvikna över att det inte ringer.

Förr i tiden åkte norrmännen på påsklov och var oanträffbara. Deras enda kontakt med verkligheten var en batteridriven reseradio. I dag reser de på påsklov med hela världen i bakfickan. Om du inte kan nås, existerar du inte.

Tystnaden, förundran, vetskapen om att man bara var beroende av varandra, av människor av kött och blod – och en Kurér vars gåtfulla atmosfäriska störningar förstärkte isoleringen och öppnade för fantasin. Nu är det borta. Tillsammans med smaken av smält snö.

Men jag har varit i Åna Sira. Jag var tvungen att åka dit. Namnet hade surrat runt i min fantasi ända sedan jag som liten hörde det av mormors och morfars kurir. Åna-Sira, den mystiska platsen som kanske inte existerade. Som vuxen förväntade jag mig inte mycket. Och det fanns inte mycket att se heller. Men jag var nöjd bara genom att nå, eller återvända, till en liten del av min barndoms fantasiland.

Mobiltelefonen har inte kraften att göra det. När den först introducerades skapade den tompratens adel. Deras storhetstid var dock kortlivad. Nu är vi en nation av kloka killar som går runt och pratar nonsens högt. Vissa har till och med sina idiotiska öronproppar på plats hela dagen, oavsett om de pratar med någon eller inte – som om civilisationens framtid berodde på dem.

Jag saknar Fiskerapporten. Och min mormors och morfars Kurér.