När de revolutionära krafterna skyndsamt påbörjar en total samhällsomvandling är det första de bör fråga sig: ”Är detta tekniskt, matematiskt och ekonomiskt möjligt? Eller vill vi bara att det ska vara möjligt?” Den frågan ställdes aldrig av norska klimatpolitiker, och ingen offentlig makthavare har ställt den under de tio år som Parisavtalet har gällt. Och det är inte förvånande, eftersom svaret är ”nej”.

I offentliga papper tas det för givet att det är både enkelt och oundvikligt att ersätta fossila bränslen med el från vind och sol. Alla i klimatbranschen har tagit för givet att ”det gröna skiftet” är både möjligt och ganska enkelt, bara man vill det tillräckligt mycket och lägger tillräckligt mycket pengar på det. Det handlar bara om att bygga tillräckligt många vindkraftverk och solpaneler, så är framgången i hamn. Allt handlar om pengar, vilja och kraft. Men det är helt fel.

Efter tio år av den största överföringen någonsin av offentliga medel till privata aktiebolag för att bygga klimatåtgärder står vi där med facit i hand: Höjda energipriser, ökad fattigdom, klimatmål som aldrig kommer att nås, ökad avindustrialisering och växande energibrist. Vilket visar att något är fundamentalt fel med hela ”energiomställningen”. Den borde ha fungerat vid det här laget, men det gör den inte. Så med motvillig nervositet börjar övermodet ersättas av motvillig oro.

Helt nya toner bara under det senaste året

I vecka nio tillät NRK:s debattstudio för första gången att sända en debatt som bryter med statskanalens sovjetiska ”nollpunkt” för klimatjournalistiken från 2019. Ämnet var om klimatmålen nu måste ge vika för säkerhetspolitiken. En sådan debatt hade varit otänkbar och olaglig för bara ett år sedan, för att sprida tvivel om klimatmålen och det ”gröna skiftet” betraktas som ”fake news”, desinformation och konspirationsteorier på NRK. Men verkligheten tvingar sig på oss.

Som förutspåtts av otaliga källor har de negativa nyheterna om klimatmålen börjat flöda på allvar. Ju hårdare politikerna försöker, desto hårdare pressar verkligheten tillbaka. Och nu är vi så nära det heliga året 2030 att det har blivit nästan omöjligt att låtsas som att klimatmålen kommer att uppnås – även för ministrar vars jobb det är. Titta bara på vad klimatminister Andreas Bjelland Eriksen (Ap) säger till Nettavisen

– En ögonblicksbild av världen ser alltid krävande ut, och den ser extra krävande ut på det sätt som världen är just nu. Vi måste inse det och ta det på allvar (…) Att arbeta med klimat och miljö är mer krävande nu än för bara ett par år sedan.

Misslyckande på misslyckande kan inte längre döljas.

EU misslyckas med att få kontroll över sina koldioxidutsläpp, och målet att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader passerades förra året. USA drar sig återigen ur Parisavtalet och Trump har gjort klart att utsläppsminskningar inte längre är viktiga.

All statistik visar tydligt att världens CO2-utsläpp ökar, och klimatmålen är omöjliga att nå. Kina insisterar på att utveckla mer kolkraft. EU har gett upp försöken att få biltillverkarna att nå nya utsläppsmål i år och skjutit upp sina egna elbilsmål med tre år. Redan före nyår stod det klart att EU inte skulle nå sina vätgasmål, och detta är så viktigt för det påstådda ”gröna skiftet” att Statnett nyligen meddelade att vätgasinitiativet var den avgörande faktorn för klimatmålen.

Snabb förändring i optimism

Så sent som 2023 släppte Statnett sin Långsiktig marknadsanalys-rapport, där kristallkulans vetenskap tydligt visade att det fanns all anledning till optimism – vilket tyvärr visar att hela faktagrunden för grönboken bygger på att kunna förutspå framtiden med absolut säkerhet.

– Sammantaget framstår hela den europeiska energiomställningen som mycket mer genomförbar och realistisk än för bara några år sedan. Och även om det finns viss osäkerhet om takten, kommer övergången sannolikt att bli mycket snabbare än tidigare förväntat.

Nu, bara ett och ett halvt år senare, har jublet förbytts i pessimism, och för första gången lyfter Statnett fram möjligheten att hela det gröna skiftet kan misslyckas. Det är korrekt, och det är vad vi visselblåsare har sagt hela tiden.

Ambitionsnivån och viljan att göra det som krävs för att uppnå målen för energi-, klimat- och industripolitiken kommer att bero på utvecklingen av kostnader, teknik, offentligt stöd och den globala utvecklingen.

Nya toner för att rädda pengakvarnen

Sedan Parisavtalet antogs har vartenda regeringsdokument slagit fast att ”klimatkrisen är den största utmaning som mänskligheten någonsin ställts inför”. Nu, 2025, ser vi hur politikerna flyr från denna absoluta sanning, eftersom verkliga och större hot tränger sig på. Det betyder dock inte att klimathysterin är över, vi ser bara början på slutet.

Klimatfrågan har aldrig handlat om fakta, vetenskap, matematik och resultat, för om så vore fallet skulle Parisavtalet aldrig ha undertecknats. Visst, det finns gott om vetenskap som visar att det blir varmare och att det är vårt fel, men det finns ingen vetenskap eller empiriska bevis som visar att klimatåtgärder kommer att fungera eller att klimatet kommer att lyda våra CO2-minskningar. Inga. Noll.

Och det är just därför som klimatåtgärderna misslyckas och aktörerna börjar trixa med argumenten, målen och tidsramarna för att inte hela luftslottet ska rasa: För det här är en pengakvarn. Ett gigantiskt sugrör in i den offentliga kassan, och biljoner dollar står på spel världen över. Precis som under finanskrisen 2008 är klimatbubblan för stor för att misslyckas. Men misslyckas kommer den att göra.