₂₂Han gick genom städer och byar och undervisade på sin väg mot Jerusalem. ₂₃Någon frågade honom: »Herre, är det bara några få som blir räddade?« Han sade till dem: ₂₄»Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men inte lyckas. ₂₅När väl husets herre har stigit upp och låst porten och ni blir stående utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss! så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är. ₂₆Då säger ni: Vi har ätit och druckit tillsammans med dig, och du har undervisat på våra gator. ₂₇Han skall svara: Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare. – ₂₈Där skall ni gråta och skära tänder, när ni får se Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva blir utdrivna. ₂₉Och människor skall komma från öster och väster och från norr och söder och ligga till bords i Guds rike. ₃₀Och då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist.«

Luk 13:22-30

Mellan 1660 och 1814 levde det norska folket under en absolut monarki. Det betydde inte bara att kungen var maktens centrum. Det handlade lika mycket om att staten definierade vad folket skulle tänka och tro, den hade vad vi kan kalla en hegemonisk makt som var ganska unik, och kyrkans män var viktiga verktyg i detta arbete. Varje söndag förkunnades kungens vilja från kyrkans predikstol.

Vi såg ett exempel på detta i Bergen under den revolutionära perioden i slutet av 1700-talet, närmare bestämt i mars 1794. Från Korskirkens predikstol stämplades demokratin som farlig och det var den välkände prästen Johan Nordahl Brun som utfärdade följande varning: ”Demokrati är ingenting annat än kaos och förvirring – den skapar riken där eld och svärd och mord och död rasar från palats till hyddor.”

Det hela känns som en paradox, eftersom Martin Luther varnade för absolutism, men på 1700-talet var andan borta, endast lydnad mot staten återstod.

Men frågan om hegemonisk makt har åter blivit aktuell och det är viktigt att vi är medvetna om vem som vill styra vad vi tänker och vem som för fram budskapet. Eller hur? Hur bevarar vi vårt förstånd så att vi kan bevara förnuftet i politiken, men också bli räddade?

Vi känner igen drag från absolutismens era. Demokratin, som en gång handlade om det fria meningsutbytet, har blivit ett verktyg för staten. Den är inte autokratisk i klassisk mening, men vi känner igen hegemonin. Det är tydligt definierat vad som är politiskt korrekt att tycka. Den bär nu namnet ”liberal demokrati” och dess försvar av de mänskliga rättigheterna. Den som vågar kritisera det nya systemet riskerar att bli offentligt fördömd. Vi är under stor press att hålla med, det vilar en hegemonisk hand över oss alla, men nu är det inte prästerskapet som har huvudansvaret. Nu är det medierna, populärkulturen, skolorna och den akademiska världen som drar det tunga lasset. I de mänskliga rättigheternas namn ska vi alla tycka likadant om HBTQI, abort, invandring, islam, det gröna skiftet och så vidare. Staten har med andra ord fått en ny roll och skyddar nu allas rätt att definiera sig själva, oavsett vad vi tidigare trodde var sant.

Vi bör därför inte vara förvånade över att det bara är de som kritiserar den liberala demokratin som anklagas för polarisering.

Men kravet på enighet gäller även i frågan om kriget i Ukraina, trots att vi hittar idealister och realister bland både anhängare och motståndare till den liberala demokratin. Realiteterna har ersatts av en moralism som vi knappast sett maken till. Krig har blivit vägen till fred, och fred har blivit vägen till krig. Om man vågar säga att vi ska förhandla, att Donald Trump har en del bra poänger och att Ukraina måste vara villigt att ge något, så stämplas man som ond. Men det slår mig: Det är de som argumenterar för kriget som accepterar den största orättvisan: ett fasansfullt antal döda och lemlästade soldater. Är det därför de så lättvindigt accepterar det importerade våldet i sina egna länder?

Men poängen här är inte konflikten i Ukraina eller Donald Trump, det är mer vad denna hegemoni gör med oss som folk och som kristna. Reflekterar vi över det faktum att vi serveras ett budskap, en omfattande berättelse om vår egen tid, lika omfattande och djupgående som under enväldet, och att det hotar vår frihet?

Ett sådant påstående skulle naturligtvis betecknas som helt ogrundat, och orsaken är dagens liberala trosbekännelse: Alla är lyckliga och frälsta som tror på alla tings likhet. Detta beror på att den liberala demokratin inte kan förstöras, eftersom den alltid kommer att vara resultatet av dem som fyller den vid varje given tidpunkt. I princip betyder den liberala demokratin ingenting, i skolan kallas detta för normkritik. Rädda Barnen menar till exempel att barn som växer upp under tydliga normer för samlevnad och kön förlorar sina mänskliga rättigheter. Fienderna till detta system är de som tror att något är sant, och då är det naturligt att det är kristna och sanningssökande som drabbas först.

Liberal demokrati har ingen annan standard än förkastandet av sanningen, vilket är anledningen till att islam gynnas framför kristendomen. Det är viktigt att vi förstår detta, för det är bara i kristendomen vi finner sanningen, det är bara Jesus Kristus som kan säga att han är vägen, sanningen och livet, porten till det eviga livet.

Därför kommer ni inte, som på 1700-talet, att höra från landets predikstolar att demokrati är farligt, men dagens predikningar om den liberala demokratins förträfflighet och svaret på alla våra problem är farligare, inte bara för vår tro, utan också för vårt förnuft. För precis som på 1700-talet är anden borta, bara lydnaden återstår. Om du vill bevara din ande och ditt förnuft måste du därför vara beredd att kämpa; fördelen är att det är värt det.