₂₅Men han visste vad de tänkte och sade till dem: ”Varje rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kan inte bestå.”

Matt 12:25

Texten ovan är hämtad från en diskussion som Jesus hade med fariséerna, som anklagar honom för att driva ut onda andar med hjälp av Beelzebub (Satan). Jesus påpekar att om Satan kämpade mot sig själv skulle hans rike falla.

Ibland gör aktuella händelser det mer intressant att använda en annan text än den som kyrkan har satt upp som söndagstext som utgångspunkt, så även idag.

I en artikel här på Document i går kommenterade Bente Haarstad hur företrädare för polisen hjälper till att markera iftar under ramadan. ”Tack till Håkon Skulstad och Sidsel Aarnes Linden som var gäster hos en värd idag. Trevlig kväll”, skriver organisationen RamadanGjest på Facebook.

Håkon Skulstad, som är chef för den norska poliskåren, bar uniform. Medan Sidsel Aarnes Linden är seniorrådgivare i det norska polisdirektoratet, enligt vad hon säger på Facebook.

Många av landets kyrkor bjuder också in till iftar. Ett återkommande tema är att kyrkobesökarna säger att de ”behöver lära sig vad islam är” och att de uppskattar gemenskapen.

Man skulle kunna tro att vi 2025 skulle veta vad islam är. Men det verkar vara svårt för många att inse vad vi står inför. Det är som om de ansvariga inte kan se att det här är en religion med en helt annan verklighetsuppfattning än den vi har byggt vår civilisation på.

”Islam behandlar inte oss kvinnor väl”, sa en servitris från Marocko till oss en gång när vi var ute och åt. Hon pekade inte på kultur eller andra skäl till att flytta till Norge. Hon var bekymrad över en sak, och det var religionen islam. Hennes budskap var tydligt: Islam är inte en frigörande religion, det är en förtryckande religion.

Det finns få texter som visar skillnaden mellan islam och kristendom så tydligt som den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776. Där kan vi läsa:

”Det är en självklar sanning att alla människor är födda lika, att de av sin Skapare är utrustade med vissa oförytterliga rättigheter, att bland dessa finns liv, frihet och strävan efter lycka.”

Den här förståelsen av människan och Gud är själva grunden för amerikansk demokrati och kapitalism. Men det är en förståelse som är otänkbar för islam.

Frågan vi därför bör ställa till polisens företrädare är: Hur avser de att förena trosuppfattningar som ger kvinnor helt olika positioner och rättigheter i samhället? Förra söndagen firade vi Jungfru Marie bebådelsedag. För muslimer är det en hädisk tanke att Gud skulle göra sig beroende av en kvinnas ”ja”, inom kristendomen visar det på Guds kärlek till oss alla.

Ett rike kan inte leva i strid med sig självt, sade Jesus Kristus. En gång i tiden förstod vi sådana fundamentala sanningar. Även hedningar gjorde det, till exempel ledaren för Islands hedningar, Torgeir Ljosavatn, som var lagstiftare i parlamentet. År 1000 konverterade han och landets hedningar till kristendomen under följande budskap från Ljosavatn: Det viktigaste för islänningarna var att ha en lag och en tro för att bevara freden. Han förstod att kristendomen innebar likhet inför lagen.

Nu har vi nått den punkt där både polisen och kyrkorna predikar det rakt motsatta budskapet, nämligen att det viktigaste för vårt land är mångfald och fler lagar.

Men som samhälle kan vi inte ha olika äktenskapslagar och strafflagar för ateister, kristna, muslimer, hinduer och så vidare. Det kommer att ödelägga oss. Vad skulle polischefen säga till servitrisen från Marocko i en sådan situation? Det enda hållbara svaret är att hon en dag måste underkasta sig det förtryck hon flydde från, eftersom vi har beslutat att religiös mångfald är bra, även juridiskt.

Förra året firade Norge 750-årsminnet av Magnus Lagabøters landslag, och det finns en anledning till att den firades. En lag som gällde för hela landet och för alla var ett stort rättsligt framsteg: Lagen var densamma för alla, vi var alla lika inför lagen. Det var en avgörande utgångspunkt för demokrati och ekonomiska framsteg.

Men nu hyllar polischefen en religion som kräver rätten till en egen lagstiftning. På Island för ettusen år sedan insåg man att detta var ett recept för strid. Idag är det stötande att hävda detsamma.

Islam kräver en lag som förutsätter särbehandling av sina medborgare, medan kristendomens svar är att alla ska vara lika inför lagen.

Enbart en av dem kan representera staten.