Tysklands försvarsuppbyggnad är ett av flera tecken på att Europa försöker skaka av sig sin stagnation.

På World Economic Forum i Davos för två månader sedan var stämningen i Europa dyster. Ekonomin och marknaderna i Europa hade utvecklats sämre än i USA i flera år.

Nu lovade den nytillträdde presidenten Trump att slå Europa med tullar, samtidigt som han ökade tillväxten i USA med lägre skatter, mindre reglering och billigare energi.

Som vanligt hade konsensus i Davos fel. Sedan dess har stämningen på andra sidan Atlanten vänt. De europeiska aktierna har stigit bra medan den amerikanska marknaden har haft en korrektion (ett fall på tio procent).

I dag uppgraderade den amerikanska centralbanken Federal Reserve sina inflationsutsikter och nedgraderade sina tillväxtutsikter. Dollarn, som sköt i höjden efter att Trump valdes, har fallit.

Allt ovanstående är skrivet av Greg Ip i Wall Street Journal. WSJ:s ekonomikommentator verkar tro att Europa kan rädda sin skakiga ekonomi genom att satsa på krig och lån.

Ip nämner dock att bensinpriserna har gått ner sedan Trump började förhandla om fred. Ett varaktigt fredsavtal och återupprättad handel med Ryssland skulle ha stor betydelse för EU:s ekonomi, särskilt för Tyskland.

Men krigshetsandet verkar ostoppbart.

Europeiska ledare har galvaniserats för att vidta åtgärder mot sina stagnerande ekonomier, och ingenstans är detta tydligare än i Tyskland. Den här veckan ändrade landets lagstiftande församling den konstitutionella ”skuldbromsen” för att effektivt tillåta obegränsade försvarsutgifter.

Europa satsar på ekonomisk tillväxt genom att låna enorma summor pengar. Det är, som man brukar säga, att kissa i byxorna för att hålla sig varm.

En talesman för CDU i Tyskland sade på tisdagen om upplåningen:

– Vi försvarar oss mot attacker på vårt öppna samhälle och vår frihet. Samtidigt stärker vi Tysklands investeringsmöjligheter i en aldrig tidigare skådad omfattning.

EU-kommissionen driver på i samma riktning och föreslår att försvaret ska undantas från EU:s underskottstak. Amerikanska analytiker är positiva till vad som händer.

”Andra världskriget fick USA ur den stora depressionen; Europas upprustning bör göra underverk för Europas cykliska utsikter”, skrev Stephen Jen och Fatih Yilmaz från Eurizon SLJ Capital i veckan.

Några kommentarer är på sin plats.

För det första: De investeringar som CDU:s talesman talar om kommer till stor del att handla om olönsamma ”gröna” fantasiprojekt.

För det andra: USA var i stort sett orört efter andra världskriget, med undantag för Pearl Harbour och naturligtvis de döda och anhöriga. Europa låg i ruiner.

Dessutom: Visserligen funderar Europa på att öka försvarsinvesteringarna. Men mycket av pengarna kommer förmodligen att hamna i det bottenlösa hål som Ukraina utgör.

Europeiska länder har ensamma öst in mer än dubbelt så mycket pengar i Kiev som Marshallhjälpen som många europeiska länder fick efter andra världskriget. Marshallhjälpen varade i fyra år.

Försvarsminister Boris Pistorius markerade förändringen i tankesätt inför tisdagens omröstning: ”Hotsituationen kommer före den ekonomiska situationen.”

Så vi får helt enkelt acceptera att bli ännu fattigare, nu när Ukraina har blivit ännu en del av pengagropen efter år av massinvandring, klimathysteri och byråkratisk tillväxt.

Det händer en del positiva saker. Frankrike säger att man kommer att godkänna lån för att bygga sex nya kärnkraftverk. Men effekterna kommer inte att märkas på många år, även om president Emmanuel Macron använder en variant av en välkänd Trump-slogan, drill, baby, drill.

– Det finns inget behov av att borra här, det är plug, baby, plug.

EU pratar om att skicka ut illegala migranter, kanske till tredje land, de pratar och pratar, men ingenting händer. Det finns ingen handlingskraft i det förvuxna och korrupta EU-systemet.

”Situationen i Norge är naturligtvis lite bättre på grund av oljetillgångarna, men den förda politiken är om möjligt ännu värre och vårt icke-oljerelaterade näringsliv håller sakta men säkert på att dö.

SSB-forskaren Erling Holmøy sa redan 2013:

”Om den icke-västliga invandringen fortsätter på samma nivå som under de senaste fem åren kommer de totala kostnaderna att uppgå till 4 100 miljarder norska kronor netto. Det motsvarar värdet av den norska oljefonden och statens aktier i Statoil.”

[Norska]oljefonden har visserligen vuxit sedan dess. Men det har också invandringen gjort, liksom kostnaden per icke-västerländsk invandrare, som nu beräknas till över 20 miljoner per capita.

Det är vad de menar med ”hållbar”.