Det var en av de där korta annonserna på sociala medier. Avsändaren var Rädda Barnen, som en gång i tiden var en opolitisk organisation, men som sedan dess har löpt amok som så mycket annat och nu leds av Johanne Schmidt-Nielsen, tidigare partiledare för Enhedslisten i Danmark.

Klippet fångade min uppmärksamhet eftersom det använde en ung dansk professionell cyklist som jag följer och hejar på, och som verkar vara en tuff kille som känner till cykelsportens normer, roller och värderingar från insidan.

Så det fanns all anledning för mig att stödja hans budskap. Men det gjorde jag inte. Budskapet låter sympatiskt, det medger jag. Men det har en konsekvens som är allvarlig, trots den slarvighet med vilken det levereras. Hans budskap förtjänar att tolkas och förstås eftersom det är så karakteristiskt för vår flimrande, flytande nutid. Cyklisten säger:

”Jag tror att det finns många barn som känner sig tvingade att vara på ett visst sätt som de inte är (…) Man borde inte tvingas in i lådor som man inte vill vara i (…) Man måste bara hitta vad man gillar och allt kommer att ordna sig.”

Det finns inte ett av dessa tre påståenden som inte redan har blivit sockrat som godis i media, kultur och underhållning.

Zeitgeisten vegeterar i denna moraliska livsmiljö: Alla säger det, alla verkar till och med mena det, och om man väckte de första tio oskyldiga människorna klockan tre på natten skulle en majoritet av dem förmodligen säga något liknande.

Självförverkligande ligger i vårt blod. Orden i denna korta reklamfilm för Rädda Barnen har för länge sedan flödat genom postmodernitetens artärer och dominerar nu västerländska professionella salonger, organisationer och institutioner.

Det gör det inte mer sant, bra eller vackert. Tvärtom tror jag att det finns många barn och ungdomar i dag som längtar efter normer. Inte cementerade normer, utan solida, sunda normer som ger trygghet och möjlighet att göra uppror mot dem i ett senare skede. När det inte finns några andra normer än de man själv gillar blir det väldigt svårt för framför allt barn att orientera sig i vardagen. Och i slutändan kommer de inte att ha något att skilja sig från om de skulle behöva det. För då är alla saker likadana.

Vad tycker du om det? Tack, jag inser att det här förmodligen inte är vad cyklisten själv står för. Som toppidrottare har han upplevt vad som krävs, men hans tre uttalanden spelar in i den kulturella narcissistiska kortslutningen att allt hänger på människan själv, det vill säga på egot och det personliga valet i en värld där normer reflexmässigt uppfattas som negativa.

När Gud är död, vilket han var flera gånger under 1900-talet, tvingas människan styra efter sina egna ideal, enligt den franske existentialisten Jean-Paul Sartre. Inspirerad av Nietzsches dödsruna över Gud och ”omprövningen av alla värden” tog hans filosofi fart i efterkrigstidens Frankrike, fortsatte genom studentrevolten 1968 och fann – paradoxalt nog – näring i både marxism och kapitalism, inte minst i vår skenande offentliga och privata konsumtion. Sartre gav oss de första flaskorna av existentialismens trolldryck. Hans existentialism, även kallad humanism, skulle ersätta kristendomen.

Sartre spred den snart populära föreställningen att människan – befriad från natur, kultur, religion, metafysik, teologiska berättelser etc – var tvungen att välja. Tvånget blir frihet när människan gör valet med engagemang och utan hämningar, som en annan Pinocchio, bortom ånger, skuld, skam och gamla sanningar. Eftersom den mänskliga tillvaron är oförutsägbar och absurd – vi ska ju ändå dö – kan vi bara lita på oss själva. Allt annat, inklusive religion, moral, familj, kärlek och sociala roller, framkallade illamående hos honom, var slemmigt och äventyrade det agerande jaget. Helvetet är den andre, skrev han.

All överförd kultur hotar det autentiska jaget och jagets intuitiva sanningar. Mer än något annat förnekade Sartre de borgerliga normerna. De var summan av all ondska. De var ”lådorna”, som cyklisten kallar dem idag, och vi känner omedelbart igen termen eftersom det har blivit så vanligt att tänka att lådor är onda och att vi måste tänka utanför lådan.

Med Sartre och vår egen tid måste vi tänka, vara och uttrycka oss okonventionellt, subjektivt, ursprungligt, alltid utanför boxen, aldrig innanför boxen – och göra som vi vill. Att vara onormal har för länge sedan blivit det nya normala. Sartre lade till något annat.

Svaret på hans existentiella illamående var politiskt engagemang. Botemedlet för att känna sig som Palle, ensam i världen, var inte bara frälsning genom egna val, utan också att söka läkedom i marxism och revolution, det vill säga i vänsterradikalism och inspiration från Sovjetunionen och Kina. Det var här engagemanget fick kropp och uppfyllelse. Det var så världen kunde bli hel. Sartre ägnade en stor del av sitt författarskap åt att förklara varför marxismen var svaret på tillvarons utmaningar.

Det är dock i en kort föreläsning som Sartre höll i Paris i oktober 1945 som vi hittar nyckeln till att förstå Rädda Barnens rituella attack på borgerliga normer 80 år senare. Makarna Eva och Rune Selsing leder oss på spåret i ett avsnitt av podcasten Kreutzersonaten, som kan höras här.

Sartres föreläsning blev en omedelbar succé och gavs ut i bokform året därpå och översattes sedan till många språk under titeln Existentialism är humanism. Selsing-podden hänvisar till föreläsningen som en av de mest inflytelserika någonsin när det gäller att förstå modern moral efter Guds död. Så låt oss ta en titt och se om det finns en kö till Rädda Barnen. Platsen var en klubb med det talande namnet Club Maintenant, Club Now. Nu måste det gamla och utslitna ge vika för det nya, subjektiviteten, existentialismen.

Enligt Sartre är människan inget annat än vad hon gör av sig själv; människan är frihet. Det är en fördömd frihet: fördömd eftersom den inte har skapat sig själv, och fri eftersom den, när den väl har satts ut i världen, är ansvarig för allt den gör.

I denna värld av vilja och val finns det ingen universell moral kvar, och absolut ingen Gud: ”Existentialismen är inget annat än ett försök att dra alla konsekvenser av en sammanhängande ateistisk ståndpunkt.

På denna filosofiska grund drar Sartre slutsatsen att ”människan existerar endast i den utsträckning som hon erkänner sig själv”. Människan är summan av sina handlingar, hon ”skapar sig själv genom att välja sin moral”.

När sådana uttalanden låter bekanta och rimmar med Rädda Barnens uppmaning till människor att hitta vad de tycker om, beror det på att vår tids liberala humanism har druckit existentialismens trolldryck och anammat dess önskan att överskrida borgerliga normer och ersätta dem med en kulturellt narcissistisk människosyn där man alltid faller tillbaka på sig själv. Det måste sägas att uppdraget lyckades. Subjektiviteten firar nya triumfer varje dag. Nu låter vi alla som Sartre. På sin tid mötte han motstånd från både kristna kritiker och kommunister. De förlorade kulturkriget under efterkrigstiden.

I dag är vi alla existentialister och därför förvirrade över nästan allt som är viktigt och värdefullt.