Redan i taxin fruktar du köerna, dessa otrevliga, långsamma blockerande portaler som du måste gå igenom. Kö vid incheckningsdisken. Köa i taxfree-mardrömmarna. Kö på väg till passkontrollen. Köa vid passkontrollen där det automatiska systemet som vanligt inte fungerar, trots att man kommit ihåg att ta av sig glasögonen den här gången. Att sitta i en kö och vänta på boardingsignalen och irriteras av att folk står där borta vid boardingdisken och hänger och ställer hemliga frågor till den upptagna flygvärdinnan (eller mannen), förmodligen för att försöka få förmåner, benutrymme, kanske till och med en businessstol, vilket man inte önskar någon, särskilt inte om man själv ska sitta i business.

Och så gav de ombordstigningssignalen och alla var på fötter direkt, inklusive patrasket som har de sämsta platserna, de vid toaletterna. Varför hoppar de upp? NI ÄR DE SISTA SOM GÅR OMBORD! Varför är det ingen som ropar och informerar dem om detta? Då skulle boardingkön bli lite lättare att hantera. Och varför är det ombordstigning när man bara kommer några steg in i korridoren, sedan får man vänta för att städpersonalen inte är klar. Pratar inte boardingfolket och städarna med varandra? Och naturligtvis finns det en kö på planet också.

Men det här skulle ju handla om flygterminalerna. De är i stort sett likadana över hela världen, precis lika oinbjudande. Du vandrar slumpmässigt runt gigantiska komplex av butiker och diskar och barer och transportband och toaletter och oändliga korridorer med upplysta skyltar som pekar på den här porten och den porten. Allt är så oinbjudande att det inte finns ett hörn någonstans som man orkar vistas i mer än fem minuter. Allt är så tyst också, inga tjattrande röster som ropar ut avgångar, som de gjorde när flygplanen hade propellrar. Nej, nu är det tyst och hemligt, och man måste hålla ett öga på monitorerna.

Flygplatser har många barer. Där kan du ofta se världsmästarna i patetisk utveckling. Finns det något mer patetiskt än män som försöker ragga upp kvinnor i flygplatsbarer? Hallå där! Ditt flyg går om en halvtimme!

Finns det några drinkar som smakar plattare än de du kostar på dig innan du går ombord på ditt flyg hem? Är det inte fantastiskt hur annorlunda din utgående drink smakar från din inkommande drink?

Ta en titt i terminalpubarna. Det finns många av dem över hela världen. Kommer du att vinna vänner över en pint där? Nej, absolut inte. Alla sitter ensamma med sin öl, håller blicken nedslagen och nacken krökt, tittar på sitt handbagage och ser till att deras plånbok är på plats med diskreta handrörelser.

Något annat som inte fungerar på flygplatsen är utmanande litteratur, även känd som världslitteratur. Jag kan inte tänka mig en mer malplacerad plats att läsa Kafkas ”Slottet” på. Flygplatser är till för serietidningar och kriminalromaner (med mycket action).

Finns det butiker där du kan köpa mer desperata (och dyra) presenter? Finns det toalettsitsar som du är mer motvillig att sätta din akterspegel på? Finns det någon annanstans i världen där till och med kräsna gamla damer lämnar sitt hyfs hemma och sätter fötterna i fåtöljerna utan att ta av sig skorna?

Och ljuset. Ljuset i alla flygterminaler i världen! Det halvmörka, bländande, otäcka ljuset som sliter ögonen i stycken när man har oturen att behöva vänta fem timmar på nästa flyg. Det får svetten att rinna. Det får människor att se ut som döda människor på semester. De kommer snart att börja röka igen också.

Du ska inte ha roligt i flygterminaler. Det är meningen att man ska lida. Du ska vara illamående. Du ska vara överklädd eller underklädd (beroende på var du kommer ifrån). Du kommer att vandra kilometer efter kilometer, upp och ner i korridorer, på jakt efter gaten, en vagn eller helt enkelt något att fördriva tiden med. Och knäna blir ömma och fötterna svullna, och hela jävla tiden släpar du på allt det där jävla handbagaget (och varför köper du tunga saker som inte får plats i din rullväska och som nu är instoppade i en serie plastpåsar som du försöker balansera på rullväskan, men som glider och dinglar ut åt sidan HELA TIDEN!

Människor överallt. Men inte en enda vänlig blick. Ni håller er undan från varandra. Ni tittar åt andra hållet. Man bekräftar inte varandra med en sådan intensiv självklarhet att den svagsinte skulle svimma om någon frågade vad klockan är. Visserligen försöker man se ut som en världsman om man får ögonkontakt med en väldigt söt ung dam (som det finns påfallande många av på flygplatser, måste jag säga), som inte besvarar ens blick med ett leende utan med en avvisande blick som gränsar till dödlig. Då är det inte lätt att visa sig från sin bästa resande och manliga sida. Istället ökar du farten och hoppas att de vaksamma säkerhetsvakterna tittar åt andra hållet.

Långa köer på Bangkoks huvudflygplats, Suvarnabhumi International Airport. Foto: Apichart Weerawong / AP / NTB

Det är förresten anmärkningsvärt hur många av båsen på flygplatstoaletter som upptas av herrar som behöver bajsa. Verkligen. Är det nödvändigt att göra vistelsen i terminalbyggnaden ännu mer äcklig för resten av oss? Har du inte en toalett hemma? Eller är dessa toaletter så hemska att du håller tillbaka din avsky tills du kommer till flygplatsens toalett? Vad är det för fel på dig?

Hursomhelst. För mig är flygplatsterminaler den trevligaste platsen på jorden. När jag reser, det vill säga. Och det är naturligtvis en viktig punkt. Det understryker också hur subjektiva våra sympatier och antipatier är. Själva flygterminalerna är objektivt sett dystra, fula och förlamande grymma. Designad av arkitekter som måste ha varit på något, och möblerad av människor med tydliga sado-masochistiska drag.

Men när man är ute och reser. Helst långt bort. Det är då detta skräckkabinett av stål, glas och betong förvandlas till en startramp för äventyr, ett skälvande skal av förväntningar, ett paradis som håller alla möjligheter öppna.

Ljuset, det märkliga surret av livliga människor, de stumma mumierna som stirrar på TV-monitorerna, den bedövande frånvaron av mänsklig värme och vänlighet, myriaderna av unga, vansinnigt vackra kvinnor av alla raser och nationaliteter som jag aldrig kommer att växla två ord eller en halv smekning med, de hopplöst pråliga butikerna med sina eländiga lyxartiklar, de fantastiskt mysiga barerna och matställena. Jag suger i mig dessa luriga plågor med bultande hjärta: Jag är på väg!

Och det är vad resande handlar om. Inte ankomst. Inte hemkomst. Utan det där tumlande, viktlösa ögonblicket när man egentligen inte är någonstans. Bara på väg.

En av de många höjdpunkterna är stressen att äntligen komma fram och gå igenom passkontrollen. Var man än hamnar i världen är passkontrollen alltid underbemannad. Och precis när du tror att du har hittat den kortaste kön öppnar de en ny lucka. Det är oerhört frustrerande att alltid hamna i den sämsta kön. Även när allt ser ut som att det ska bli en snabb joggingtur förbi den surmulne inspektören dyker det upp någon långväga kille med ett vandrande öga som inte har sitt pass i ordning. Och så står vi där. Och det kan ta tid.

När man stapplar ut i det fria, gärna tropiskt, efter en halv livstid i flygterminaler och flygplan, ska man vara så himla utmattad och yr att man faller för det gamla ”Hej, mister! Taxi?”-tricket och blir lurad av piratförare i buckliga lastbilar. Det är perfekt. Jag lämnar till och med dricks.