I en artikel i New York Times i februari 1997 varnade George Kennan för att börja utvidga Nato österut. Han hävdade att ”det skulle vara det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik under hela efterkrigstiden”. Har vi nu anledning att tro att Kennan hade rätt och att han förutsåg något liknande det som har utspelat sig i upptakten till Rysslands attack mot Ukraina i februari 2022?

Om vi tittar på Natos expansion österut har den skett i flera steg. Den började 1999 när Polen, Ungern och Tjeckien gick med. Den fortsatte 2004 då Bulgarien, Rumänien, Slovenien, Slovakien och de baltiska länderna anslöt sig. Båda gångerna protesterade Ryssland, men var för svagt för att kunna erbjuda ett effektivt motstånd. År 2008 antog Nato en kommuniké där det stod att man var överens om att Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar i Nato. Ryssland motsatte sig detta starkt och blev inblandat i ett krig i Georgien redan 2008. Och 2014 invaderade Ryssland Krim och blev inblandat i ett krig i östra Ukraina. Trots det beslutade Nato 2018 att hålla fast vid löftet om framtida medlemskap för Ukraina och Georgien. Och den 24 februari gick Ryssland in i Ukraina direkt mot Kiev.

Är denna utveckling – och i synnerhet Rysslands angrepp på Ukraina – berättigad som en bekräftelse på Kennans varning? Hade kriget i Ukraina inte ägt rum om Nato inte fortsatt att uttrycka en önskan om att Ukraina skulle bli medlem, utan istället kommit överens om att Ukraina skulle ha en neutral status?

För att kunna besvara denna fråga måste vi först titta närmare på motiven bakom Natos successiva utvidgning till att omfatta de forna sovjetiska lydstaterna. Och här måste vi skilja mellan vad som var de forna lydstaternas motiv och vad som var Natos- och särskilt USA:s – motiv.

De forna vasallstaternas motiv måste främst betraktas som rädsla. Rädsla för att det nya Ryssland, som var på väg att resa sig ur ruinerna av det fallna Sovjetunionen, skulle försöka återta det förlorade imperiet. För att avvärja detta hot ville de omfattas av NATO:s säkerhetsgaranti.

Vad var då Natos motiv för att ta emot de tidigare sovjetiska vasallstaterna? Genom att ta emot dem visade Nato att man tog deras farhågor på allvar och att man var tvungen att tro att det fanns anledning att frukta att det återuppståndna Ryssland skulle ha imperialistiska ambitioner. Men i verkligheten hade det kalla krigets motsägelse inte övervunnits. Nato utvidgade också sin egen intressesfär, vilket gav Nato en bättre position i förhållande till Ryssland än det tidigare hade haft i förhållande till Sovjetunionen. Införlivandet av de tidigare vasallstaterna i Nato innebar att Nato – och USA – nu kom närmare Rysslands gräns och att Ryssland därför skulle bli svagare i förhållande till Nato och USA.

Men denna utveckling hade också en baksida. Eftersom Nato och USA fortsatte att uppträda som om Ryssland var ett hot även efter Sovjetunionens fall var det naturligt att Ryssland uppfattade Nato som ett hot i gengäld. Lika naturligt som det är för de forna lydstaterna att uppfatta det återuppståndna Ryssland som ett hot mot deras suveränitet, lika naturligt är det för Ryssland att uppfatta det faktum att Nato (och USA) flyttar sin intressesfär allt närmare som ett existentiellt hot. I takt med att Nato minskar hotet mot de forna lydstaterna skapas också ett motsvarande hot mot Ryssland.

Det är ett dilemma – ett dilemma som politikerna inte har råd att ignorera om de vill skapa en fredlig utveckling för Europa. Men Nato har ignorerat dilemmat, ignorerat det faktum att organisationens egen expansion österut skulle kunna uppfattas som ett hot mot Ryssland. Det var detta Kennan insåg när han varnade för Natos expansion. Om väst inte hade ignorerat Kennans varning, utan istället tagit Rysslands upprepade uttalanden om att man inte kunde acceptera Ukrainas inträde i Nato på allvar, hade kriget i Ukraina med största sannolikhet kunnat undvikas.

På det hela taget borde man ha insett att Nato (och USA) måste ta lika stor hänsyn till Rysslands säkerhetsbehov som Monroedoktrinen kräver att USA tar hänsyn till sina egna säkerhetsbehov. På samma sätt som USA:s grannar måste inse att de inte har råd att ingå försvarssamarbete med länder som utgör ett hot mot USA – vilket vi såg under Kubakrisen – måste ett land som Ukraina inse att det visserligen har suveränitet, men att det som Rysslands granne inte har råd att ingå en försvarsallians med en stormakt som Ryssland betraktar som ett hot mot sin egen suveränitet. I en sådan situation skulle Ukraina behöva betala för sin suveränitet med sin neutralitet, som Finland och Österrike gjorde under det kalla kriget. Det är den politiska verkligheten.

Men förbiser jag inte något viktigt här? Ignorerar jag inte det faktum att Nato och USA står för andra och bättre värden än Ryssland? Är det inte så att Nato och USA står för frihet och demokrati, medan Ryssland står för envälde och förtryck? Borde vi inte erkänna att Natos utvidgning är en del av en kamp för att säkra demokrati och politisk frihet mot hotet om autokratiskt förtryck från Ryssland? Det finns flera saker att säga om detta.

För det första motiverar Kennan sin varning för en Nato-utvidgning med att den kommer att ”ha en negativ effekt på utvecklingen av den ryska demokratin” och att den ”kan förväntas underblåsa nationalistiska, antivästliga och militaristiska tendenser i den ryska allmänna opinionen”. Så medan en Nato-utvidgning skulle bidra till att säkra demokratin i ett land som Ukraina, skulle den också ha en negativ effekt på möjligheten att bygga en livskraftig demokrati i Ryssland. Och vad skulle vara bäst?

För det andra skapar man inte en livskraftig demokratisk kultur med militära medel genom att utvidga en militärallians. En sådan kultur måste byggas genom tålmodig självutbildning av befolkningen. Ett utbildningssystem måste skapas som förser medborgarna med nödvändig kunskap och värderingar. Ur demokratisk synvinkel är det därför viktigare att bygga upp ett sådant utbildningssystem i både Ryssland och Ukraina än att Ukraina går med i Nato. Tvärtom kan en sådan integration vara kontraproduktiv om den leder till en självbelåten inställning till folkbildningen.

För det tredje kan man ifrågasätta hur den västerländska demokratin har utvecklats. Har de västliga demokratierna lett sig själva in på utvecklingsvägar som undergräver förutsättningarna för dem att försörja sig själva? Har de utvecklat en ekonomisk ojämlikhet som hotar den politiska jämlikheten? Är USA nu en plutokrati? Har de västliga demokratierna utvecklat en kulturrelativism som undergräver stödet för demokratiska värderingar och rationell debatt? Har de bedrivit en asyl- och invandringspolitik som förstärker denna relativism? Detta är verkliga politiska frågor som utmanar de västerländska demokratierna mer än de verkar inse idag.

I den här artikeln har jag försökt belysa varför George Kennan 1997 varnade för att utvidga Nato österut. Medan expansion innebar att man tog hänsyn till det hot som de tidigare sovjetiska vasallstaterna fortfarande ansåg att Ryssland utgjorde, förbisåg man det faktum att en Nato-utvidgning också kunde uppfattas som ett liknande hot från rysk sida. Detta gjorde det svårare att främja en lugn demokratisk utveckling i Ryssland.

Notera att allt detta är sagt utan att nämna Putin. Kennan gjorde sin varning utan att inse att Putin skulle bli Jeltsins efterträdare. Tvärtom kan Putins utveckling från en relativt sett mer öppen och demokratisk hållning till en mer enväldig och sluten förklaras som en reaktion på Natos beredskap att fortsätta sin expansion österut, inklusive Ukraina, trots att Ryssland upprepade gånger gjort klart att man betraktade en sådan utvidgning av den amerikanska intressesfären som ett existentiellt hot.