Något har hänt med många kristna. Allt oftare får vi höra att det är en kristen plikt att hjälpa Ukraina till en rättvis seger, även om det innebär krig med Ryssland. Ett realpolitiskt förhållningssätt till internationell politik uppfattas som en anpassning till destruktiva regimer. Tron på goda värden lyfts fram som idealet, men till skillnad från tidigare är dagens idealister redo för ett storkrig. Tron på förhandling är borta.

Jesus hade inte internationella konflikter i åtanke när han berättade liknelsen om hur en klok kung bedömer sin motståndare innan han går ut i krig. Utgångspunkten för liknelsen var att Jesus ville att människor skulle förstå att det inte är ett impulsivt beslut att följa honom, utan en väg som kräver eftertanke, hängivenhet och uppoffring. Liknelsen utmanar oss att fråga oss själva: Är vi villiga att betala priset för att vara Jesu lärjungar? Liknelsen visar också att Jesus förhåller sig till oss som rationella varelser: Vi får inte glömma bort förnuftet, inte ens i politik och konflikter. Jesu fråga kan därför också riktas till våra politiker: Är de villiga att betala priset för sin inblandning i Ukraina?

Thomas Aquinas (1225-1274) kommenterade denna konflikt på följande sätt: Tro och förnuft kommer från samma Gud och kan därför inte vara i verklig konflikt. Medan den välkände teologen R.C. Sproul (1939-2017) ofta sa: ”Det som står i strid med förnuftet står också i strid med tron.”

Men vi kan inte lita på Putin, säger Europas ledare, som är beredda att spendera stora summor pengar på att rusta upp och ge Ukraina möjlighet till vad de kallar en rättvis fred.

Det är inte svårt att hålla med om att Rysslands angrepp på Ukraina är ett brott mot internationell rätt och ett övergrepp på landet. Men i internationell politik kommer vi inte särskilt långt med att utgå från hur vi tycker att världen borde vara, vi måste ta hänsyn till hur den faktiskt är, och internationell politik är i grunden en anarki. Men i denna anarki måste vi kristna också agera. Vi tar med oss vår kristna etik, men vi måste erkänna andra länders regimer.

Det finns med andra ord ingen överordnad myndighet som kan se till att avtal hålls och att de olika aktörerna beter sig som de lovat. Ändå präglas världen av ordning och reda, och anledningen är aktörernas rationalitet. Alla agerar på ett sätt som maximerar deras egenintresse, varför avtal som är värda att hålla också hålls. Det handlar inte om att lita på statsledare, det handlar om att göra överenskommelser som alla parter finner det rimligt att hålla.

USA slöt ett avtal med Sovjetunionen efter Kubakrisen, trots att den sovjetiske ledaren Chrusjtjov hade invaderat Ungern 1956 och brutalt krossat hoppet om frihet. Ändå valde USA att förhandla. USA hade ett realpolitiskt synsätt och visste att de var tvungna att nå ett ömsesidigt fördelaktigt avtal, trots att Sovjetunionen var angriparen. På detta sätt avvärjde de ett tredje världskrig.

Sedan säger många att Ukraina måste få en rättvis fred och att Ryssland inte får belönas för sin våldsanvändning. Det är svårt att veta vad de menar med detta, och det förflutna berättar till stor del en historia om maktens betydelse. Efter andra världskriget formades Europas framtid av segrarmakterna USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Varken Finland eller andra länder i Östeuropa fick vad vi skulle kunna kalla en rättvis fred. De baltiska staterna invaderades av Sovjetunionen, och Finland förlorade stora områden till Sovjetunionen som anföll landet 1939. Vi kan fortsätta på det här sättet. Ska vi säga åt dem att fortsätta slåss? Det går inte att komma undan maktens realiteter, och internationell politik är ingen söndagsskola där vi möter våra motståndare med krav på välgörenhet och rättvisa.

Men nu kräver våra ledare att vi skall bygga på idealismen och förkasta realpolitiken eftersom det uppfattas som ett accepterande av ondska. Det slår mig att motivet också kan vara ett annat: Det är svårare att framhålla sina moraliska kvaliteter i en realpolitisk debatt än i en debatt som domineras av idealistisk politik. De tycker att vi ska bete oss som vi tycker att världen borde vara. Det upplevde vi texempelvis när Norge bombade Libyen 2011. Våra bomber, som dödade oskyldiga civila, var bra eftersom vår avsikt var att skydda civila och deras mänskliga rättigheter.

De som förespråkar ett realpolitiskt förhållningssätt påpekar att vi måste hantera världen som den är. Det betyder inte att vi 1940 skulle ha böjt oss för Hitler. Det handlar om vad vi hade för mål och vad vi ansåg vara den bästa strategin för att nå dit. Danmark insåg att de inte hade någon chans att slåss. För dem var det mest förnuftigt att kapitulera. Norge fortsatte kampen. Båda besluten var ett resultat av realpolitik. Det intressanta är att det var Arbeiderpartiets idealism, deras pacifism och ”det trasiga gevärets politik” som gjorde det lätt för Tyskland erövra Norge. Samtidigt var det vårt realpolitiska synsätt som låg till grund för byggandet av Oscarsborgs fästning, en fästning som fördröjde den tyska invasionen så att vi kunde kämpa vidare.

Ett realpolitiskt förhållningssätt innebär inte att vi belönar angriparen, utan att vi överväger vilka åtgärder som leder till bäst resultat. Väst kunde ha reagerat med att gå i krig mot Sovjet efter deras angrepp på Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, men valde att inte göra det. Var det omoraliskt av USA och belönade de en angripare?

En annan fråga är vad folket i Ukraina vill. Forskaren Volodymyr Ishchenko sade till tidningen Klassekampen den 11 mars att allt fler inte vill dö för en stat som inte ger dem någonting, utan vill få slut på kriget och är beredda att ge upp land för fred. Samtidigt är Ukraina under press från Väst att mobilisera unga människor under 25 år. Men är det moraliskt rätt av Europa att tvinga Ukraina att fortsätta kriget för att vi ogillar Putins politik? I tre år har västvärldens svar på Ukraina varit att vapen och sanktioner mot Ryssland är den enda vägen till fred, ingen har pekat på förhandlingar. Budskapet har hela tiden varit att Ukraina måste vinna, annars kan även Europa drabbas. Men Ukraina vinner inte och tragiskt nog tyder allt på att dess förhandlingsposition också försvagas.

Donald Trump har en annan inställning till konflikten än sin föregångare Joe Biden och Europa. Han är tydlig med att han vill ha fred nu, samtidigt som han varnar för en upptrappning av kriget som kan leda till ett tredje världskrig. För detta kritiseras han starkt i Europa. Europa vill fortsätta kriget, men verkar inte inse att det är omöjligt utan USA:s stöd.

”Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn”, sade Jesus i bergspredikan, men det räcker inte för dagens idealister. De verkar vara beredda att acceptera krig med Ryssland hellre än en så kallad orättvis fred med Putin.

Olyckligtvis uppfattar USA ett storkrig som det värsta tänkbara utfallet, så vi bör inte bli förvånade om USA överväger att dra sig ur Nato för att förhindra att konflikten eskalerar till ett världskrig som Europas ledare kan acceptera.

Det är skrämmande att uppleva hur lätt många människor har att relatera till lidandet i detta krig. Den idealistiska politiska ståndpunkten i kombination med en extrem vilja att använda vapen är ett irrationellt förhållningssätt till internationell politik och mycket farligt. På det hela taget är det svårt att se hur denna irrationalitet kan försvaras på grundval av kristen tro.