Jag skulle ha accepterat Ole Asbjørn Ness förslag utan att tveka – jag skulle hellre vara 50.000 kronor fattigare än att få två år av mitt liv förstörda av covidvaccinet.

För fem år sedan stängdes Norge ner. Våra liv sattes på paus och vi uppmanades att lita blint på myndigheterna. Fem år senare vet vi mer – men har vi lärt oss något?

Nedstängningen var en sak, men det som verkligen förändrade mitt liv var det som kom därefter: vaccinet och dess konsekvenser. Detta var mitt brutala möte med hur regeringsbeslut inte alltid är i folkets bästa intresse.

Jag var 24 år gammal och gjorde som de flesta andra, följde hälsovårdsmyndigheternas rekommendationer utan större tvekan. Det fanns ett utbrett förtroende för att de agerade i vårt bästa intresse. Den första dosen Pfizer gick smidigt. Men sedan kom dos nummer två: Moderna. Och med det började en nedgång i hälsan som jag aldrig hade sett komma.

Direkt till helvetet

Det började omedelbart. Jag svimmade, blev illamående och fick ligga länge i väntrummet innan jag kunde åka hem. Timmar senare började det verkligen. Min feber steg till över 40 grader, min kropp brände invärtes och jag skrek av smärta: ”Så här känns det att dö”. Sjukvården? De sa åt mig att vänta och observera. Det var svårt att komma in på akuten och allt jag kunde göra var att ta febernedsättande och försöka svalka mig.

Den extrema febern rasade i en vecka innan den släppte – men bara tillfälligt. Strax därefter var den tillbaka, som om min kropp befann sig i en evig kamp mot sig själv. Då fick jag äntligen träffa läkaren. Testerna var anmärkningsvärda: Epstein-Barr-viruset, känt som körtelfeber, hade reaktiverats. Jag hade redan haft sjukdomen när jag var ung, en sjukdom som i teorin bara drabbar en gång. Men nu var den tillbaka – till följd av att vaccinet hade stört kroppens naturliga balans. Jag var inte ensam om att betala priset – jag smittade också min dåvarande partner.

Två år av mitt liv – borta

Konsekvenserna blev stora. Mina studier försenades, och även om jag ser frisk ut idag är inte allt sig likt. Två år av mitt liv gick förlorade på grund av sjukdom, brist på energi och fysiska begränsningar. Jag älskade att springa, men oavsett hur långsamt jag försöker träna igen känns det aldrig som förut. Den djupa utmattningen dröjer sig kvar som en påminnelse om hur bräcklig min kropp är.

När jag ställde frågor möttes jag av hånfulla blickar. Det var inte tillåtet att tvivla – oavsett vad min kropp sa till mig. Berättelsen var huggen i sten: Vaccinet var ”helt säkert” och biverkningar ansågs vara sällsynta isolerade incidenter. Varje gång jag berättade att jag var sjuk fick jag samma blick: ”Åh ja, du är en av dem, ja.” Det fanns inget utrymme för dem som hade upplevt något annat.

Samma strategi, nytt tema

Fem år senare står vi där med obesvarade frågor. Frågor som borde ha varit en naturlig del av en öppen och demokratisk debatt, men som istället stämplades som farliga och oönskade. Har vi blivit mer skeptiska till dem som kräver vår lydnad? Eller låter vi oss återigen följa med strömmen, denna gång under en ny förevändning?

För narrativet har inte försvunnit. Pandemin är över, men kontrollen kvarstår. Nu är det krig. Yttrandefriheten är fortfarande under attack, bara med ett nytt tema. De som utmanar krigshetsarna stämplas snabbt som Putins sykofanter – precis som vaccinskeptiker kallades konspirationsteoretiker. Det är samma strategi, bara med ett nytt omslag.

Vi ser det i USA också. Trump, en politisk outsider och en nagel i ögat på etablissemanget, behandlas som ett hot som måste tystas till varje pris. Rättegångar, censur och politiska häxjakter har blivit norm. Makthavarna vill inte ha opposition – de vill ha kontroll.

Tiden för tystnad är över

Förtroendet för regeringen och de stora institutionerna är i fritt fall. Samtidigt är de fast beslutna att behålla makten att definiera sanningen. Historien har visat oss hur farligt det är när kritiska frågor undertrycks.

Det här handlar inte längre bara om pandemin eller vacciner. Det handlar om ett mönster där makthavare kontrollerar berättelsen och marginaliserar oliktänkande för att säkra sin position. Om vi inte ställer frågor nu kan det snart vara för sent.

Makthavare tolererar inte motstånd, men vi måste ändå våga utmana dem.

Demokratins styrka ligger i vår förmåga att ställa kritiska frågor. När röster tystas är det inte säkerhet vi uppnår – utan en politisk och kulturell utveckling där det fria meningsutbytet hotas. Om vi låter rädslan diktera vad vi får säga tar vi första steget mot självcensur och maktkonsolidering.

Yttrandefriheten är hörnstenen i ett öppet samhälle. Utan den förlorar vi möjligheten att utmana makten. Och utan den, vad har vi då kvar? Då är det bara en tidsfråga innan vi lever i ett auktoritärt samhälle.