”Ve dem som kallar ont för gott och gott för ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker, surt till sött och sött till surt!”
Jesaja 5:20

Medan världen under 2002 i spänning såg på när USA mobiliserade och trappade upp sin militära styrka inför det andra Gulfkriget, var FN upptaget med att uppmärksamma Israel. Det blev absolut nödvändigt att inte tappa fokus på det verkliga hindret för fred i världen. Påståendet om ”olaglig ockupation av palestinska territorier” upprepades som en litania och FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, skickades ut i media med följande förtydligande: ”Hela världen kräver att Israel drar sig tillbaka. Jag tror inte att hela världen, inklusive vännerna till Israels folk och regering, kan ha fel.”

Norge var också snabba med att flytta huvudfokus till Israels försvar mot terror och självmordsbombare vars handlingar skapade en kris bland Israels civilbefolkning. FN:s dåvarande biträdande generalsekreterare för Mellanöstern, Terje Røed Larsen, satte tonen i Dagsrevyen med sin hysteriska rapport från Jenin om en massaker som efter ett tag visade sig aldrig ägt rum.  Men det betydde ingenting i stunden. Uppgiften var att i folkets medvetande inpränta en bild av Israel som en ondskefull krigsförbrytare vars närvaro i sitt eget land är ett hinder för fred, som det så ofta sades senare från Stortingets talarstol.

Men kanske är det inte så konstigt att det är just det som är det viktiga?

Det är kanske naturligt för FN:s ledning att använda ”hela världen” för att stödja sina ståndpunkter när de dagligen interagerar med representanter för hela världen som har samlats i FN-kamrarna.Det pågår försök att avlegitimera den judiska statens rätt att existera, med lögner och falska anklagelser som främsta medel.Sådana utbrott från FN:s ”värld” kommer regelbundet och har oftast sitt ursprung i Israels försök att med tillgängliga maktmedel förhindra terrorattacker mot det civila samhället.

Ett exempel som många fortfarande minns är den israeliska flottans avvisande av det turkiska fartyget Mavi Marmara som, lastat med beväpnade terrorister, försökte bryta den helt lagliga och nödvändiga vapenblockaden av Gazaremsan. Händelsen möttes av starka protester och fördömanden, särskilt från europeiska regeringar, organisationer och media. Reaktionerna från EU och FN stod i stark kontrast till deras döljande av brutala brott mot mänskliga rättigheter i länder som Libyen, Iran, Turkiet, Kina och Ryssland. När det däremot gällde Israel kom fördömandena utan fördröjning eller reservation. Det hände och fortsätter att hända förutsägbart och automatiskt.

Vad vi bevittnar är ett beteende som av många har karakteriserats som en inversion av verkligheten. Den automatiska anti-israeliska reaktionen vi observerar varje gång den judiska staten försvarar sig mot angrepp har illustrerats som en bekräftelse på att européer aldrig kommer att förlåta Israel för Auschwitz. Detta fenomen att verkligheten vänds upp och ner har belysts av författare som Henryk Broder, och har också en bakgrund i den tyske Nobelprisvinnande författaren Günther Grass som trots sin ungdomliga tjänstgöring i Waffen SS inte var främmande för att vara kritisk mot Israels kamp för sin existens.

Där de europeiska antisemiternas mångtusenåriga historia har framkallat en viss reaktion och försiktighet i framställningen av dem, finner vi ingen liknande återhållsamhet hos den judiska statens arabiska grannar. De gör ingen hemlighet av syftet med sin kamp mot Israel: Judar har ingen rätt att leva! Det är detta som står på spel när det gäller arabiska aktivisten Mahmoud Khalil, som har gripits i USA för sin medverkan i de antisemitiska demonstrationerna vid Columbia University i New York.Internationella insatser mobiliseras för att förhindra att de amerikanska myndigheterna skickar tillbaka honom dit han kom ifrån.Hans mål är inte bara att utplåna Israel och judarna, utan också att ge tillbaka Amerika till indianerna.

Inversion av både sanning och verklighet i det ändlösa försöket att avsluta det judiska folkets existens är inte ett nytt fenomen. Som verktyg har det praktiserats genom historien. Vi kan spåra denna ondska tillbaka till faraonernas dagar. När en regim stod inför ett problem som skapade missnöje bland folket kunde den helt enkelt projicera sina egna fel och brister på judarna. Genom att skylla på judarna och organisera en pogrom kunde de styrande njuta av fred ett tag till. De som led – judarna som européerna hade drivit från sitt hemland och som levde i slaveri – hade inga rättigheter. Det anmärkningsvärda är att den här metoden fortfarande fungerar, inte bara i efterblivna utvecklingsländer, utan mitt i den västerländska civilisationens mest avancerade samhällen.

Eftersom judehatet är så väletablerat i världen och har den orsak och verkan som det har, kan vi inte förvänta oss att försök att utrota antisemitismen ska lyckas på samhällsnivå. I så fall måste det i de smittade delarna av världen växa fram ett politiskt ledarskap som har mod, insikt och ryggrad att ta upp kampen mot både folklig vidskepelse och okunskap och medias cyniska utnyttjande av detta. Vi ser inga tecken på en sådan utveckling på denna sida av Atlanten.