_32»Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.«

Joh 8:32

Igår var det den 8 mars och vi firade kvinnodagen. Samtidigt får vi som har en konservativ syn på kön och äktenskap ständigt höra att vi ska ge upp kampen, att det är hopplöst att försöka ändra befintliga lagar och att samkönade äktenskap är här för att stanna.

Som kristen och konservativ finns det en sak som vägleder mitt förhållningssätt till politiska frågor, oavsett om de är etiska eller rent sekulära, och det är om det finns en absolut sanning i frågan. Jag kan inte låta min övertygelse vägledas av slumpmässiga känslor eller system som vilar på en lögn.

Det är detta som sann konservatism handlar om: sanningen. Sanning och Gud är oupplösligt förenade i den kristna tron, där Gud själv beskrivs som källan till all sanning, och att sanningen är en förutsättning för vår frihet. Konservativa fruktar därför inte förändring i sig, utan förändring baserad på en lögn.

VG berättade nyligen historien om det homosexuella paret Kjartan Haugen och Knut Ivar Pelerud och deras dramatiska förlossningsberättelse för att belysa riskerna med hemförlossningar.

”Om hon inte hade fötts på sjukhus hade vi förmodligen inte varit pappor i dag”, säger Pelerud till VG

Enligt VG hade paret länge sett fram emot att bli pappor och under sensommaren 2019 reste de till Kalifornien för att ta emot sin dotter via en surrogatmamma.

Det här är konsekvensen av en könsneutral äktenskapslagstiftning. Modern är borta, hon har blivit ”ett surrogat”.

Men vi vet att detta är en lögn. Det finns inga barn som har två pappor, och alla barn har en kvinna som föder dem. Den här kvinnan kan ha fått ett befruktat ägg insatt i sin livmoder, men det spelar ingen roll: Alla barn har en mamma.

Konsekvenserna av att bygga en lag på en lögn är formidabla. Lögnen måste försvaras av myndigheterna. I det här fallet används både straff- och diskrimineringslagar för att disciplinera befolkningen. Men vi ser statens totalitära tendenser tydligast i frågan om könsidentitet.

Det norska parlamentet har beslutat att vår subjektiva upplevelse av kön trumfar biologiska realiteter, vilket innebär att elever i norska skolor får lära sig att de kan (och måste?) definiera och bestämma sitt eget kön. Vissa hävdar att det bara finns två kön att välja mellan, medan andra menar att det finns fler. Utgångspunkten för norsk lag är dock att vi kan uppfatta oss själva, och därmed vara, något annat än man och kvinna.

Grunden för denna lögn är den liberala demokratins försvar av individen. Utgångspunkten för detta försvar är en ny och ”dynamisk” och ”modern” förståelse av de mänskliga rättigheterna, dvs. att de kan förändras och fyllas med nytt innehåll. Detta försvar har därför blivit så fullständigt att staten, på grund av de mänskliga rättigheternas skydd för privatlivet, känner sig tvingad att bli en aktiv försvarare av den radikala genusteorin.

Vi har därför omdefinierat människan med flytande sexuell läggning och könsidentitet, och staten har gett sig själv uppgiften att eliminera alla idéer om att det finns en moralisk överlägsenhet förknippad med samlevnad, sexualitet och kön, eller som norska Utdanningsdirektoratet (Udir) nyligen sa till kristna skolor i Rogaland:

Skolor kan inte lära ut vad som är ”rätt eller fel” när det gäller homosexualitet eller samlevnad, eftersom detta strider mot kravet på likvärdig utbildning och ändamålsparagrafens värderingar om jämställdhet och icke-diskriminering.

Alla vet att det inte går att byta kön och att begreppet könsidentitet är en ideologisk konstruktion. Men eftersom begreppet infördes i diskrimineringslagen som en realitet måste lögnen försvaras, vilket sker i både diskrimineringslagen och brottsbalken.

I brottsbalken uppnås detta försvar genom 185 och 186 §§, men kanske mest brutalt genom förbudet mot konverteringsterapi. Förbudet innebär bland annat att föräldrar till barn som uppfattar sig som något annat än sitt biologiska kön riskerar tre års fängelse om de tar sitt barn till någon som kan behandla och ta bort den förvirring som barnet befinner sig i.

Stortinget anser att det är en kränkning av barns mänskliga rättigheter att hjälpa barn att bekanta sig med sitt biologiska kön.

Statistik visar att det oftast är flickor som drabbas av sådan förvirring och som söker behandling i syfte att bli pojkar.

Tanken att könsidentiteten ska definiera en persons kön får många konsekvenser och det är kvinnor som främst påverkas i allt från idrott till frågan om tillgång till omklädningsrum.

Och ändå firar norska kvinnor kvinnodagen den 8 mars utan att peka på elefanten i rummet. Vi kan inte fira något som inte längre går att definiera, för i samma stund som biologiska kvinnor definierar vad en kvinna är och kräver rättigheter utifrån detta bryter de mot mänskliga rättigheter, straffrätt och diskrimineringslagstiftning och kan i slutändan dömas. Det offentliga fördömandet drabbar dem oavsett.

Frågan om lagens reglering av sex och samlevnad borde därför beröra långt fler än konservativa kristna och icke-troende som är intresserade av sanningen. Lagar som bygger på en lögn berör alla, och de utgör ett angrepp på demokratiska principer eftersom de påverkar både yttrandefriheten och rätten att bestämma över sin egen kropp.