₃₁Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: »Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. ₃₂Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, ₃₃och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.« ₃₄Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.

Luk 18:31-34

Fastlagssöndagen är den sista söndagen i trettondagstiden och syftar till att hjälpa oss att se Jesu härlighet. Dagens predikotext innehåller den sjunde och sista förutsägelsen om lidande i Lukasevangeliet.

Fastan är först och främst en lidandets tid och den ger oss möjlighet att vända oss till Jesus Kristus, Guds Son som led i vårt ställe, och reflektera över vad det kostade honom att rädda oss. Orden om att gå i uppförsbacke mot Jerusalem inbjuder oss att gå tillsammans med honom, och i dessa oroliga tider kan det vara till hjälp att ta en andningspaus och vila i vetskapen om att Gud inte har glömt oss.

I dagens text hänvisar Jesus till profetiorna om sitt lidande och sin död, och att de kommer att uppfyllas. Det står inte vilka profetior i Gamla testamentet (GT) som Jesus syftar på. Men vi får det klara intrycket att detta gäller åtminstone de GT-profetior som förutsäger Messias lidande, död och uppståndelse.

På samma sätt kan vi slappna av i hoppet och tron på att världen en dag kommer att bli ny.

Den stora profetian om Herrens lidande tjänare finns i Jesaja 52:13-15. Det finns stora saker profeterade om Messias: Han skall ”bli upphöjd, mäktig och ärad” (= korsdödsanspelning, se 52:13). Han kommer att bli ”vanställd” (52:14). Han kommer att ”få många folk att häpna” (52:15). Och när han blir ”slagen av Gud” (53:4 & 6 & 10), kommer han samtidigt att lida ställföreträdande för ”våra överträdelser” och i vårt ställe bli ”sargad för våra synder” (53:5).

Jesaja 53 är inte den enda profetian i GT som Jesus kan ha haft i åtanke. Vi kan börja så tidigt som i 1 Mos 3:15, där det står att en avkomling till Eva kommer att dö av ormgift i hälen, samtidigt som avkomlingen kommer att krossa ormens huvud. Sedan kan vi titta på texter som Jesaja 49:7 och 50:5f, Psaltaren 22 och 69, kanske också 2 och 16, och 118:22.

Jämfört med tidigare förutsägelser om lidande ger Jesus fler detaljer i dagens text. Det är viktigt att notera att Jesus säger att det inte är judarna som ska tortera och korsfästa. Utan det är hedningarna (= romarna) som kommer att göra det. Judarnas roll är att ”lämna över” Jesus till icke-judar.

Jesus säger att han kommer att bli hånad, misshandlad, bespottad och gisslad innan han blir ihjälslagen, men förutspår också påskens underbara uppståndelsebudskap på den tredje dagen. Allt detta för att han älskar oss. Och det är detta stora mysterium som C.S. Lewis beskriver i sin bok The Problem of Suffering: Om Guds oföränderliga hjärta kan påverkas av ”marionetter” som han själv har skapat, är det hans allsmäktighet och inget annat som gör att han frivilligt underkastar sig dessa känslor. Det vittnar om en ödmjukhet som överträffar allt förstånd.

Vi är alltså inte ensamma i denna värld, och den är inte slutdestinationen. Kärlekens och förnuftets Gud har gett oss gemenskap med honom, och vi bör inte låta oss svepas med så lätt som många gör nuförtiden. För den rädsla som fyller människor med fasa är destruktiv för den ödmjukhet och det förnuft som han har gett oss.

Jesus hade inget val om han skulle rädda världen, och sätts in i dagens politiska sammanhang: Vi får inte försätta våra motståndare i en situation där det bästa, och kanske enda, handlingsalternativet är krig och död. Goda politiska ledare vet att avtal måste konstrueras på ett sådant sätt att det är rationellt för alla parter att respektera dem, oavsett hur omoraliska parterna är. Med andra ord måste kostnaden för att bryta dem vara större än nyttan av att hålla dem. Detta är de enda avtal som håller över tiden.

Vi såg denna mekanism i aktion när Erna Solberg argumenterade för att behålla elektrifieringen av Melkøya. Hon påpekade att avtal bör hållas eftersom de hot vi står inför vid ett eventuellt avtalsbrott är sannolika: Kostnaderna för Norge skulle vara större än vinsterna om vi avslutade projektet nu.

I ett säkerhetspolitiskt sammanhang är avtalet mellan USA och Sovjetunionen efter Kubakrisen 1962 kanske det bästa exemplet. Det var ett avtal som hade kostnader för alla parter, inklusive det kubanska folket, men fördelarna med att hålla det var större.

Den här förståelsen av internationell politik har skapat en värld av relativ förutsägbarhet och möjlighet till interaktion, även med parter som vi inte håller med. Men något har förändrats. Vi har blivit så moraliska att vi tror att vi har både rätt och skyldighet att ingå avtal endast med dem som vi anser vara tillräckligt bra. Vår självbelåtenhet förblindar oss. Och intressant nog sker det samtidigt som vi aktivt distanserar oss från Gud. Vi har blivit bättre än skaparen själv.

Det kostade mycket för Gud att rädda oss, att kunna ingå det avtal han har gjort med oss alla, inklusive Donald Trump och Vladimir Putin: nämligen att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv. Det fanns en tid då vi var mycket tacksamma för denna Guds gränslösa godhet. I dag verkar tonen vara en annan.