Jag lät mig ryckas med, jag menar, vem kan undvika det i det första mötet med denna futuristiska skyskrapeskulptur? Men jag höll ett öga på piloten också och frågade (eller snarare ropade till) Even Trygve var andrepiloten var? ”Det finns bara en”, svarade han och nickade mot pensionären som klamrade sig fast vid spaken och kämpade med hjärtarytmi. Vi gled mot de skyhöga glasmonoliterna med sina miljontals upplysta fönster. De glittrande fasaderna speglade skymningshimlen, och vi var i händerna på en grinig gammal man som plötsligt hostade tre gånger.

Det slog mig att det är mycket längre ner till marken i en helikopter än i flygplan. Flygplan kan segla. Hela vägen från Strømstad till Fornebu utan motor, berättade SAS-piloten för mig över Grönland. Helikoptrar däremot, särskilt de som flygs av pensionärer som hellre borde ha tagit kaffevagnen på Mortensens Forlag, när helikopterns motor stannar förvandlas den till en klump, en mycket tung klump som bara faller rakt ner utan att man kan göra något. Det var här, över Manhattan, som jag insåg att helikoptrar aldrig ska flyga högre än fem meter, kanske sju om sikten är god. Vi hade inget att göra här uppe.

En sak var säker. Aldrig mer en helikopter. Hellre tre dagar i trafikstockning än trekvart i det där skrangliga mixertornet.

Många tycker att det är helt okej att tillbringa tid i New York med bekanta och kollegor. Och det är det. Men jag skulle dö om jag fick åka på expeditioner utan sällskap. Kombinerat med paranoia blir det komplicerat.

Jag nämner Bloody Mary-attacken på Tavern On The Green, min episka förmåga att slinka in i berusade kvarter samtidigt som jag desperat försöker att inte se ut som en turist, hur jag förbryllade en kille som bara ville ha eld och hamnade på Times Square bland knivbanditer och morrande slödder, de tre försöken att hindra mig från att äta lunch på World Trade Centers 107:e våning (jag vann), och inte minst mitt världsrekordförsök i misslyckad prutning som slutade med att jag prutade upp priset på en Walkman och hjälpte butiksinnehavaren att bli av med lite skräp.

Bloody Mary-attacken inleddes när jag åt med mina vänligt sinnade resekollegor från SAS och pressen. Som den världsvane man jag ville framstå som valde jag en skarp ton mot servitören.

– Jag beställde den klassiska drinken, men kryddig, det var viktigt att de inte kom hit och serverade dig något tandlöst skräp. Vi behövde lite riktigt krut här.

Kyparen hade en misstänksamt mild min och sa ”ska bli” anmärkningsvärt snabbt. Mina misstankar växte när jag märkte ansiktena på ganska många servitörer som stod bakom gardiner och runt hörn och tittade förväntansfullt på vårt bord. Och där var den trevliga mannen med min drink i ett stort glas, för i Amerika sparas ingenting.

Eftersom denna scen nu hade väckt så mycket intresse var jag naturligtvis lite skeptisk till vad som placerades framför mig. Jag märkte att det var mycket is i drinken. Servitören verkade nu mycket upprymd. ”Vi har gjort vårt bästa”, sa han till världsmannen. Jag lyfte hinken, formade min mun till en plutmun så att åtminstone så lite som möjligt kom i direktkontakt med denna voluminösa representant för Bloody Mary-familjen. Jag placerade försiktigt mina sammanpressade läppar mot ytan på en av isbitarna och hoppades att jag bara träffade isvatten.

Det gjorde jag inte.

Läpparna exploderade, jag flämtade, vilket fick en försiktig klunk att försvinna ner i halsen, på väg att antända allt den rörde vid och förvandla mig till den mänskliga vulkanen. Och så kom hickan, inte den vanliga hickan, utan dödens skramlande hicka som bara kan släckas med mängder av vatten på toaletten, där toalettvakten vänligt och förstående dunkade mig i ryggen och torkade min panna med sval, våt frotté.

En mycket övergiven världsman återvände till bordet en stund senare. Jag hade inte förmågan att tala och fick hjälpas till min plats. Servitören placerade en färsk Bloody Mary framför mig med de lugnande orden:

– Oroa dig inte, unge vän, du kan hantera den här drinken, vi kallar den Jungfru Maria.

I berättelsen om mitt besök på Columbia Records, eller CBS som vi ofta kallade dem i Europa, framstår jag som mer dominant. Jag ringde från hotellet och presenterade mig som norsk journalist, utan att väcka något större intresse, och fick nästan gnälla mig till ett möte utan att de förstod vad jag ville dem. Jag var verkligen inte säker själv heller. Men jag åkte iväg till mitt möte och viftade avvärjande med handen när piccolon ville ordna en taxi åt mig.

– Glöm det, sa jag, Det är bara några kvarter att gå.

Det var så jag lärde mig den amerikanska definitionen av block. Några kvarter på amerikanska betyder ungefär som ett halvmaraton i vanliga kläder – med ett grepp. Jag var svettig och haltande när jag väl kom ut ur hissen och presenterade mig.

En ung dam med lite tid, vilket hon fick mig att inse obehagligt många gånger, kunde inte hjälpa mig med intervjuer, om det var det jag undrade, men hon kunde ge mig en dubbel samlings-LP med Jackie Wilson, vilket jag inte hade något emot alls, så ”The Jackie Wilson Story” gottgjorde både halvmaran och förnedringen.

Jag undrade också om hon hade några Dylan-promos, särskilt om det nya albumet ”Infidels”. Det hade hon inte. Hon hade inte ens hört den än.

Nu hade jag djävulen i mig, så jag drog upp två förhandskassetter ur fickan, både den officiella versionen och den refuserade med lite annorlunda innehåll, bland annat ”Blind Willie McTell”. Jag är helt hopplös när det gäller att skryta, och här var jag igen, i lejonets kula. Vilken idiot!

– Var fick du dem ifrån? sa hon skarpt. Ja, mycket skarpt, faktiskt.

Jag kunde inte förneka det, jag var ingen tjallare, inte på något sätt i alla fall, men jag utbrast nästan ”Mark Knopfler”, bara för att gräva ner mig ännu djupare i leran. Istället gjorde jag det enda smarta – precis efter att damen hade ropat två gånger på någon Joanne, och det med en röst som inte stämde. Joanne svarade inte, så den unga damen gick för att hämta henne. Jag packade ihop och bad om ursäkt till receptionisten, jag hade ett jävligt viktigt möte som jag helt hade glömt bort. Så viktigt att jag faktiskt var tvungen att springa på riktigt. Och det gjorde jag, för där fanns hissen.

– Vänta! hörde jag bakom mig, men jag gled in, dörren stängdes framför två arga kvinnors ansikten, inga maskingevär ryckte till, ner gick det, och på starka fötter genom vestibulen och ut på avenyn. Taxi!

Puh. Jag såg till att umgås med mina kollegor den kvällen. I Woody Allens vattenhål. Han dök inte upp. Det var okej. Jag ville bara komma in på något.

Hemresan var en deppig historia. Till och med Trygve hade gett oss dessert först. Nu trängdes vi i bussen med ryggen i vinkel, nacken i kors och knäna under hakan.

– Jag tänkte att ni skulle få testa båda sätten att resa, sa SAS-mannen. Var han slö? Alla vet att turistbussar suger.

Det påminner mig om att jag är skyldig honom hämnd.