×

Ur flödet/i korthet

Norden har teknik och pengar för att etablera en oberoende värdekedja för kärnvapen. Därför bör Norden överväga att skaffa egna kärnvapen, säger den norska majoren.

Vi upplever nu ett strategiskt paradigmskifte. USA:s säkerhetsgaranti har varit ett grundläggande element i vår förståelse av säkerhetspolitik sedan andra världskriget.

Det skriver Johannes Kibsgaard, major och huvudlärare vid Norges försvarshögskola/krigsskola, i en artikel i Aftenposten. Han påpekar att det redan under Obama blev tydligt att USA inte kunde hantera mer än ett krig i taget.

Ukrainakriget understryker att detta är korrekt. Om USA ska kunna garantera fred i Europa ökar risken för krig i Asien. Ett sådant krig kommer att öka priset på både el och taco-tillbehör.

Det finns naturligtvis gränser för hur många fronter USA kan engagera sig på. Men Europa är oförmöget att engagera sig i ett enda riktigt krig. Faktum är att Europa inte kan skydda sina egna gränser eller garantera säkerheten för sina medborgare i sitt eget land.

I vår situation är priset på taco-tillbehör ganska obetydligt. De europeiska politikerna har lyckats få elpriset att skjuta i höjden utan någon hjälp från andra.

Kibsgaard menar att vi inte längre kan satsa allt på en häst, USA. ”Det är därför vi måste rikta blicken mot Europa. Vi har hört det här förut.

Europa är en viktig häst, och Frankrike tar ledningen. Men vem kommer så småningom att vara jockey? Blir det den franska politikern Marine Le Pen, Alice Weidel från Alternativ für Deutschland, den polska politikern Jarosław Kaczyński eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán?

Om det är Macron (eller Starmer) som håller i ledartröjan är det slut med Europa.

Ukraina är inte Starmers Falklandskrig, det är hans Irak

Jag tror att Norden är en säkrare häst på lång sikt. Geografi, historia och kultur binder oss samman, även om det också finns skillnader i fokusområden – och språk.

Norden har nästan inget försvar. Sverige är ett katastrofområde och Norge arbetar hårt för att hamna i samma situation.

Lösningen är att starta en debatt om kärnvapen, anser majoriteten.

Strategiska kärnvapen utplånar städer, och förmågan att svara på detta är den ultimata livförsäkringen för stater. Taktiska kärnvapen tjänar ett annat syfte. De gör det möjligt att tränga igenom en förskansad frontlinje och rensa himlen från stealthflygplan som konventionella missiler inte kan låsa fast sig vid.

Problemet är att Europa saknar taktiska kärnvapen, medan Ryssland tros ha cirka 1.500 sådana. Denna asymmetri ger ryssarna en stor fördel, enligt Kibsgaard. Hans förslag till lösning är att de nordiska länderna ska stärka sin avskräckning genom att samarbeta och skaffa taktiska kärnvapen.

Norden har teknik och pengar för att etablera en oberoende värdekedja för kärnvapen à la Frankrike.

Det största problemet blir dock för våra nordiska freds- och harmoniälskande folk att ta denna debatt och till slut komma fram till att detta är nödvändigt.

Problemet är: Skulle Norge och Norden verkligen vara villiga att använda taktiska kärnvapen i en krissituation, till exempel mot ryska styrkor?

Vill ryssarna inte svara på en kärnvapenattack? Tror majoren att ryssarna kommer att spela rättvist och tycka att taktiska kärnvapen bara ska besvaras med samma mynt?

Detta är åtminstone vad vi kan kalla ett sluttande plan. För övrigt: Även om taktiska kärnvapen har en maximal räckvidd på 500 kilometer kan de avfyras från flygplan och örlogsfartyg, inklusive ubåtar. Detta gör hela Norden till ett möjligt mål för en motattack.

Med en kraft på upp till 50 kiloton kan sådana vapen göra enorm skada på städer som Oslo, Stockholm och Köpenhamn, som alla skulle vara inom räckhåll.

En bättre lösning är att sluta göra USA till en paria och i stället arbeta med Trump för att skapa fred i Ukraina.