I Norge råder en massiv konsensus om kriget i Ukraina, baserad på en systematiskt ensidig och otillräcklig informationsförsörjning och ett lika ensidigt fokus på vissa principer på bekostnad av andra.Högt faktaspäckade amerikanska experter som John Mearsheimer och Jeffrey Sachs är helt enkelt utfrysta från den norska allmänheten. Norrmannen Glenn Diesen avfärdas som Putinagent.

Det finns goda skäl att vara kritisk mot Putin, men vad man än tycker om honom så kunde och borde kriget ha undvikits med en politik från väst som tog ett minimum av hänsyn till Rysslands säkerhetsintressen. Det är USA, med de neokonservativa krafterna, det militärindustriella komplexet och den utrikes- och säkerhetspolitiska ”klumpen” som ledare, som har definierat västs linje i förhållande till Ryssland under perioden efter Sovjetunionens kollaps. Denna linje styrde också politiken gentemot Ukraina, där CIA spelade en betydande roll för att påverka den politiska utvecklingen i landet. Ett uppenbart fall av direkt inblandning i andra länders inre angelägenheter för att främja sina egna intressen. Den politiska ledningen och de stora medierna väljer att inte bry sig om detta.

I själva verket blev Ukraina efter 2014 alltmer integrerat i Natos militära styrkor, och för absolut alla som är ansvariga för den ryska staten framstod utvecklingen alltmer som ett hot mot själva existensen av denna stat. Här är det just potentialen att utsättas för dominans, påtryckningar eller, i extremfallet, erövring som är den avgörande punkten. En stormakt kommer aldrig – om den kan låta bli – att låta sig utsättas för en sådan möjlighet. Det beror inte på att den är expansionistisk, utan på att den vill bevara sig själv.

Den upprustning som nu pågår i Västeuropa har som främsta förutsättning en uppblåst föreställning om ett aggressivt Ryssland som västeuropeiska ledare har ärvt från de militaristiska krafter som har dominerat USA fram till Trumps andra mandatperiod (även under Trump 1 hade de mycket makt).Det är häpnadsväckande hur dessa europeiska ledare här lyckas få med sig stora delar av den allmänna opinion som tidigare, på goda grunder, varit starkt kritisk till amerikansk maktpolitik, inklusive inte minst CIA:s ljusskygga verksamhet runt om i världen.

När nu USA – genom en betydligt mer kraftfull, självmedveten och välorganiserad administration under Trump 2 – helt lägger om sin politik, kastar ut den etablerade maktapparaten från sina positioner och söker fred i Ukraina utifrån en önskan om samexistens, inte krig, med Ryssland, borde detta mötas med entusiasm från den liberala vänstern och socialdemokratin i Europa. Men 68:orna, som växte upp med budskapet i Bob Dylans Masters of War och en marginellt kritisk inställning till amerikansk utrikespolitik, har blivit krigshetsare. I förhållande till Ryssland låter de som ett eko av Bush Sr och Jr.

Varför?

Här kommer vi till vad jag ser som en av de outtalade förutsättningarna för upprustningsivern, som också inkluderar upptrappningen av stödet till Ukraina, nämligen att detta är en del av den intensiva kampanjen mot Donald Trump och allt vad MAGA-rörelsen i USA står för.

Hatet mot Trump är långt ifrån bara, och främst inte, betingat av hans Ukraina-politik utan av att hans politiska projekt utgör ett hot mot makthavarna även i vår del av världen. Makthavare som har rört sig allt längre bort från de intressen och önskemål som finns hos de människor de styr, och vars demokratiska legitimitet blir allt svagare.

I USA har den folkliga oppositionen mot den statskapitalistiska, korrupta och korporativa regimen vuxit sig så stark att den har lyckats ta makten över de viktigaste statliga (federala) institutionerna. I Europa har denna opposition hållits borta från makt och inflytande – inte minst genom en alltmer manipulerad opinion, men också genom rent repressiva åtgärder. Men det är uppenbart att Trump och MAGA är en enorm inspiration för de folkliga och demokratiska krafterna i Europa, och det är därför de definieras som fiender till de härskande klasserna.

J D Vances tal vid Münchenmötet i februari, och reaktionen på det, visade detta mycket tydligt. Vance sade att det största hotet mot de europeiska länderna och deras demokratiska värderingar i dag inte kommer från främmande makter, vare sig Ryssland eller Kina, utan från Europa självt. Talet var ett sanningens ögonblick som avslöjade det europeiska tillståndet – och kontrasten till den genuint folkcentrerade nya regeringen i USA – på ett sätt som kan stå som en historisk vändpunkt.

Det ihärdiga genomförandet av en invandringspolitik som sliter sönder Europa, en energipolitik och ett ”grönt skifte” som plundrar befolkningen ekonomiskt, en alltmer kraftfull och totalitär offentlig sektor som, förutom en genomgripande användning av ”mjuk makt”, också tillgriper det nakna förtrycket av yttrandefriheten, detta är de största hoten mot europeiska värden idag!

Inget under att Støre och de andra närvarande ledarna avstod från att applådera (ett markant brott mot gängse artighetsnormer i sådana sammanhang) och att den tyske utrikesministern utbrast ”Detta är oacceptabelt”. Varför detta? Därför att Vance genom detta tal mätte en nationalpopulistisk opposition mot makthavarna i EU och de flesta europeiska länder. Och de ser uppenbarligen detta som ett hot.

När europeiska länder mobiliserar för att hålla igång ett imperialistiskt proxykrig mot Ryssland, som den ursprungliga drivkraften, USA, nu istället vill avsluta, kan det inte förklaras utan att se det i ljuset av kampen mot Trump.

I den kampen kan den etablerade europeiska maktstrukturen kapitalisera på den krigsstämning som har skapats hos befolkningen. Den rädsla och det hat som odlats mot Putins Ryssland – baserat på en ensidig demonisering av Putin och en likaledes ensidig glorifiering av Zelinsky – kommer också att bli bränsle i kampen mot Trump och hans politiska vision.

Den andra viktiga outtalade förutsättningen för att de västeuropeiska huvudstäderna nu sätter full press på försvarssektorn är nära relaterad till den första: Fokus på ett yttre hot bidrar till att stärka regimer vars inrikespolitiska bas försvagas. Detta är klassisk maktpolitik, och historien visar att det fungerar nästan varje gång – åtminstone för en tid.

I Norge ser vi idag hur kombinationen av russofobi och anti-Trump-mani suger upp nästan allt det lilla som har varit av politisk-ideologisk opposition och bidrar till ett stärkt stöd, nästan ett nytt liv, för en regering som i kraft av sina självskadande handlingar länge såg ut att vara dödsdömd vid nästa val. Vi ser också hur dessa faktorer utgör en kraftfull stimulans för den styrande kastens långvariga dröm om en fullständig norsk integration med Europeiska unionen.

Det kan finnas goda skäl att stärka försvaret, och det har varit ett strategiskt misstag att låta försvaret försämras under decennierna, men en förståelse av den nuvarande kontexten för denna nya plötsliga vilja att upprusta bör innebära att vi inte låter oss förföras.