Det sker nu ett paradigmskifte kring ”gröna” satsningar. Detta skifte är ganska brutalt, inte minst mot bakgrund av Parisavtalet 2015. Trump har dragit USA ur Parisavtalet. Andra länder som undertecknat avtalet håller tillbaka kraftigt. Huvudsaken är att de gröna ”lösningarna” har avslöjats som något annat än lösningar. De har blivit djupa problem.

”Hållbarhet” känns som en tom fras, även om dess motsats – à la ”failing future” – antyder att något av substans återstår. Vi har också hört uttrycket ”en engångsgrill på ett isflak” om hållbarhet. Det är inte heller bra. Vi bråkar om ”lösningar” som vindkraft, solkraft, vätgas, koldioxidinfångning, vätgas, biobränslen, metanol och ammoniak samt åtgärder kring naturen som en möjlig räddning. Det råder konflikt om alla hållbarhetslösningar.

Det ”eko-industriella komplexet

Mitt i detta i Norge har Jonas Støre kallat batterifabriker och företag som stödjer havsvind för ”kärnan i Labourpartiets klimatpolitik. Jens Stoltenberg lanserade begreppet ”eko-industriellt komplex”, en metafor för en slags maffia bestående av miljöorganisationer, lobbygrupper och industri som samarbetar för subventioner, utan att miljön vinner. Samtidigt får vi veta att Norge måste öka energiproduktionen med 40 TWh (motsvarande 800.000 hushåll) till 2030. Vi kommer därför att subventionera byggandet av landbaserad vindkraft och bygga Europas dyraste havsbaserade vindkraft. Samtidigt visar Norska vatten- och energidirektoratet (NVE) att norsk havsbaserad vindkraft inte ser ut att vara lönsam. Även i vindkraftslandet Danmark har havsbaserad vindkraft blivit en flopp.

I detta skifte är Bellona en illustrativ idétypisk röst med SV, Natur och Ungdom och andra i släptåg. Särskilt utomlands. Bellonas stadgar säger att ”skyddet av natur, miljö och hälsa” är centralt. Samtidigt säger Bellona att naturvårdarna står i vägen för det gröna skiftet och att norsk natur måste offras. Bellona får också norska skattepengar för konkursmässiga energiintensiva batterifabriker. Kompetenta motståndare kallas antidemokrater och mytbildare – och troll som borde brista i solen. En del kanske kan hålla ut, men Bellona är mitt uppe i ett paradigmskifte och det är dags att ändra policy.

Paradigmskiften

Thomas Kuhns teori om att ökande och kraftiga justeringar av etablerade teorier leder till paradigmskiften är relevant för vad som händer. Själva termen ”paradigmskifte” är ganska uttjatad. Men för Kuhn kännetecknas termen av mycket mer än förändring. Snarare är det djupa skiften i grundläggande teorier som ger en känsla av förutsägbarhet och att epokgörande förändringar är på gång. Ola Borten Moes karaktärisering av det gröna skiftet som ”galenskap satt i system” före jul är illustrativ. Den plötsliga återuppståndelsen av kärnkraft med stöd av 80 norska kommuner är också illustrativ. DnB:s lansering av en kärnkraftsfond och EU:s uppmaning till en femfaldig ökning av kärnkraften till 2050 är en liknande indikator.

Snart är det bara Bellona, SV och intresseorganisationen Renewable Norway som inte kommer att ändra kurs. De är för övrigt också alla en del av Jens Stoltenbergs ekoindustriella komplex. Så man blir belönad, och varför vända tillbaka då?

Vetenskapsfilosofi

Karl Poppers kritiska rationalism är intressant och kan utnyttjas för att titta på kritiska variabler i debatten. Man kan använda sig av andra än honom, men han är en klassiker. I det här sammanhanget måste vi utmana våra antaganden och teorier om ”gröna” lösningar. Det handlar om skillnaden mellan ”vetenskapligt” påstådda gröna lösningar och de faktiska resultaten. Av detta kan vi dra slutsatsen att vi måste titta på de grundläggande variablerna kring energi, särskilt energieffektivitet, materialförbrukning och naturingrepp. Till exempel visar det gröna skiftets materialanvändning att jorden inte har tillräckligt med kritiska material för de tekniker som nu främjas.

Empiriskt har Tyskland blivit ”kanariefågeln i kolgruvan” samtidigt som man misslyckats längs alla gröna axlar med miljöpartiet som drivkraft. Landet har investerat motsvarande 5.000 miljarder norska kronor, främst i sol- och vindkraft, med resultatet att man nu bränner mer kol än någonsin. Tyskland har de högsta elpriserna i den industrialiserade världen, tre gånger högre än i USA och Kina. Tyskland håller på att avindustrialiseras på grund av ”gröna” lösningar utan någon annan minskning av utsläppen än att industrin försvinner. Samtidigt satsar framtidens industri ”all in” på kärnkraft. Google, Amazon och Microsoft har nyligen tecknat avtal om omfattande användning av kärnkraft för att uppnå nettonollutsläpp.

Ett mycket viktigt sätt att analysera

Vi följer logiken att biologi, kemi och fysik är de viktigaste parametrarna för att förstå de underliggande möjligheterna och begränsningarna i den gröna omställningen. När det gäller energidebatten, som vi tror är kärnan i de problem vi står inför, använder vi Energy Return On Investments (EROI). Detta är mått för olika energikällor. EROI är förhållandet mellan den faktiska mängden energi som produceras under energikällans livstid och all energi som används från ”vaggan till graven”. Här leder kärnkraften med 75. Vindkraft ger mellan 4 (till havs och särskilt flytande havsbaserad vindkraft) och 16 (på land). Solkraft ger ca 9 och vattenkraft cirka 50.

Vad som lönar sig, både ekonomiskt och miljömässigt, står alltså i direkt proportion till EROI över tid. Allt under 10 är förödande. Flytande havsbaserad vindkraft är helt förkastligt. Om vi dessutom räknar in ersättningskostnader för den natur som ska återställas är EROI avgörande. Att återställa en myr är dyrt. Det är det totala fotavtrycket som är viktigt. Förlust av natur är också avgörande för att ett initiativ ska kunna bedömas som hållbart. Många stödjer EU:s taxonomi och EU:s gröna giv, men undviker dess logiska konsekvenser. I denna analys ligger paradigmskiftet: De flesta som förespråkar ”gröna lösningar” har inte insett detta.

Kärnkraft

En särskilt viktig fråga som kunde ha bidragit till Norges klimatmål är det faktum att vi skulle kunna ha kärnkraft idag. Precis som Förenta Arabemiraten övervägde Norge att utveckla kärnkraften 2008. Bland annat ville Statkraft bygga två stora kraftverk motsvarande 2 gigawatt (16 TWh) i Grenland. De förbjöds dock att överväga kärnkraft av den dåvarande olje- och energiministern. I Grenland och östra delen av Norge skulle Yara, Googles datacenter på 7 TWh (motsvarande 10 Alta-anläggningar), andra industrier och befolkningen ha haft tillräckligt med energi fram till omkring 2050. Slutsatsen är att vi bara kommer att vara halvvägs till våra klimatmål år 2030. Dagens stora investering i Norge – vindkraft – står nu för blott 9 procent av vår totala kraftproduktion. Och inga nya vindkraftslicenser har beviljats sedan 2019. Norska kommuner har nu i praktiken sagt nej till landbaserad vindkraft och har fått vetorätt.

Förnybarhetsdirektivet, energieffektiviseringsdirektivet och byggnadsdirektivet

Regeringen knäcktes på dessa. LO är också en stark motståndare. Dessa direktiv, särskilt Fornybarddirektivet, har den underförstådda logiken att påskynda godkännandet av vindkraftsprojekt i hela Europa. Kommunernas vetorätt är i spel. Detta ignorerar EROI och kan leda till extrema kostnader, dåligt miljöskydd och naturskydd. En viktig del av EU:s direktiv om förnybar energi är också tydligt i strid med FN:s egna mål för hållbar utveckling.

En viktig del av EU:s direktiv om förnybar energi är också tydligt i strid med FN:s egna mål för hållbar utveckling.

When things change – I change my mind. What do you do, sir?

Givet Norges klimatmål, som illustreras av Parisavtalet, behöver vi fördubbla dagens elproduktion till 2050/2060, upp till trehundra TWh: Detta motsvarar 6 miljoner hushåll. Det är därför: Se till Tyskland och lär hur fel det kan gå om vi inte är kritiska och tar ställning mot politik och aktörer som speglar naturförstörande ”gröna” lösningar”. ”Vi kan inte fortsätta att låta ett SDG komma i betydande konflikt med ett annat”, säger FN och EU. Paradigmskiftet är djupgående och sker nu. Det finns all anledning att upprepa den fråga som ställdes av den berömde ekonomen John Maynard Keynes (1883-1946): ”När verkligheten förändras ändrar jag åsikt. Vad gör du?”