I norsk press är det ett ramaskri över Trumps utbildningspolitik och mediepolitik. Det säger allt om var de står. Amerikanska universitet och medier har för länge sedan tagits över av vänstern, och de försvarar sitt revir med näbbar och klor, som vänstern alltid gör.

Det finns bara ett sätt att få dem att böja knä: Att slå dem på pungen.

Det är vad Trump gör och de kapitulerar, en efter en.

Norska akademiker, journalister och politiker får det att låta som trettiotalet i Tyskland. I själva verket är det sina egna positioner och sin ideologiska dominans de försvarar. Norrmännen är precis lika ensidiga, självgoda och självbelåtna som amerikanerna. Trump får dem att se rött. De inser att han utgör ett dödligt hot mot deras hegemoni.

När ett stort universitet som Columbia i New York faller får de panik och försöker mobilisera mot hotet mot den ”akademiska friheten”. Men Columbia hade blivit ett tjuvarnas näste för vänsterradikaler och islamister som förenades i sitt hat mot den judiska staten. Man kan inte förvänta sig att få 400 miljoner dollar per år från den federala regeringen. Det faktum att norska medier inte nämner detta samband säger allt om hur korrupta de själva har blivit. De lever också av staten i en eller annan form och tar den för given.

De vill inte svara på varför skattebetalarna ska behöva betala för aktivister som trakasserar och utsätter oliktänkande och judiska studenter för att de inte ska våga gå på det universitet som deras föräldrar har betalat 100.000 dollar om året för i deras namn.

Nej, nej, norska medier bryr sig inte om sådana bagateller. De studenter i det här landet som kanske känner sig obekväma vid åsynen av pro-palestinska demonstranter har ingenstans att ta vägen med sitt obehag och om de är judar är de rädda för att visa det. På ytan ser allt normalt ut och Espen Barth Eide kan fortsätta att tala som om han också är utrikesminister för Palestina.

Trump drar undan mattan under fötterna på dem. Det är detta som Erna Solberg kallar att vara ”aggressiv mot sina allierade”.

Alan Blinder skrev i New York Times att Trumps manipulerande med Columbia kan förändra amerikanska universitet och forskningscentra. Samma domedagstoner som i norska medier. Men de glömmer att nämna vad Trumps tillkännagivande var ett svar på:

Olyckligtvis för Blinder och andra med ett pornografiskt beroende av att se Trump genom den mörkaste möjliga linsen, är deras version av Armageddon ett stort steg närmare.

Några timmar efter att artikeln publicerades gick Columbia University med på alla Trumps krav för att skydda de medborgerliga rättigheterna för judiska studenter och andra som inte ansluter sig till skolans hårdvänsterindoktrinering mot USA och Israel.

Genom att också gå med på att förbjuda

Genom att också gå med på att förbjuda ansiktsmasker under demonstrationer, ge 36 campuspoliser befogenhet att gripa studenter och utse en högre tjänsteman att övervaka två fakultetsavdelningar som är grogrund för antisemitism, kommer Columbia förmodligen att få behålla de 400 miljoner dollar i bidrag och kontrakt som Trump hotade att dra in.

Money talks, vem kunde ha anat det?

Michael Goodwin i New York Post påpekar att prestigefyllda universitet har trott att de kan få det på båda sätten: De har låtit radikala studenter ta över sina campus med ett antiamerikanskt budskap, medan flödet av pengar från den federala regeringen fortsatte:

Viktigast är att med cirka 60 andra skolor i det federala strålkastarljuset för liknande förseelser, inklusive Harvard, Penn och Northwestern, har ett tydligt mönster för avveckling nu fastställts.

Du kan vara säker på att de andra skolorna kommer att följa efter.

De har inte råd att inte göra det.

Liksom Columbia är de beroende av federala pengar.

Utan dem skulle mycket av den forskning de gör inte vara överkomlig.

Vilka länder tillåter skattebetalarna att finansiera sin egen undergång? Samma fråga kan ställas till den norska regeringen, men där har en antihumanistisk, antikristen och antisemitisk politik blivit en del av det politiska programmet. Ingen reagerar. Kyrkorna överträffar varandra när det gäller att bjuda in människor att fira slutet på Ramadan i sina kyrkor. En megamoské skall byggas i Bergen.

Akademien och media har sedan länge anammat denna politik och är de sista att reagera. Enskilda individer har få utlopp för sin oro, vilket kan få konsekvenser för karriären.

Alliansen vänster-islam har blivit stark och vänstern är villig att dela makten med muslimerna. På Norges bekostnad.

Inte konstigt att de hatar Trump.

Det är obscent hur långt elituniversiteten har avvikit från sitt grundläggande uppdrag.

Många skolor har blivit propagandafabriker som vänder unga, intryckbara sinnen mot sitt eget land och den västerländska civilisationen själv.

Att skattebetalarnas pengar har varit avgörande för denna styggelse var en skandal som få utomstående uppskattade tills Trump såg sambandet.

Tacknämligt nog nöjde han sig inte med att klaga på de terroriststödjande professorer och kaffiyeh-bärande studenter som uppmanade till Israels förintelse.

Och han ansåg inte att det var acceptabelt att lektioner ställdes in, byggnader beslagtogs och judiska studenter trakasserades och hotades medan galningarna levde ut sina hatiska fantasier.

Trump nöjde sig inte heller med att hota mjölkkon.

Hans tvådelade strategi var uppenbar med gripandet och planen att deportera Mahmoud Khalil, en Columbia-student som ledde protester på campus förra året och på Barnard campus så sent som denna månad.

Även om vänstern vill få er att tro att försöket att återkalla Khalils uppehållstillstånd och skicka ut honom ur landet bryter mot det första tillägget, anger administrationen hans påstådda ”Hamas-relaterade aktiviteter” som skäl för utvisningen.

De försöker också utvisa en Cornell-student på liknande grunder.

Momodou Taal, som har ett studentvisum, har ombetts att överlämna sig till ICE.

Norska medier och politiker gick i god för Biden och demokraternas politik. De avslöjade aldrig att han arbetade för att underminera Netanyahus regering, som de själva motsatte sig. Samtidigt var de öppna för Hamas på vänsterflanken och underlät att sätta gränser. Det officiella Norge rörde sig mot islamism och judehat. Detta är allvarligt för ett litet land, men Støre-regeringen verkade inte bry sig och de så kallade borgerliga partierna är inte mycket bättre. De har tagit emot Espen Barth Eides anti-israeliska politik med en axelryckning.

I USA har det funnits en oro för att campus har blivit centrum för en politik som river ner USA och strider mot amerikanska intressen.

Biden ignorerade de radikala när han inte tyst höll med dem om att Israel, inte Hamas, var problemet i Gaza, som om övergreppen under invasionen den 7 oktober aldrig hade hänt.

På liknande sätt bortsåg Kamala Harris, när hon blev partiets kandidat, från attacker mot judar i ett svagt försök att vinna stöd från muslimska väljare i swing states.

Med undantag för New Yorks representant Ritchie Torres och några få andra fördömde nästan alla toppdemokrater samtidigt Israel och förblev tysta inför den antisemitiska mobben på hemmaplan.

Medan republikaner i kongressen fördömde Ivy League-rektorer för att de inte skyddade judiska studenter inför tydliga hot, sa senatens minoritetsledare Chuck Schumer privat till samma personer att ”hålla huvudet kallt” eftersom deras ”problem egentligen bara finns bland republikaner”, enligt ett meddelande som Schumer skickade och som offentliggjordes förra veckan.

Även nu motsätter sig de flesta demokrater Vita husets försök att göra sig av med dem som öppet stöder terrorister och uppmanar till mord på judar.

Trumps konsekventa policy att ”han har pengarna” innebär att Demokraterna nu är inblandade i ett internt inbördeskrig där de mest radikala Alexandria Ocasio Cortez och Bernie Sanders tar ledningen. De solidariserar sig med Mahmoud Khalil.

Men vanliga amerikaner håller på att vakna. De ser att ”enough is enough”.

De kommer till samma insikt som Arthur Goldberg, domare i Högsta domstolen, som var uppe 1963:

– Konstitutionen är inte en självmordspakt.