Mordet på den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand den 28 juni 1914 satte igång en kedja av händelser som ledde till första världskriget, nio miljoner döda på slagfälten och ytterligare miljoner civila i inlandet.

Attacken planerades av en serbisk extremistgrupp som ville öka Serbiens makt på bekostnad av Österrike-Ungern, och som svar angrep Österrike-Ungern Serbien.

I förväg hade Tyskland lovat att stödja sin österrikisk-ungerska allierade, medan Ryssland ställde sig på sin traditionella allierade Serbiens sida.

I slutet av juli beordrade den ryske tsaren allmän mobilisering, vilket förstärkte Tysklands rädsla för att behöva utkämpa ett krig på två fronter – mot både Ryssland och dess allierade Frankrike.

För att förhindra en sådan situation invaderade Tyskland den 3 augusti Belgien, som Storbritannien hade garanterat neutralitet. Storbritannien bestämde sig för att hedra sina garantier och förklarade krig mot Tyskland följande dag.

Tyskland invaderade omedelbart Storbritanniens allierade Frankrike, som det tyska överkommandot hade förväntat sig att besegra inom några veckor. Istället blev resultatet fyra år av utnötningskrig och ett tyskt nederlag som hjälpte till att bana väg för Hitlers nazister och därmed andra världskriget.

Än idag debatterar historiker vem som var ansvarig för utbrottet av första världskriget. Var det Serbien, Österrike-Ungern, Tyskland eller Ryssland? Eller var kriget resultatet av geopolitiska spänningar som var så explosiva att det bara krävdes ett slumpmässigt mord för att utlösa ett fullskaligt krig?

Vissa finner nöje i att placera moraliskt ansvar. Vilka var de onda och vilka var de goda?

I dag är det danskarna och andra västerlänningar som ägnar sin energi åt att skälla ut den osannolikt vidrige despoten Vladimir Putin och anklagar alla som talar om fred för att vara ”putinister”. De borde fråga sig vad de egentligen uppnår genom att skälla och smälla.

Ändrar det de militära realiteterna på slagfältet? Stärker det Ukraina? Eller är det snarare så att det obevekliga hatet mot Putin uppmuntrar europeiska regeringar, som i samarbete med den ryske envåldshärskaren bygger upp spänningar som förr eller senare kommer att leda till en katastrof som Europa aldrig kommer att återhämta sig från?

När vi är färdiga med att förklara hur ond Putin är, kanske några kloka människor frågar sig om hans ondska skall leda till Europas undergång, eller om det är bättre att undersöka vilka fredsvillkor han kan acceptera.

Statsmannaskap handlar inte om att fördela skuld, utan om att undvika katastrof.