”Vi måste bomba Moskva! Jag förstår inte varför USA inte gör det. Jag är Churchill, Trump är Chamberlain och Putin är Hitler, och han kommer bara att sluta erövra Östeuropa om vi bombar Ryssland!”

Detta är den höga retoriken hos skrivbordskrigare när man förespråkar besinning i Ukrainakriget. Diplomatins konst verkar ha försvunnit, även bland våra ledare. Men när den amerikanska regeringen rör sig mot mer diplomati i form av dialog med Ryssland kan man fråga sig: Gör européerna samma sak med dem?

Den danska statsministern Mette Frederiksen har förklarat att vi kommer att ignorera ryssarnas röda linjer och leverera vapen till Ukraina som kan slå till djupt inne på ryskt territorium. En ödesdiger solohandling som har utlöst direkta hot mot Danmark från Ryssland.

Danmark är en av NATO:s svagaste länkar och samtidigt ett av de länder som ligger i framkant av upptrappningen. Enligt det danska försvarets underrättelsetjänst har vårt omfattande stöd till Ukraina gjort oss till ett prioriterat mål för ryskt sabotage, spionage och hybridhot (se t.ex. sidan 42 i FE:s rapport).

Bristen på diplomati under Ukrainakriget

Under hela kriget i Ukraina har diplomati avfärdats och militära lösningar har lämnats som det enda verkliga alternativet.

Väst lovade Ukraina Nato-medlemskap 2008. Första misstaget. Västvärlden misslyckades med att utforska verkliga förhandlingsalternativ före kriget. Andra misstaget. Sedan invaderade Ryssland Ukraina. Ukrainarna kämpade tappert och skickligt och fick en öppning för förhandlingar i april 2022. Den stängdes. Tredje misstaget. Det gick bra för ukrainarna fram till november 2022, då Bidens främsta militära rådgivare, general Mark Milley, uppmanade till förhandlingar. Men han tystades ner. Fjärde misstaget.

Det är inte givet att ett fredsavtal skulle kunna slutas i dessa fall. Men misstaget var inte bara att västvärlden inte undersökte möjligheten – nej, man fördömde också dem som föreslog det. Det var rent ut sagt omoraliskt, enligt ledare och opinionsbildare.

Avvisningen av dialog såldes till allmänheten som ett moraliskt val. Att tala med Ryssland sågs som att legitimera Putin. EU:s utrikesministrar förklarade att kriget skulle lösas på slagfältet och att Putin är en krigsförbrytare som man inte ska tala med över huvud taget.

När Scholz ringde Putin efter Trumps valseger sågs det omedelbart som en underminering av den diplomatiska isoleringen av Ryssland – en isolering som skulle tvinga Ryssland till eftergift, inte dialog.

Kriget i Ukraina är till stor del ett resultat av att den europeiska säkerhetsarkitekturen har kollapsat. Diplomati var en gång ett oumbärligt verktyg för att mildra säkerhetsrivalitet mellan motståndare och säkerställa ömsesidig förståelse och en vilja att kompromissa.

Efter det kalla kriget blev diplomatin istället ett instrument för att universalisera västerländska liberala värderingar och, om nödvändigt, pressa andra stater att anta dem. Diplomati som ett system av belöning och bestraffning.

Men i en värld med flera maktcentra kan vi inte längre diktera, utan måste förhandla.

Har vi lärt oss något av detta?

Har vi inte lärt oss något av de misslyckade krigen i Irak och Afghanistan? Den blinda hybris som följde på Berlinmurens fall och en känsla av osårbarhet drev oss huvudstupa in i dessa ödesdigra krig. Och nu upprepar sig historien i Ukraina, men den här gången med risken för en direkt konfrontation med en kärnvapenbestyckad supermakt.

Diplomatins konst

Under den euforiska perioden efter Sovjetunionens upplösning blev väst så mäktigt att vi inte längre behövde diplomati. Men de dagarna är över. Vi måste återuppliva det kalla krigets statsmannaskap och lära oss av diplomater som Kennan, Kissinger och James Baker.

President George H.W. Bush i synnerhet – ja, Bush senior, den underskattade diplomatiska mästaren – visade oss en annan väg. Han representerar den bortglömda konsten: den kloke statsmannen.

När Sovjetunionen kollapsade visade han inte triumferande arrogans eller aggression, utan tålmodigt lugn. Han undvek noggrant att förödmjuka en fallen stormakt och skapade istället utrymme för en fredlig övergång under en av de farligaste perioderna i världshistorien. Han överbryggade klyftan mellan öst och väst genom strategisk återhållsamhet och koalitionsbyggande.

Under det första Gulfkriget samlade Bush en bred global allians. Kriget tvingade ut Irak ur Kuwait. Men Bush avstod klokt nog från att gå in i Bagdad efter Saddam Husseins nederlag. Bush förstod komplexiteten i internationell politik: att seger inte bara mäts i erövrat territorium, utan i långsiktig stabilitet.

Bush hade många kritiker bland krigshökarna i det republikanska partiet. De ansåg att han borde gå hårt fram mot ryssarna och avsätta Saddam i Irak. Men historien har talat till Bushs fördel. Det är en lärdom som dagens europeiska ledare och opinionsbildare bör ta fasta på.

Dagens vägskäl

Idag står vi vid ett vägskäl. Valet mellan eskaleringens blinda dans eller diplomatins kloka konst är ett val mellan överlevnad och katastrof. För Ukraina och för Europa.

Våra ledare måste återupptäcka diplomatins konst.