EU är ett revolutionärt projekt som leds av den etablerade centraleuropeiska eliten i Tyskland och Frankrike. Det är ett riskabelt projekt. Västvärldens framtida säkerhet, välstånd och ställning i världssamfundet står på spel. Västvärlden är på väg att delas upp i olika intressesfärer.

Konturerna av en sådan uppdelning, med Tyskland och Frankrike på ena sidan och Italien och de östeuropeiska EU-länderna på den andra, och med Storbritannien och USA som en tredje atlantisk axel, blir allt tydligare. Vilken sida Norden väljer är ännu inte avgjort.

I och med Brexit den 31 januari 2020 lämnade Storbritannien EU. Med vicepresident J.D. Vances tal vid säkerhetskonferensen i München den 14 februari 2025 klargjorde USA att det politiska avståndet mellan Bryssel och Washington har blivit minst lika stort som avståndet över Atlanten.

Medan Italien välkomnade USA:s tillrättavisning kom den som en chock för de politiska eliterna i Frankrike och Tyskland. För tillfället bidrar kriget i Ukraina till att hålla disciplinen uppe i EU:s led. Men EU:s sönderfall har varit synligt under en lång tid.

Med Frankrike i förarsätet har Frankrike och Tyskland traditionellt varit EU:s motor. Tyskland har nu gett efter för Macrons krav på en snabbare centralisering av EU, precis som Helmut Kohl en gång i tiden gav efter för François Mitterands påtryckningar att införa euron som gemensam valuta 1999.

Tyskland har gått med på Macrons ambitiösa plan för ännu närmare integration och centraliserad styrning. Men medan Kohl och Mitterand inkluderade Italien, är Italiens högerregering under Meloni och Fratelli d’Italia nu utesluten från det ”goda sällskapet” i Paris och Berlin.

Italien, under ledning av premiärminister Giorgia Meloni, har tagit en ledande roll i ett växande uppror mot den fransk-tyska axeln i EU. Italien stöds av flera medlemsländer, främst de östeuropeiska, medan de nordiska EU-länderna har varit mer återhållsamma.

Meloni har samlat en koalition av stater som Ungern, Polen, Österrike, Serbien, Slovakien och Tjeckien. De är kritiska till invandringspolitiken, energipolitiken, identitetspolitiken och centraliseringen av makten till Brysselbyråkratin.

Det har länge funnits motsättningar i EU längs nord/syd-axeln när det gäller den ekonomiska politiken. Invandring och EU:s överstatliga ambitioner på bekostnad av medlemsländernas nationella suveränitet har intensifierat polariseringen.

Danmark, Sverige och Finland har hittills hållit sig utanför striden och avstått från att direkt utmana den fransk-tyska axeln. Detta kan dock vara en tidsfråga, eftersom den folkliga protesten mot invandring och EU-byråkrati växer även i våra grannländer.

Sverigedemokraterna och Sannfinländarna har blivit näst största partier i Sverige respektive Finland med över 20 procent av rösterna, medan Dansk Folkeparti, Danmarksdemokraterna och Nye Borgerlige har ungefär samma stöd i Danmark.

I Tyskland har AfD, med drygt 20% av rösterna, också blivit det näst största partiet och i Frankrike lurar Marine Le Pen och Rassemblement National i skuggorna inför valet 2027.

De splittrande trenderna i Europa är ett resultat av både historiska skiljelinjer och nya realiteter. Storbritannien och USA har båda övergivit dem. Och Italien och de östeuropeiska EU-länderna är i uppror, vilket avslöjar djupa ekonomiska och ideologiska klyftor som finner allt större stöd i resten av Europa.

Men precis som Margaret Thatcher använde Falklandskriget 1982 för att vinna valet i Storbritannien året därpå, använder Bryssel nu kriget i Ukraina för allt vad det är värt i ett försök att konsolidera och hålla ihop EU. Putin och Trump får skulden för alla EU:s problem.

Regering och storting har köpt in sig i denna EU-berättelse. De vill hålla kriget igång och på samma sätt skylla Putin och Trump för de många självförvållade kriserna, samtidigt som de presenterar EU-medlemskap som lösningen.

Men det är inte i första hand Putins fel att vi har rekordhöga elpriser. Och det är inte Trumps fel att vi inte längre har ett fullgott försvar. Varken Putin eller Trump kan lastas för att stora delar av industrin i Europa har flyttat till Kina och att soppköerna blir allt längre i Berlin. Och varken Putin eller Trump har orsakat den invandringskris som sköljer över Europa och Norge som en flodvåg. Det har den europeiska politiska eliten gjort själva.

Denna verklighetsförnekelse åtföljs av djupa vanföreställningar och ursäkter när det gäller landets säkerhetsmiljö och våra grundläggande ekonomiska och handelspolitiska intressen.

I den schism som nu utspelar sig i väst, med Tyskland och Frankrike på ena sidan, USA och Storbritannien på den andra och Italien och de östeuropeiska EU-länderna som en alternativ falang i EU, är det viktigt att förstå vår omvärld. Det är inte givet att ett EU lett av Tyskland och Frankrike är våra naturliga allierade, vilket de konservativa och Labour tycks luta sig mot.

Den urbana politiska eliten i Norge har gjort fel val tidigare. De manövrerade runt folkmajoriteten, som 1972 och 1994 sade nej till EU, och fick istället in Norge i EU genom EES-avtalet. Nu använder man kriget i Ukraina, Putin och Trump för allt vad det är värt för att skrämma väljarna till ett EU under tysk och fransk ledning. Konservativa partiets landsmöte har just röstat (22 mars) för att Norge ska arbeta för snabbast möjliga medlemskap i EU, vilket välkomnades av Ap, V och MDG.

EU-medlemskap för Norge kan visa sig ödesdigert av flera skäl.

För det första därför att det folkliga motståndet mot EU:s accelererade integrations- och centraliseringspolitik, invandringspolitik samt klimat- och energipolitik inte kommer att minska. Snarare kommer det sannolikt att öka i styrka i Norge, liksom i våra grannländer och i resten av Europa.

Väljarna och den tysta majoriteten i Norge, som röstade mot EU-medlemskap 1972 och 1994, har objektivt sett mer gemensamt med det växande EU-motståndet i våra grannländer och i övriga Europa än med den centrala politiska eliten i EU.

För det andra därför att Norge är en i det närmaste renodlad råvaruekonomi och råvaruexportör med delvis motstridiga handelspolitiska intressen i förhållande till EU, som först och främst är en råvaruimportör och färdigvaruproducent. Om varuutbytet skedde på lika villkor skulle det vara bra, men så är inte fallet.

Genom harmoniseringen av den inre marknaden försöker EU få kontroll över våra naturresurser. Det gäller vattenkraft, gas, fiskeresurser och andra råvaror – till lägsta möjliga pris och på de för EU mest gynnsamma villkoren. I strid med EU:s egna principer för den inre marknaden försöker EU på detta sätt sätta marknaden åt sidan till förmån för sina egna regleringar. Detta är inte i Norges intresse.

Och för det tredje: När det gäller säkerhetspolitik hör Norge först och främst hemma i det euroatlantiska området, tillsammans med USA och Storbritannien, med vilka vi delar geopolitiska och militärstrategiska intressen i mycket större utsträckning än de kontinentala makterna Tyskland och Frankrike.

Geopolitiskt och militärt bör Norge och den fennoskandiska halvön betraktas som en ö. Norge kan endast få allierat militärt stöd av någon omfattning sjövägen, och i praktiken endast från USA och Storbritannien.

Samtidigt är Norge, och i viss mån Norden, en buffert mellan supermakterna Ryssland och USA och en avancerad försvarsperimeter för USA och Storbritannien, och särskilt för USA när det gäller supermaktsrivaliteten med Ryssland.</p

Norges närhet till Rysslands strategiska andra rangens flotta på Kolahalvön, vårt vidsträckta havsterritorium och läge när det gäller kontrollen över Nordatlanten och porten till Norra ishavet, vårt läge direkt under banorna för de interkontinentala kärnvapenmissiler som är riktade mot befolkningscentra i västra Ryssland respektive på USA:s östkust, innebär att vi är utsatta för att bli ett objekt för stormakternas intressen, samtidigt som vi har en naturlig säkerhetsgemenskap med USA.

De transatlantiska relationerna mellan Ryssland, Storbritannien och USA

Utvecklingen i de transatlantiska relationerna är således oroande. USA ser tydligt Kina som ett växande hot, samtidigt som stora och viktiga geopolitiska förändringar sker på och runt den amerikanska kontinenten.

Men Trump och USA vill inte avskaffa det europeiska statssystemet, undergräva staters suveränitet, folkvalda institutioner, maktfördelningen i staten och omkullkasta viktiga normer och värderingar. USA förblir rösten för traditionella västerländska värderingar, rättsstatsprincipen, demokrati, religionsfrihet, yttrandefrihet och pressfrihet.

Lyssna på vad J.D. Vance faktiskt sade i München, snarare än vad hans uttalanden tolkades som av en hysterisk och narrativt driven europeisk press.

USA vill inte avskaffa NATO, men vill att de europeiska NATO-länderna tar ett större ansvar för sin egen säkerhet och sin proportionerliga del av den gemensamma försvarsbördan. De europeiska Nato-länderna är en styrkemultiplikator för USA på samma sätt som USA är en styrkemultiplikator för de europeiska Nato-länderna.

Tyskland och Frankrike bör helt klart uppgraderas, men de kan varken ersätta Norges behov av skydd under USA:s kärnvapenparaply eller komma i närheten av att matcha USA, Ryssland och Kina konventionellt.

Att satsa på att ett EU-försvar ska ersätta USA och Nato bortser från det faktum att EU-ländernas individuella säkerhetsbehov i hög grad är regionala och mycket olika. Att tro att Portugal kommer att skicka soldater för att försvara Finnmark visar hur långt borta EU-eliten har blivit från de grundläggande säkerhetsrealiteterna i Europa.

Trump och USA vill inte heller ha minskad handel med Europa, utan att EU ska harmonisera sina tullar och inte diskriminera amerikansk varuimport. Detta är inte svårare eller mer obegripligt än vad Trump anser vara helt legitima krav i handeln mellan allierade.

Vad vi måste inse i Norge, när Trump-dimman och krigsdimman i Ukraina har skingrats, är att USA och Ryssland kommer att vara de viktigaste aktörerna i Nordatlanten, Norra ishavet och i vårt eget närområde. Tillsammans och var för sig är de båda stormakter och nyckelspelare i den globala energins geopolitik och de ledande exportörerna av olja och gas.

Norge har inte möjlighet att ställa sig på den enas sida utan att ha den andra som en säker allierad, än mindre att alliera sig med andra (EU) mot USA och Ryssland. Norge hör hemma i den euroatlantiska gemenskapen med USA och Storbritannien som våra närmaste allierade.

När vi nu ser ett närmande i relationerna mellan USA och Ryssland bör vi inte bli förvånade utan välkomna det, både för att det kan bidra till fred i Europa och för att en normalisering av relationerna mellan USA och Ryssland är den bästa miljö Norge kan föreställa sig, som en följd av vår gemensamma gräns med Ryssland och våra sammanfallande säkerhetsintressen med USA.

Vi kan inte garantera en sådan utveckling.

Vi kan inte själva garantera en sådan normalisering i relationerna mellan stormakterna, men har desto mindre anledning att alliera oss med andra när den inträffar. Ett sådant synsätt skulle kunna möjliggöra en självständig norsk Europadiplomati och göra det betydligt lättare att värna norska resurser och säkra landets framtida inkomster än ett EU-medlemskap lett av Tyskland och Frankrike.

Norges suveränitet över Svalbard är särskilt utsatt. Vi har inga allierade i EU när det gäller att försvara våra rättigheter på Svalbardshyllan. Snarare tvärtom, faktiskt. De vill alla ha tillgång till mineral- och fiskefyndigheterna där. Kina gör allt större investeringar på Svalbard. Till och med Turkiet överväger nu att etablera sig på Svalbard.

Och vi vill inte stöta oss med USA och bana väg för en eventuell hästhandel mellan USA och Ryssland där Grönland införlivas i USA:s intressesfär och Svalbard lämnas till ryssarna. Tvärtom vill vi stå på samma sida som USA, bland annat för att värna om fortsatt norsk suveränitet på Svalbard.

Upplösningstendenserna inom EU är slående. Globaliseringspolitiken har underminerat EU:s ekonomiska framtidsutsikter. De politiska och ideologiska skiljelinjerna blir allt tydligare mellan 27 medlemsländer med vitt skilda nationella intressen. Försvarsmässigt har EU för närvarande ingenting att erbjuda.
När det gäller ekonomisk politik och handelspolitik bör Norge inte söka medlemskap i EU, utan snarare omförhandla EES-avtalet och eventuellt ersätta det med ett bilateralt handelsavtal med EU, som vi hade tidigare.

Säkerhetspolitiskt bör Norge inte söka medlemskap i EU.

Säkerhetspolitiskt bör Norge först och främst återuppbygga sin egen försvarsförmåga och därefter bidra till att stärka det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet inom Nato, med tonvikt på USA och Storbritannien samt de nordiska Natoländerna som våra främsta allierade.

På samma sätt som Norge bäst kan säkra kontrollen över sina egna resurser genom ett bilateralt handelsavtal med EU, och inte genom ett fullt medlemskap i EU, vilket nödvändigtvis skulle ske på EU:s villkor, tjänar Norges säkerhetspolitik bäst på ett Nato-medlemskap och amerikanska säkerhetsgarantier så långt möjligt på norska villkor.

Detta innebär en stark nationell försvars- och säkerhetspolitik.