Det är faktiskt härligt att bevittna: Män som låtsas vara kvinnor rasar mot ”fascismen” i att inte längre få visa sina manliga könsorgan i damernas omklädningsrum.

Smärtan att inte veta var man ska gå på toaletten är outhärdlig för transaktivister. Men skadeglädjen sprider sig bland motståndarna till den vansinniga hbtq-ideologi som människor med psykiska problem har prackat på oss i åratal.

Deras Adams äpplen får ett riktigt träningspass när de klagar in i tomrummet om att bli ”utplånad” av ”transfobes”. Det är ljudet av män som berövas sina rättigheter av kvinnor som har fått nog av deras skit.

Det här är vad Brendan O’Neill skriver i Spiked. Man kan misstänka att han firar den brittiska högsta domstolens dom med ett glas champagne när han skriver.

När Högsta domstolen hade sagt det som till och med neandertalare visste – att män är män och kvinnor är kvinnor – började de här killarna rasa.

En av dessa var India Willoughby. Han betecknade domstolens beslut som ”grymt”. ”Jag har alltid varit en kvinna”, sa han. Kanske kunde han ha berättat detta för sin son, som han hade med en riktig kvinna. Men de två pratar inte med varandra längre, eftersom sonen inte accepterar att hans far plötsligt har blivit en ”kvinna”.

Transaktivisterna tjatar om hur osäkra de känner sig nu. Det är samma människor som totalt ignorerade kvinnor som fick dela omklädningsrum, toaletter och kvinnofängelser med våldtäktsmän så länge det fanns män som definierade sig som kvinnor, så att de kunde fortsätta övergreppen även bakom murarna.

Munroe Bergdorf delade ett inlägg där han skrev: ”Det finns ingen transdebatt. Det finns transpersoner och det finns fascister som vill dominera och eliminera transpersoner.”

Men är det fascism att flickor och kvinnor vill känna sig trygga och inte vill tävla mot medelmåttiga män i damidrott?

Professorn i skitsnack, hbtq-ideologins främsta hjälte, Judith Butler, kallar den hbtq-kritiska feminismen för ”en av vår tids dominerande fascistiska rörelser”.

Förut var det alternativ-högerns dårar som kallade feminister ”feminazis”. Nu är det icke-binära dårar. Två delar av samma mynt.

Snart kommer nya deklarationer om att det pågår ett folkmord på transpersoner, ett påstående som är ännu mer fullständigt idiotiskt än påståendena om att Israel begår folkmord i Gaza.

Transpersoner cosplayar som medborgarrättsaktivister, skriver O’Neill.

Högsta domstolens beslut är ”mycket dystert”, men ”vi kommer att fortsätta”, säger Shon Faye. Som om hans marsch in i utrymmen för enbart kvinnor var besläktad med Martin Luther Kings marsch från Selma.

Ingen förnekar att transor existerar. Om män vill ta på sig kvinnokläder, who cares? Så länge de inte klär av sig kvinnokläderna i flickornas omklädningsrum eller deltar i damidrott för att de är för dåliga för att tävla med män.

Om de vill genomgå en könskorrigering, så är det inte så farligt.

Om de vill genomgå medicinsk behandling i tron att det är möjligt att ändra sitt kön, ja, än en gång: Det är bra. Men eftersom ni har förklarat er vara helt friska måste ni finansiera galenskapen själva. Ni måste sluta kräva att vanliga skattebetalare ska stå för notan, som kan gå upp till 20 miljoner norska kronor per person.

Om ni vill skapa ett helt nytt språk och kalla varandra olika påhittade pronomen, vem bryr sig? Men att kräva att normalt utrustade människor ska ta till sig detta nonsensspråk är oacceptabelt.

”Du kommer aldrig att hindra mig från att använda kvinnliga rum. Det är min rätt att använda dem,” sa en av de könsförvirrade. O’Neill svarar på typiskt brittiskt sätt: Nu är det inte det längre, din skitstövel.

Transaktivisten Charlie Craggs säger att det är fruktansvärt att han nu förväntas använda toaletter med ”rovgiriga män”.

Hur kan TERF;arna sova på natten, säger han, när han vet att ”de skickar transkvinnor till toaletter med manliga rovdjur”.

TERF är en akronym för trans-exkluderande radikalfeminister, och används ofta mot bland annat lesbiska kvinnor som inte vill ha sex med en biologisk man med sina manliga organ intakta. Tänk vilka reaktioner en sådan inställning hos en heterosexuell man skulle ha lett till. Men transmaffian har kunnat göra precis som de vill, utan att förlora massivt stöd från våra så kallade eliter. Transaktivism är väckelse på speed.

Craggs var naturligtvis inte orolig för att flickor och kvinnor skulle tvingas dela omklädningsrum och toaletter med ”rovgiriga män”. Cis-kvinnor är ju inte riktiga kvinnor, det kan bara män vara. Det finns flera exempel på våldtäkter av pojkar eller män som utger sig för att vara kvinnor, och särskilt lesbiska (riktiga) kvinnor har utsatts för sådana övergrepp.

O’Neill angriper också transmaffians allierade, som i Norge inkluderar praktiskt taget alla i parlamentet, alla regimmedier och de allra flesta idrottsledare. Han nämner LBC-kommentatorn James O’Brien, som frågade TERF:er hur de känner inför att vara på samma sida som Donald Trump i transfrågan.

Jag vet inte, James, jag tror att jag är lyckligare att vara på Trumps sida än på sidan av en rörelse som stympar unga lesbiska, kallar kvinnor fittor och sätter våldtäktsmän i kvinnofängelser så att de kan våldta fler kvinnor.

Transmobben är rasande eftersom de tror att hela världen ska kretsa kring deras påhittade identiteter. De förväntar sig att världen passivt ska bekräfta deras vanföreställningar, vilket omedvetet tillåter psykiskt sjuka män att invadera vad som borde vara kvinnors safe spaces, som sådana aktivister bryr sig djupt om för deras egen räkning.

När kvinnor avvisar denna post-sanningsshow och säger NEJ, börjar lögnerna om män som identifierar sig som kvinnor att falla sönder.

Det är därför män som låtsas vara kvinnor är arga, avslutar O’Neill. De är arga för att kvinnor gör uppror. Det är en historia lika gammal som tiden.