Under rubriken ”Når hudfarge blir mistenkeliggjort” (När hudfärg misstänkliggörs) bjöd norska Amnesty in till frukostmöte torsdagen den 24 april.

Syftet med evenemanget var att belysa hur personer med minoritetsbakgrund ofta misstänks på grund av sin hudfärg, samtidigt som man struntar i att minoritetsungdomar står för nästan 80 procent av våldsbrotten i Oslo.

”Misstänkta” avser personer som stoppas för kontroll, vare sig det gäller vapenkontroll eller polisarbete i allmänhet, ett arbete som logiskt sett borde riktas mot den grupp som begår flest brott.

”Man är lite naiv om man tror att det inte finns”, säger Yassin El Barkani och syftar på etnisk profilering.

Ingen i rummet förnekar att invandrare stoppas vid kontrollstationer, men få inser att vissa etniska grupper står för majoriteten av brottsligheten inom specifika kategorier. Påståendet att polisen ägnar sig åt etnisk profilering kan därför inte ses isolerat från brottsstatistiken, men Amnestys deltagare gör ändå ett försök.

”Plötsligt ringde det på dörren och jag hörde att det var polisen. Då tänkte jag: Polisen? Varför är de i byggnaden, inget har ju hänt? Sedan knackar de på min dörr och säger: ’Vi har fått veta att det finns någon i byggnaden som inte borde vara här'”, säger Mohamed Hassan i ett videoklipp som rullar över skärmen och fortsätter:

”Det är inte vettigt. Jag bor här. Mitt namn står på brevlådan och jag har bott här ett tag. Att komma till mitt hus, en plats som ska vara säker, och fråga mig om jag ska vara i byggnaden, om jag har papper på mig, jag kände mig väldigt osäker på grund av det.”</p

Hur många dörrar ringde polisen på? Hassan säger ingenting om det.

Att polisen följer upp tips, utreder och letar efter specifika brottslingar har inget med Hassans hudfärg att göra. De flesta människor skulle nog uppskatta att en brottsling åker fast och försvinner från det lägenhetskomplex de bor i, i stället för att klaga på att polisen måste störa en när de ringer på dörren.

Klockringning är dock inte den enda form av etnisk profilering som polisen ägnar sig åt. Hassan tror också att polisen stoppar invandrarpojkar som dejtar norska flickor.

Kultur och attityder

Det är Martin Strands tur, chef för gemensamma operativa tjänster i Oslo polisdistrikt, att tala. Han bekräftar det som publiken vill höra: Oslo polisdistrikt kontrollerar minoritetsgrupper mer än de kontrollerar den allmänna befolkningen.

Det här är ett problem, enligt Strand.

”De där videorna som vi såg i början, de gjorde lite ont. Det borde inte vara så. Vi måste jobba för att det inte ska fortsätta att vara så”, säger han inledningsvis.

Han tror inte att nya instruktioner, riktlinjer eller regler är lösningen, utan att man måste arbeta med kultur och attityder, och att det måste ske över tid.

Polisens kultur och attityder, inte de kriminellas.

Samtalet om kultur som bakomliggande orsak till överrepresentation bland kriminella lyser med sin frånvaro, trots att FrP-politikern Jon Helgheim försöker få ner hela rummet på jorden igen i den efterföljande paneldebatten.

Se livestreamen här

Från svenska till norska förhållanden

2017 uppstod ett ramaskri i både Norge och Sverige efter Sylvi Listhaugs besök i den invandrartäta och problematiska stadsdelen Rinkeby i Stockholm. Våldet och kriminaliteten i Sverige var och är utom kontroll, vilket både norska och svenska politiker förnekade vid den tidpunkten.

I januari 2025 upplevde Sverige 32 explosioner på 28 dagar. Skjutningar, knivhuggningar, sexuellt våld och ekonomisk brottslighet har exploderat i landet.

Statsminister Ulf Kristersson medgav på en presskonferens i samband med bombvågen att man har tappat kontrollen: ”Det är helt uppenbart att vi inte har kontroll över våldsvågen.”

Kriminella klanmedlemmar läcker från Sverige till Norge. Minst 40 norska brottmål har kopplats till svenska kriminella nätverk sedan 2019. Samtidigt upplever Norge en alltmer brutal våldsbrottslighet.

Istället för att lära av Sveriges misstag använder norska politiker, aktivister och politikeraspiranter svenska ursäktsmodeller som har lett dem in i deras nuvarande predikament: Invandrarpojkar är ”sårbara” och ”trångbodda”, de har det ”svårt” och det är statens uppgift att ta fast deras föräldrar som inte lyckas uppfostra dem, enligt personer som Høyres Arina Aamir.

Men polisen ska inte kontrollera invandrarungdomar för vapen eller göra sitt jobb i invandrartäta områden, det är tydligen rasistiskt.

Vill inte bli diskriminerad, men vill ha särbehandling

Andreas Sjalg Unneland (SV), ledamot av norska Stortinget, går rakt i strupen på Helgheim (FrP) när han säger att polisens arbetssätt är kopplat till brottsstatistik och att det måste bli ett slut på att kategoriskt anklaga polisen för att vara rasistisk.

Unneland å sin sida anser att Strands vittnesmål om att polisens rasistiska metoder är den rådande sanningen och att invandrare stoppas för att de inte ser ut som Unneland själv, det vill säga har vit hudfärg.

”Om man vill bekämpa brottslighet är förtroende ett av de viktigaste verktygen polisen har”, fortsätter Unneland och ger poliskontroller skulden för att invandrarungdomar ”förlorar förtroendet” för polisen.

Polisens problem med till exempel ”vallning”, en taktik som används för att försvåra polisens arbete, har förmodligen inte sin grund i visitationer.

Unneland får medhåll av Kamzy Gunaratnam, parlamentsledamot för Labourpartiet, som håller med Arina Aamir och andra som anser att det är den övriga befolkningens fel att invandrare inte arbetar, inte utbildar sig, har föräldrar som inte uppfostrar sina barn och inte får tillräckligt med pengar från staten:

”Vi ser inte att det är den övriga befolkningens fel att invandrare inte arbetar, inte utbildar sig, inte har föräldrar som inte uppfostrar sina barn och inte får tillräckligt med pengar från staten.

”Man kan inte se polisen isolerad från resten av samhället. Jon Helgheim tittar på de siffror han vill titta på, men om man bryter ner siffrorna ser man att det är de sociala faktorerna som dominerar. Det handlar om anknytning till utbildning, det handlar om anknytning till arbetsmarknaden, vad dina föräldrar gör och vilken tillgång de har till välfärdssamhället”, säger Gunaratnam innan han dundrar mot Helgheim:

”Så du kan inte bara läsa vad du vill läsa med den norrman du känner, Jon Helgheim! Man måste också läsa vidare om vilka de sociala faktorerna är. Och om vi kan göra det, kan vi skapa ett mycket bättre samhälle!”

Håvard B. Øvregård, suppleant i Oslo kommunfullmäktige för Høyre, menar att polisen inte nödvändigtvis är rasistisk med avsikt, utan att polisen är rasistisk som en konsekvens av att det inte finns tillräckligt många invandrare som arbetar inom poliskåren.

Helgheim är ensam om att rikta kritiken dit den hör hemma och avvisar Gunaratnams omorientering till sociala faktorer:

”Om siffrorna från Statistisk Sentralbyrå och polisen själva är korrekta, att 80 procent av ungdomsbrottslingarna (…) har invandrarbakgrund, då finns det något att diskutera: Är det då korrekt att polisen huvudsakligen arbetar med invandrarungdomar?”

Ansträngningen var förgäves. Elden i Gunaratnam är tänd:

”Vi är inte som USA, som är byggt på en massa rasistiska element med slaveri och annat, men vi har till stor del varit en vit nation, vilket innebär att vi har vissa strukturer som skapats (sic!) för den vite mannen, vilket i sin tur innebär att vi har vissa diskriminerande strukturer, även om rasismen inte är avsedd”, säger Gunaratnam och viftar överdrivet med armarna.

Hon betonar vikten av att behandla olika sociala grupper olika, men på ett sätt som gynnar minoriteterna:

– Oslo-polisen har utvecklat en metod för att

”Oslopolisen har utvecklat något som kallas ’fair policing’, det är utbildning i hur man presenterar sig för olika grupper, hur man presenterar sig för queerpersoner, hur man presenterar sig för minoritetsgrupper, hur man måste möta dem, hur man måste kommunicera.”</p

Unneland är i linje med Gunaratnam och dundrar vid flera tillfällen att alla medborgare ska behandlas lika, men ”Fair Police” kräver precis det motsatta.</p

E ena stunden ska vi vara jämlika och behandlas lika, i nästa stund är det identitetspolitik som gäller.

Symtomhantering

Debatten om etnisk profilering är irrelevant, eftersom majoriteten av brotten begås av etniska grupper.

Gunaratnam sade att olika grupper måste behandlas olika, men det finns en annan typ av särbehandling än den hon tycks vilja ha, nämligen den som uppstår när vissa grupper toppar brottsstatistiken.

Om det är obehagligt för enskilda personer att bli stoppade i områden med hög brottslighet eller för att man ser ut att vara mer benägen att bära kniv än andra, är lösningen inte att skrika om rasism, samtidigt som man symtomatiskt behandlar problemet och använder polisen som syndabock.

Uppmärksamheten och debatten måste riktas mot frågan: Varför är invandrarungdomar så mycket mer kriminella än andra ungdomar?

Alltid när polisen har kritiserats för sitt jobb har det främst varit det jobb de inte har gjort. Inte att de riktar in sig på invandrarungdomar efter ett massbråk utanför Oslo Centralstation eller att de ringer på alla dörrar i ett hyreshus när de letar efter en viss person.

Det är inte polisens kultur som är vår största utmaning, det är rädslan för kontakt med den kultur som fostrar unga kriminella i Norge idag.