I förrgår, torsdag, mindes judarna de cirka sex miljoner judar som mördades i Europa – bara för att de var judar. Denna dag är judarnas egen Förintelsens dag, ”Yom Hashoa”, medan FN och andra föredrar att minnas Förintelsen på andra dagar. Under ceremonierna både i Israel och i Auschwitz kan du träffa några av de 220.800 överlevande från Förintelsen som finns bland oss och höra personliga vittnesmål från dem. Några av dem deltog i de levandes marsch från Osviecim (Auschwitz) till Brzezinka (Birkenau).

Holocaust Memorial Day är inte bara en dag för att minnas offren. Det är först och främst en segerdag för de överlevande. Vid alla ceremonier deltog överlevande från Förintelsen, överlevande från oktobermassakern och gisslan som släppts från Hamas helvete. Några meter från ingången till förintelselägret Auschwitz i Polen, nära portalen med det iskalla ”Arbeit Macht Frei”, fanns ett berörande möte mellan överlevande från Förintelsen och befriad gisslan från Gaza, bortförd från IDF:s observationspost. Två generationer kvinnor från två utrotningsförsök omfamnade varandra och sa: Segern är vår!

För åttio år sedan hade nazisterna allt stöd de behövde för att döda cirka sex miljoner judar, varav en och en halv miljon var barn. Idag ser vi återigen västvärldens stöd till Iran och Hamas försök att utrota folket, och den tsunami av judehat som finns idag lämnar inga tvivel om att vissa av oss vill ha en värld fri från judar. Det finns de bland oss som tycker att det är helt i sin ordning att stödja dagens nazister, Hamas.

Än en gång är det judarna som anklagas för att döda kvinnor och barn, inte dagens nazister, Hamas. Dessa falska anklagelser kommer till och med från personer som professor Terje Einarsen, som upprepar samma osanna påståenden som han gjorde på NRK Debatten den 20 mars, och som Aftenposten inte har några problem med att upprepa fyra veckor senare.

Som vi skrivit tidigare trodde vi att Terje Einarsen, professor vid juridiska fakulteten vid UiB, som under programmet så ivrigt proklamerade: ”Det är ett av de fyra brotten enligt internationell rätt. Jag tror att Israel begår alla dessa brott, men i sin iver bara glömde att nämna Hamas’ krigsbrott. Nu ser vi att vi hade fel.”

Än en gång uppmanar vi professor Terje Einarsen att ta en lång paus från sina anklagelser mot Israel, så att han får möjlighet att skaffa sig grundläggande kunskaper om folkmord, om Hamas’ brott, bakgrunden till Gazakriget och till exempel antalet civila som har dödats i andra krig, till exempel i Ukraina, Sudan, Syrien, Irak, Jemen, Nigeria, Kurdistan, Afghanistan och många andra platser. Upprepade lögner blir inte sanning, oavsett hur mycket spaltutrymme och sändningstid de får i norska statsfinansierade medier.

Om man ska tro samma medier är det bara kvinnor och barn som dör i Gaza, inga terrorister. Den här typen av PR-krig används som en täckmantel för att låta latent antisemitism komma till uttryck. Israels påstådda missgärningar väcker gamla europeiska spöken till liv igen.

Faktum är att judehatet inte bara drabbar judar utan hela mänskligheten. De som idag öppet deklarerar att de vill genomföra en ny förintelse på judarna är Iran och deras terrorverktyg Hamas. Skulle Iran tillåtas använda sina kärnvapen mot Israel, Gud förbjude, kommer det inte bara att vara judar som kommer att utrotas. Förintelsens minnesdag bör därför påminna oss alla om vår gemensamma kamp mot mördarregimer. Tyvärr ser vi att Europas eftergivenhet mot Hamas och Iran inte skiljer sig från Europas tidigare eftergivenhet mot nazisterna.

Det är svårt att förstå dagens tsunami av antisemitism, det irrationella stödet för dagens islamister och acceptansen av det barbari de påtvingar oss alla. De våldsamma demonstrationerna vid amerikanska universitet, där horder av Hamas-anhängare av våra medier etiketteras som ”palestinska aktivister”, har gång på gång visat hur farligt det har blivit att vara en levande jude idag. Mordförsöket på judiska studenter och mordet på en jude av en pakistansk professor för att han vågade stå på gatan med en israelisk flagga fick stå oemotsagda.

Ett försök att förklara gårdagens förintelse illustreras väl i Christopher Brownings bok, Ordinary Men. I denna bok försöker Browning förklara varför Förintelsen kunde äga rum i Tyskland. För att göra detta använder han sig av en studie av den 101:a reservbataljonen i den nazistiska ”ordningspolisen”. Bataljonens medlemmar, som till största delen kom från medelklassen, tvångsrekryterades och var inte särskilt politiskt eller ideologiskt engagerade. Det hindrade dem inte från att mörda tiotusentals judar och begå fruktansvärda krigsförbrytelser.

Utrustad med politiskt korrekta glasögon försöker Browning förstå fenomenet, och inte helt oväntat finner han också en ”mänsklig” sida hos bataljonens mördare. Slutsatsen var bland annat att de var ”vanliga människor” som utsattes för ett socialt tryck. Deras mordiska gärningar var således ett resultat av det sociologiska fenomenet lydnad inför auktoritet.

Författaren till boken Hitler’s Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust, Daniel Goldhagen, drog dock slutsatsen att de inte var vanliga människor, utan snarare vanliga medlemmar av en extraordinär politisk kultur, kulturen i Nazityskland, som var besatt av en hallucinatorisk, dödlig syn på judarna. Den synen var grundpelaren i vad som i huvudsak var frivilligt barbari.

Det faktum att vanliga människor bland oss, 80 år efter Förintelsen, uppvisar samma förakt för judarna, bara i en ny skepnad, tyder på att det alltid kommer att finnas nya vikarierande argument för att lägga hinder i vägen för judarna. Behovet av att rättfärdiga nazisternas och/eller Hamas mord på oskyldiga judar är först och främst ett behov av att rättfärdiga sin egen dödliga syn på judarna. Judarnas fiender kommer därför alltid att hitta något som kan hjälpa dem att leva med sitt judehat. Vanföreställningen att judar ägnar sig åt folkmord och står i vägen för en universell världsfred kan inte alltid botas med fakta.

Den som stödjer dagens Hamas och som inte har något problem med den antisemitiska slogan ”From the River to the Sea”, har heller inget problem med Förintelsen och med nya försök att utrota det judiska folket. Vad vi judar måste vara på vår vakt mot är vanliga män som vill få oss att tro att de äger sanningen. Vi måste komma ihåg att lögnen har många farliga vägar. Vi måste lära oss av dagens tsunami av judehat i vår kamp mot osanningen och inse att behovet av att tala sanning är större än någonsin – för oss alla.

I år är det 83 år sedan Wannsee-konferensen, som inledde utrotningen av judarna i Europa. Nu läggs skulden återigen på judarna, och återigen agiterar människor för att judarna är problemet. Judehatarna känner sig allt säkrare i sin kamp mot judarna och atmosfären i västvärlden känns återigen stödjande för antisemitiska idéer.

Dagens judehat och oktobermassakern förde Förintelsen tillbaka in i judarnas liv genom att belysa Israels behov av att säkra sin existens. 80 år efter Förintelsen och nästan två år efter oktobermassakern har Israel byggt upp sig inom vetenskap, teknik, kultur, ekonomi och försvar till en nivå som ingen kan underskatta utan snarare bör beundra. Israel är nu medvetet om att det har blivit en viktig aktör i regionen och blir alltmer erkänt som en sådan. Abrahamavtalet har stärkt banden mellan judar och muslimer i regionen och skapat en helt ny dynamik där Europa tveksamt släpar efter. Vi tvivlar inte på att Israels framtid, trots svårigheter från många håll, är ljusare än någonsin. Det skulle också kunna vara en ljus framtid för Europa om man valde att alliera sig med judarna istället för att överge dem.