Efter en katastrof frågar sig eftervärlden: Hur var det möjligt? För bara några år sedan skulle en sådan fråga ha mötts med förvåning, men nu har det eskalerat nästan från vecka till vecka och allt verkar möjligt.

USA verkar dra sig ur fredssamtalen i Ukraina – ja, ur hela kriget, skulle jag gissa. Jag kan inte se att USA under Trump skulle spela andrafiolen till politiker som Macron, som blockerar en lösning.

De flesta européer är tysta. Det var en våldsam protest i många länder mot Bush II före invasionen av Irak. Men sedan dog den ut. Nu har det knappt hänt något i Västeuropa. Krigsprotester har förekommit i Slovakien och Prag.

Den europeiska vänstern har däremot gått ut på gatorna för att demonstrera tillsammans med muslimer mot Israel.

Detta har inte gjort något intryck på de europeiska politikerna. De tycks ha accepterat att muslimerna och vänstern kontrollerar gatorna och det offentliga rummet, precis som nazisterna gjorde i Tyskland.

Politikerna är upptagna av en sak: Krig. Det får Putin inte vinna.

Con Coughlin är försvars- och utrikesredaktör på Telegraph. Han brukade vara på samma sida som republikanerna i USA och hade en hel del neocon i sig. Men han har inte kunnat eller velat hålla jämna steg med Trump 2.0. Det har inte heller en av hans kollegor, Janet Daley, som tidigare försvarade USA men nu säger att USA har blivit en fiende.

Det är ganska skrämmande att läsa kommentatorer som man tidigare hämtat inspiration från nästan implodera framför ögonen på en.

Nu saboterar Coughlin Trumps Ukraina-linje, och han är inte ensam.

Men det är den våldsamhet med vilken han gör det som lämnar ett obehagligt intryck av att något har gått fel.

Kapitulation, förräderi, samtycke, övergivande. Det är de ord som bäst beskriver den skandalösa ursäkt för ett fredsavtal som Trump-administrationen för närvarande säljer runt om i Europa.

Istället för att försöka ta itu med de grundläggande orsakerna till konflikten – nämligen Rysslands oprovocerade invasion av en suverän stat – har Trump och hans medresenärer kommit till den perversa slutsatsen att det bästa sättet att uppnå fred i Ukraina är att belöna Rysslands president Vladimir Putin för hans uppenbara militära aggression.

Efter tre och ett halvt års krig, vad föreställde de sig? Européerna håller fortfarande fast vid tanken att moralen segrar över allt. Det handlar bara om att satsa på det. Det är bara viljan som räknas.

Den överlägset mest upprörande delen av förslaget, som Trump har kallat sitt ”slutliga erbjudande”, är att i utbyte mot att Ryssland upphör med fientligheterna längs dess nuvarande frontlinjer, kommer Washington att gå med på ett de jure erkännande av rysk kontroll över Krim. Dessutom kommer Ryssland att dra nytta av Washingtons de facto-erkännande av allt territorium i östra Ukraina som Moskva har erövrat, ockuperat och olagligt annekterat under det senaste decenniet.

Kyiv säger nej till allt, och västeuropéerna stöder dem villkorslöst.

Coughlin hör till dem som nämner den regelbundna världsordningen som om den vore något som upprätthållits och som bryts med Trump. Vad sägs om demokraternas instrumentalisering av staten för att bryta Trump, eftersom det involverade det globala Five Eyes-samarbetet (ett underrättelsepartnerskap mellan USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland). Det var inte särskilt regelbaserat för Natoländer att delta i en konspiration för att kompromettera en amerikansk presidentkandidat. Samma sak hände 2020, då CIA direkt ingrep i valet med en stor, fet lögn, som också involverade ryssarna. Trumps påståenden om att Hunters bärbara dator var äkta var rysk desinformation, enligt 51 högt uppsatta tjänstemän inom underrättelsetjänsten. I båda valen – 2016 och 2020 – spelades Rysslandskortet ut.

Europeiska medier som är stolta över sin fria press – särskilt den norska – har inte skrivit om Russiagate överhuvudtaget. Den största politiska skandalen i modern amerikansk historia existerar inte.

Det har skapat det stora politiska avstånd mellan Europa och USA som J.D. Vance pekade på i München. Trumps väljare vet något om hotet mot demokratin som européerna inte vet, och europeiska politiker måste se till att de inte vet det heller.

Därför byggs samma censurkomplex i Europa som amerikanerna röstade emot när de valde Trump.

Européerna har inte insett att de blir lurade av sina egna ledare.

Reaktionen på den nya undantagslagen visar att det finns gränser för hur långt man kan gå i kungariket Norge. Men det var ända fram till mållinjen innan Ap också kastade in handduken och frågan kvarstår: Hur kom den här lagen till?

Det säger något om Arbeiderpartiets och Høyres hybris att de skulle driva igenom den här lagen under ett valår.

Det har skett ett paradigmskifte i Västeuropa, och det har med Ryssland att göra, men inte på det sätt som vi serveras av krigspartiet. Det börjar med den amerikanska eliten, som går i krig mot en av sina egna, som har blivit en renegat. De tar av sig handskarna och alla medel är tillåtna.

Så var det under själva galjonsfiguren för progressiva västerlänningar, Barack Obama. I USA är glansen sedan länge borta, men i Europa skiner han fortfarande.

Obama kommer till Oslo för en signeringsceremoni i maj. För den norska eliten är han en idol som bekräftar att det hat de varje dag spyr ut mot mannen i Vita huset är befogat.

Det har ännu inte gått upp för den norska eliten att deras häst har förlorat.

Bakgrunden till torsdagens möte mellan Støre, Stoltenberg och Trump i Vita Huset är mörk. Trump känner naturligtvis till Norges iver att fortsätta kriget och samtidigt angripa Israel. Men gästerna inser inte att de har blivit genomskådade, att deras värd vet något om dem som de inte vet själva.

Trump behöver inte en Trump-viskare, det är européerna som behöver det.

De har inte så mycket tid på sig.