Vi brukar få höra att kärleken är det största av allt. Men när man talar om kärlek i de grekiska texterna i Nya testamentet skiljer man mellan eros och agape. Eros är attraktionen, förälskelsen, den lustfyllda kärleken. Agape är den rena kärleken, den självuppoffrande kärleken, som brukar jämföras med den kärlek en mor känner för sitt barn.

I psalmtexten möter vi agape. Psalmisten beskriver en Gud som älskar som en förälder – med en ren kärlek som ger utan att kräva något tillbaka, en kärlek som inte påminner om misstagen eller håller fast vid gamla konflikter, en kärlek som bara vill gott.

Varför? Svaret skymtar i den sista strofen: Gud vet hur vi är skapade, han minns vårt ursprung och han vet att vår tid är begränsad.

Eller med andra ord: Gud ser oss som sina barn och han vill inte att något skall kunna skilja oss från varandra. Gud vill ha gemenskap med oss och därför vill han försonas medan tid är. Men han vet också att han inte kan lägga den bördan på barnet, och därför gör han sig själv till försonaren. I Jesus Kristus.

Välkommen att lyssna till våra tankar inför söndagen!

5. söndagen i fastan

Barmhärtig och nådig är Herren,
sen till vrede och rik på kärlek.

Han går inte ständigt till rätta med oss,
hans vrede varar inte för evigt.

Han handlar inte mot oss som vi förtjänat,
han ger oss inte våra synders lön.

Ty så hög som himlen välver sig över jorden,
så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.

Så långt som öster är från väster,
så långt från oss förvisar han vår synd.

Som en far visar ömhet mot barnen,
så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom.

Ty han vet hur vi är skapade,
han minns att vi är mull.

Psaltaren 103:8-14