Almir Martin, vice styrelseordförande i LIM, har skrivit en debattartikel där han förespråkar ett nytt förhållningssätt i debatten om ungdomsbrottslighet.

I artikeln, som publicerades den 21 mars i år i Avisa Nordland, kritiserar Martin vad han anser vara en överdriven betoning av socioekonomiska faktorer som förklaring till ungdomsbrottslighet och efterlyser ett större fokus på kulturella dimensioner.

Martin hänvisar till Knut Storbergets rapport ”De är våra barn” och NRK:s intervju med en före detta kriminell och menar att debatten har blivit en ”ideologisk teater” som undviker vad han kallar den ”obekväma sanningen”.

Han menar att rapporten undviker att svara på varför vissa samhällen utvecklar kriminella subkulturer medan andra klarar sig bra.

Martin framhåller att olika rapporter visar att ungdomar med bakgrund från Mellanöstern, Nordafrika och Sydasien är överrepresenterade i brottsstatistiken, medan andra invandrargrupper som vietnameser, indier, tamiler, iranier eller bosnier knappt syns.

Han menar att detta pekar på att värderingar och moral, och inte bara inkomst, är avgörande faktorer.

Med hänvisning till forskning av professor Per-Olof Wikström vid University of Cambridge menar Martin att socioekonomi endast förklarar en liten del av brottsligheten, medan moral, självkontroll och miljö står för en mycket större del.

Han citerar också Brottsförebyggande rådet, som menar att sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och brottslighet är svagt.

Martin hänvisar till siffror från rapporten ”De är våra barn” som visar på en överrepresentation av barn med invandrarbakgrund bland de brottsbelastade, men menar att rapporten försöker förklara detta med utanförskap och socioekonomiska förhållanden. Han menar att kulturella normer, uppfostran och socialt arv är viktiga förklaringar och hänvisar till NOVA:s rapport ”UngVold 2015” som visar på en högre risk för våld i hemmet bland barn med icke-västerländsk bakgrund.

Han nämner också polisens iakttagelser om frånvaron av pappor i vissa miljöer.

Martin föreslår flera åtgärder, bland annat att sätta kulturella normer och värderingar i centrum för det brottsförebyggande arbetet, att hålla föräldrar ansvariga för ett icke-våldsamt föräldraskap, att bemöta brott med tydliga konsekvenser, att sänka straffmyndighetsåldern och att säkerställa ett bättre samarbete mellan polis, socialtjänst och skola.

Martin drar slutsatsen att rapporten ”De är våra barn” undviker att ta upp de underliggande sanningarna om ungdomsbrottslighet.