7 oktober står i skuggan av bombningarna av Gaza. Gaza överskuggar allt, inklusive Förintelsen, om man får tro Nikolai Melamed Kleivan, reportagechef på Morgenlandets kulturredaktion. Han deltog i konferensen mot antisemitism i Jerusalem den 26-27 mars, dit tidigare obotfärdiga högerpartier var inbjudna.

Den här försoningen utgör ett hot mot vänsterns definitionsrätt. För att uttrycka det enkelt: De har gått vänsterut och lierat sig med den palestinska kampen, dvs Hamas. De har inte längre problem med ”from the river to the sea”.

De inser att alliansen mellan högern och Israel är stark och att det är viktigt att skjuta den i sank genom att påminna om varifrån dessa högerpolitiker kommer. Nästa steg är att problematisera användningen av ordet judisk-kristen och i förlängningen relationen till Förintelsen, som vänstern anser att Israel instrumentaliserar.

Dessa är inga nya toner. Men de kommer igen, den här gången från en reportageledare som använder ordet ”vi”. Han är själv jude.

Kleivan sätter tonen:

Konferensen är hjärnbarnet till Amichai Chikli, minister i det israeliska ministeriet för diasporafrågor och bekämpning av antisemitism. I denna roll har rabbinsonen först och främst utmärkt sig genom att heja på olika aktörer inom den globala extremhögern och försvara dem från anklagelser om antisemitism. Han tog t.ex. Elon Musk i försvar när oligarken sa att den judiske finansmannen George Soros ”hatar mänskligheten” och ”vill undergräva själva samhällsstrukturen”. Soros ”finansierar de mest fientliga organisationerna mot det judiska folket och staten Israel”, skrev Chikli på Twitter.

Artikeln i Morgenbladet kryddas med tillkännagivanden om bidrag från Fritt Ord, som nu har börjat samarbeta med George Soros. Den rika kultureliten, Oslo Freedom Forum och frivilligorganisationerna har blivit en del av den maktelit som för krig både hemma och utomlands.

Det går att läsa utförsäljningen genom en naiv uppfattning om EU. Kleivan har en rörande relation till EU-kommissionens ordförande Romano Prodi, som han behandlar som en av grundarna till det nya Europa. Är det sant? De kallade honom köttbullen på grund av hans knubbiga kinder och lämnade honom med ingenting. Men Kleivan berömmer honom för att ha besökt Auschwitz och infört euron.

De unga vänsterpartisterna har en märkligt pompös syn på EU. De tror på sin egen berättelse om EU så till den grad att en parallell berättelse som utmanar den är moraliskt motbjudande. Det är naturligtvis kopplat till fascism.

Konferensen är det första officiella evenemanget i Israels historia med medlemmar av den europeiska extremhögern bland de inbjudna.

Scenen är på samma gång helt absurd och helt väntad. När jag står i Jerusalems foajé, sida vid sida med gårdagens antisemiter och morgondagens fascister, upplever jag något som liknar chocken över att nå den mest logiska slutsatsen i en historia som har utspelat sig under minst 25 år. Även om detta ögonblick var svårt att föreställa sig för ett eller två decennier sedan, framstår de trådar som har lett hit som anmärkningsvärt tydliga i efterhand.

Den nya högerpopulismen var aldrig antisemitisk. Det var något som NRK insisterade på trots att det var en uppenbar lögn. När medierna föredrar lögnen framför sanningen har de förlorat. Giorgia Meloni kommer inte att födas ur Mussolinis svartskjortor oavsett hur många gånger det upprepas.

Det finns några rötägg i den nya högern, men de är ingenting jämfört med dem som finns i alliansen mellan vänster och islamister. Här talar vi om en allians som är farlig för judar över hela världen. Därav konferensen i Jerusalem.

Men det som skrämmer Kleivan mest är att han förstår att det är Bibis Israel och den nya högern i Väst, det vill säga Trumps USA och högerpartierna i EU, som står som försvarare av det som kallas liberala värderingar, däribland inte minst försvaret av Israel och judarna.

Vänstern sitter åter igen med Svarte Per.

Om man lägger ihop dem kan man förstå hur denna fullständigt paradoxala kulmination är möjlig – Europas yttersta höger på en konferens mot antisemitism, i Israel. Det är här historien om det moderna, liberala Europas försök att skapa en enande grundberättelse genom att göra upp med Förintelsen börjar. Det gör också berättelsen om hur extremhögern i Europa har tillskansat sig praktiskt taget alla moderna, liberala, europeiska värderingar. Liksom liberalerna insåg de att kampen mot antisemitismen var den mest effektiva och symboliska av dem alla.

Mot detta har Kleivan bara en ny grundläggande berättelse som ljuder från alla kanaler i Europa: Den om Israels ofattbara brutalitet.

Israel erkänns inte ha rätt att föra krig.

Och så finns det en tredje berättelse som väver sig in: om Israels ökande brutalitet mot palestinierna. Vars preliminära slutpunkt är Gaza, bara några kilometer från konferensanläggningen som delar akronym med Internationella brottmålsdomstolen för krigsförbrytelser (läs: ICC)

En konferens som påstås vara till för ”sanningens ambassadörer” – där många av ambassadörerna representerar partier och miljöer som fram till för bara några år sedan var villiga att bestrida den mest centrala av sanningar för staten Israel: att Förintelsen ägde rum.

De unga försöker sig på ett EU-patos som verkar banalt och malplacerat: Auschwitz krematorier som dopfuntar för ett nytt Europa!

För italienaren Prodi var krematorierna dopfunten för ett nytt Europa, ett Europa som en gång för alla hade befriat sig från den fascism som uppstod i hans land, och som nu skulle fortsätta att växa in i det nya millenniet närt av liberala värderingar och påminnelser om kontinentens mörkaste timmar. ”Det nya Europa bör vara ett Europa med erkända och respekterade rättigheter”, skrev Prodi i Auschwitz besöksbok: ”Ett Europa av fria och solidariska folk; ett Europa som säkerställer att rättigheter och rättvisa respekteras.”

EU skulle vara civilisationens höjdpunkt, men utopin krossas av det land som skulle förvalta arvet från Förintelsen.

Här drar Kleivan upp ett annat välkänt kort ur sin hatt:

Vilken är den gemensamma fiende som har fört nästan hela den nya europeiska extremhögern till Jerusalem?

Man behöver inte lyssna på många av talen eller paneldiskussionerna för att inse att denna första årliga konferens för att bekämpa antisemitism, vad den än är, också är en konferens för att främja islamofobi. Vid ett tillfälle ser jag mig omkring i rummet och undrar om jag skulle känna igen Gisèle Littman om hon var här – den egyptiskfödda judiska konspirationsteoretikern, mer känd som Bat Ye’or, vars Eurabia-teori ofta citerades i Anders Behring Breiviks manifest.

Detta är en del av en fraseologi som är nästan tjugo år gammal. Väldigt många av de vänsterradikala intellektuella förlitar sig på Breivik. Han är slutpunkten för deras resonemang.

De lyckas kombinera EU-snack med svärmeri för avkolonisering. Det här är uppvaknande retorik. Förintelsen var en formativ händelse i den stora katastrofen som kallas andra världskriget. Idag är Ukraina inte den centrala händelse som västvärlden föreställer sig att det är. Den globala södern ser ett Europa som fördubblar sig, kryper inåt och går i krig med både Trumps USA och Ryssland.

Kleivan och Morgenbladet verkar uppenbarligen i samma landskap. Det är därför vi får barnen i Gaza presenterade av NRK dygnet runt.

När europeiska ledare placerade minnet av Förintelsen i centrum för en kosmopolitisk, universalistisk europeisk framtid grundad på uppgörelsen med gamla synder, hoppades de kanske att Förintelsen kunde stå som en representant för alla kontinentens synder i en och samma uppgörelse, en metonymisk och allomfattande försoning. På så sätt tillät de sig själva att ”gå vidare” från den europeiska kolonialismen med alla dess efterverkningar. Som den indiske författaren Pankaj Mishra påpekar i sin senaste bok The World After Gaza (2025): För en stor del av världen var den avgörande händelsen under 1900-talet inte Förintelsen, utan den avkolonisering som följde. Ur det perspektivet förstås Gaza – de förstörda barnen, de klagande föräldrarna och de oändliga ruinerna – som en del av kolonialismens historia.

Kleivan har en skakande slutsats. Eftersom Israel misslyckades med att leva upp till de skyldigheter som Förintelsen ålade dem, kommer Förintelsen att tas ifrån dem!

Jag tror inte att Förintelsens centrala minne i den europeiska mytologin kan överleva Gaza. Jag tror inte att antisemitismens speciella roll som den farligaste av alla europeiska virusinfektioner kan överleva de israeliska myndigheternas instrumentalisering och deras nya europeiska vänners ihärdiga omsorg. Är det nödvändigtvis dåliga nyheter för judar i Europa? När jag ser konferensdeltagarna förenas i omfamningar och entusiastiska utbyten på kvällen i Jerusalem verkar åtminstone en sak stå klar: Inget av dessa projekt handlade någonsin om oss.

Det är väldigt mycket ”om oss”. Om detta är de vänsterintellektuellas slutsats om kriget i Gaza går vi mot mörka tider: Förintelsen är detroniserad som minne och norm. De som ärvde den har misslyckats med att förvalta den. Detta innebär att Israels moraliska status har sjunkit. Lägg därtill att antisemitismen inte kommer att överleva de israeliska myndigheternas instrumentalisering av historien och den nya högerns nyvunna ”omsorg”.

Det verkar som om en dörr öppnas, och ett frieri. Om antisemitismen förlorar ”sin speciella roll”, var lämnar det oss? Vänstern hatar den nya högern: Eftersom Israel har frestats att söka allierade bland de spetälska har landet förlorat sin legitimitet.

Vänstern har alltid varit en hård herre. Man talar klarspråk

Gaza och palestiniernas lidande trumfar förintelsen och antisemitismen.