Under årtiondena har vi långsamt, nästan obemärkt, sett hur beslutsmakten har flyttats från parlament och nationella regeringar till avlägsna byråkratier och domstolar som inte är direkt ansvariga inför väljarna. Demokratin håller på att monteras ned av krafter som föraktar nationsgränser och folkligt inflytande.

Nationalstaten – demokratins naturliga ramverk – är under systematisk press från två starka fronter: juridisk aktivism och ekonomisk inblandning. I centrum står Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna och EU-systemet.

Men lyckligtvis finns det sätt att bryta deras makt.

Möjligheten att bryta mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna

Juridikprofessorn Mads Bryde Andersen pekade nyligen på ett sätt att återfå demokratisk kontroll över den juridiska aktivismen. Danmark kan juridiskt säga upp Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) och sedan återinträda med specifika reservationer.

Detta är en konkret handlingsmöjlighet som bygger på konventionens egen text. Artikel 58 medger uppsägning med sex månaders varsel och artikel 57 tillåter uttryckligen reservationer mot specifika bestämmelser.

Varför är detta nödvändigt?

Genom aktivistiska tolkningar har Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg skapat rättspraxis som hindrar Danmark från att utvisa kriminella utlänningar. Dessa tolkningar har gett konventionen ett innehåll som ingen kunde ha förutsett när Danmark ratificerade den 1953.

Domstolen har därmed kapat ett politikområde som borde tillhöra demokratiskt valda politiker, inte avlägsna domare. Som Bryde Andersen uttrycker det: ”Det har aldrig varit Europarådets avsikt att beröva sina medlemsländer demokratisk suveränitet, vilket faktiskt har skett på invandringsområdet med EG-domstolens tolkningar.

NGO:ernas försök att underminera nationalstater genom EU-finansiering

Förutom detta juridiska maktövertagande har Frank Furedi, chef för den EU-kritiska tankesmedjan MCC Brussels, upptäckt en annan, mer dold mekanism. EU kanaliserar miljontals euro till icke-statliga organisationer med det uttryckliga syftet att underminera nationella regeringar.

Det civila samhället är en av de finaste sakerna vi har i vår demokratiska kultur. Man skulle kunna tro att icke-statliga organisationer – som per definition är aktörer i det civila samhället – skulle vara ett uttryck för en sund demokratisk kultur. Men de har blivit motsatsen. I dag har många NGO:er blivit så impopulära att de bara kan överleva med stöd av byråkratier som EU.

Specifikt har EU gett 41 miljoner euro till NGO:s i Ungern och 38 miljoner euro i Polen genom CERV-programmet. Detta är inte oskyldiga medel till behövande människor, utan propagandamedel till organisationer som saboterar demokratiskt valda regeringar.

Furedi visar att detta ”EU-NGO propagandakomplex” har spunnit sin intrikata väv sedan 1980-talet, då avsikten var att ”bota” de östeuropeiska länderna från deras ”benägenhet för nationalism” efter Sovjetunionens fall. Med andra ord: De EU-stödda frivilligorganisationerna bygger på en medveten strategi för att försvaga nationalstaten.

Konsekvensen är en parallell maktstruktur som undergräver demokratiska beslutsprocesser utan offentlig debatt. När EU-kommissionen finansierar aktörer som arbetar för att störta nationalstatliga demokratier inifrån står vi inför ett grundläggande demokratiskt problem.

Det krävs en chock för att återställa demokratisk kontroll

Den rättsliga erosionen genom rättslig aktivism och den ekonomiska undermineringen genom NGO-stöd är två sidor av samma mynt. Båda processerna flyttar makt från valda församlingar till icke-demokratiska institutioner.

Vägen att befria demokratin från detta dubbla fängelse är tvåfaldig: juridiska motåtgärder, såsom Bryde Andersens förslag att återinträda i Europadomstolen för mänskliga rättigheter med reservationer, och en riktad kapning av den navelsträng på miljontals euro som håller de antinationella NGO:erna artificiellt vid liv.

I hela Europa ser vi också att befolkningen i allt högre grad avvisar förskjutningen av beslutsmakten bort från valda församlingar.

Men de europeiska ledarna sitter fast i en ideologisk tvångströja och behöver en chock som den Vance gav dem i München. Annars kommer ingenting någonsin att hända. Mette Frederiksen medger att hon håller med USA:s vicepresident J.D. Vance om att massinvandring är katastrofal.

Bättre sent än aldrig, kan man säga. Men ord måste följas av handling.