När offentligt finansierad satir används som ett vapen för att demonisera motståndare handlar striden inte längre om yttrandefrihet utan om vem som får äga verkligheten.

I dagens Norge finns det en grupp som man utan risk kan demonisera offentligt. Du kan kalla dem rasister. Du kan insinuera att de är nazister. Du kan nämna Breivik – och alla förstår vem du hänvisar till. Det handlar inte längre om vad du säger eller gör. Det handlar om vem du är.

Vi var tre konservativa kvinnor på en stugresa. Jag lade upp en bild. Snö, Aperol och vinterkläder. Tre vita kvinnor som vågade visa sig utan förbehåll. Inget tilltal. Ingen provokation. Vi bara var – och det i sig var tillräckligt.

Lite slår en stugresa med konservativa vänner 🥂❄️ pic.twitter.com/kUWtyKUNdu

– Lise Sørensen 🎗️ (@LiseSorensen_) 15 mars 2025

En vecka senare svarade Abu Hussain – inte som privatperson, utan som fast anställd satiriker på NRK, betald av norska staten. På sitt konto på X publicerade han ett nytt foto – den här gången av två kvinnor som gör Hitlerhälsningen, placerade ovanför vår. Ingen text. Bara länken – tydlig nog i sig.

Det kallades satir. Men det var varken ett skämt, en poäng eller en kritik av makten. Det var en signal till dem som förstod: Det här är vilka de är. Det här är vad de står för. En visuell anklagelseakt, förpackad i ironins form, men utan att det råder någon tvekan om budskapet. När något kan tolkas som humor, men fungerar som etikettering, är det inte satir. Det är kommunikation med dubbel botten – laddad, men fri från ansvar.

Snart därefter kom orden – inte från ett anonymt konto, utan i en NRK-podcast, producerad och publicerad med statligt stöd och redaktionellt godkännande.

”Jag lade ut en bild på en journalist från Document.no, den mest kända rasistiska bloggen i Norge, Anders Behring Breiviks favoritblogg.”

Han kallade alltså både mig och Document för rasister och kopplade oss direkt till Breivik – inte som en lösryckt kommentar utan som ett beväpnat påstående som skickats ut från den statliga kanalen. När en NRK-profil tillåts göra sådana karakteriseringar av en redaktion som följer de pressetiska reglerna och är medlem i Mediebedriftenes Landsforening, utan att någon stoppar det, reagerar eller korrigerar – då är det inte längre ett enkelt övertramp. Det är systemiskt.

Att bli kallad rasist är inte tillräckligt. Du bör tacka dem för det.

När Dagbladet följde upp och frågade om vi – kvinnorna på bilden – var nazister, svarade han nej. Men han släppte inte frågan. Istället flyttade han anklagelsen till mig och Document:

”Nej, det menar jag inte, men jag menar att Document.no-journalisterna är rasister som gömmer sig bakom att de är kritiska mot invandrare. De borde bara erkänna det, det skulle jag respektera.”

Respekt, alltså – om vi bara bekräftar det han säger. Som om det vore mer hedervärt att vara rasist än att bli felaktigt stämplad som det och vägra spela med. I hans universum finns det ingen opposition. Bara bekännelse.

Den typen av språk är inte avsett att övertyga, utan att stänga utrymmet för debatt. Den anklagade ska inte svara. Han ska bekänna. Hon ska skämmas. De ska ”äga det”. Motstånd tolkas som bekräftelse – och tystnad som underkastelse.

Guilt by association – och befrielse från ansvar

Medan vissa döms för vad de misstänks tänka, kan andra säga vad som helst – så länge de har rätt etiketter. Där den ena sidan måste väga varje ord på guldvåg kan den andra agera med total frihet från språkligt ansvar.

Profiler på högerkanten hålls ofta ansvariga för vad slumpmässiga personer skriver i ett kommentarsfält. Samtidigt kan NRK:s Abu Hussain jämföra norska kvinnor med nazister och terrorister – utan konsekvenser. Inte för att hans språk är milt, utan för att han har rätt status. Rätt bakgrund. Rätt skydd.

Hussain visste vad han gjorde. Han ville misskreditera och utestänga människor han inte tycker om och en kultur han inte identifierar sig med. När motståndet kom svarade han inte med reflektion utan med upptrappning. Fler insinuationer. Högre volym. Sedan loggade han ut och förklarade att han ”behövde en paus”. Han hade blivit uppviglad, sa han.

Ja, han fick reaktioner. Det är vad man gör i offentligheten. Jag vet allt om det – men jag använder det inte som en sköld. Jag står i det. Han raderade kontot.

En förvuxen mes i en dåres cape

Satir kräver mod. Det är inte satir att titta ner och försvinna när någon svarar. Det är inte modigt att insinuera Breivik-kopplingar och sedan dra sig ur när kränkningen påpekas. Det är inte heller ”kulturkritik” att hänga ut unga kvinnor och hävda att de har fel värdegrund.

I lördagens artikel i Dagbladet fick han möjlighet att justera sig. En ny chans att ta tillbaka det mest olämpliga, det mest primitiva. Men icke. Han upprepade vad han redan hade sagt:

”De borde bara erkänna det.”

Och det säger allt. Inte bara om honom, utan om NRK. För det här handlar inte om en enda komiker. Det handlar om en institution som ger detta utrymme, mikrofon och tyngd. Det handlar om vilka uttryck som belönas och vilka som beläggs med munkavle. Det handlar om hur NRK försöker reglera Overton-fönstret i den offentliga debatten. Det handlar om kontroll över berättelsen.

Jag vet vad jag är. Och jag vet vad jag inte är.
Och det borde räcka. Men 2025 gör det inte alltid det.