Under migrationskrisen 2016 hörde jag en troende kristen förklara följande:

”Vi bör välkomna alla flyktingar, även om de kommer i miljoner till våra små länder. För de behöver vårt skydd.” Och sedan hennes dramatiska tillägg: ”Även om vi riskerar att förstöra vår kultur.”

Den här synpunkten chockade mig. För jag är kristen, men min moral är en helt annan.

Den troende kvinnan var väl medveten om massinvandringens fruktansvärda konsekvenser i form av eviga kulturkonflikter, astronomiska kostnader, terror, våld och våldtäkter. Men för henne var budet om välgörenhet absolut. Det övertrumfade hänsyn till vår egen kultur, familj och landsmän.

Jag påmindes om hennes ord när jag läste om konflikten mellan den katolske vicepresidenten JD Vance och påven Franciskus.

Påven angrep USA:s regering för att den deporterade illegala invandrare. Vance, å andra sidan, försvarade deportationerna. Och han gjorde det utifrån den moraliska idén om “ordo amoris” – kärlekens hierarki – som jag själv har försvarat och kommer att försvara igen i den här kolumnen.

För att vi i Europa, liksom USA, också måste genomföra massiva repatrieringar om våra förtroendekulturer ska överleva.

”Ordo amoris”

Vad är ”ordo amoris”?

Det är det moraliska budet som säger att vi har en skyldighet att älska vår familj först, sedan vänner, grannar, samhällen och landsmän, innan vi vänder våra ögon mot världen. Med sin NGO-liknande världsbild hävdade dock påven att ”ordo amoris” inte följer dessa naturliga cirklar, utan vänder sig till alla människor i världen på en gång.

Men Vance har rätt, och det har också den kristet ortodoxe författaren Rod Dreher, som har försvarat Vance och kritiserat påven. Från Augustinus till Thomas av Aquino har västerländska tänkare slagit fast att den sanna kärleksordningen följer en naturlig hierarki som strålar ut från det intima.

Vi är först och främst skyldiga dem som vi har konkreta band med, och först därefter människor i fjärran länder. Denna insikt har tjänat västvärlden i årtusenden. Den härstammar från det enkla faktum att människor är ändliga och att våra resurser – både känslomässiga och materiella – har gränser.

Det är bara i den progressiva globalismens febrila yra som denna princip kan ifrågasättas. Och ifrågasätts i den utsträckningen! I stora delar av den moderna västvärlden har denna naturliga ordning ställts på huvudet.

Globalism som en humanitär religion

Den globala universalistiska positionen har upphöjts till en humanitär religion, där varje antydan till preferens för landsmän omedelbart stämplas som nationalistisk eller främlingsfientlig.

Ledande röster tävlar om att posera med den mest gränslösa kärleken till avlägsna folk, samtidigt som de i samma andetag talar nedlåtande om ”perifera Danmark”. Denna moraliska grandiositet bygger på fantasin att alla människor har rätt till exakt samma omsorg. ”Vi måste prioritera framtiden för människor i Rwanda och Randers lika högt”, som Uffe Elbæk uttryckte det.

Globalisterna fäller moraliska tårar för människor i fjärran länder samtidigt som de demonstrativt undviker att tala om danska ungdomar som överfalls och förnedras av arabiska herrar i sitt eget land.

Också domare är moraliska universalister. USA:s vice stabschef Stephen Miller var nyligen tvungen att i hemlighet ordna så att ett antal extremt farliga gängmedlemmar flögs till El Salvador. Brottslingarna var tvungna att lämna landet innan en aktivistisk domare kunde sätta stopp för det.

Universalism är hyckleri. En avlägsen, flytande medkänsla som aldrig når fram till dem som står rakt framför oss. Och dess anhängare utövar en skamlös selektiv medkänsla.

De röster som med heligt patos försvarar de öppna gränserna bor inte i Mjølnerparken, utan i skyddade enklaver långt från invandringens hårda verklighet. Liksom Pia Olsen Dyhr skickar de sina barn till privatskolor samtidigt som de predikar mångkulturalismens välsignelser.

Det är lätt att älska mänskligheten när man inte behöver älska sin nästa.

Kärlekens naturliga ordning måste återinföras

Moraliska universalister urholkar de konkreta band som håller ihop samhället och ersätter dem med luftiga abstraktioner som ingen kan leva upp till.

Detta är helt destruktivt för oss alla. För länder med stark sammanhållning har historiskt sett varit de mest generösa internationellt. Utan en grund av delad identitet och tillit faller grunden för all form av solidaritet, inklusive global solidaritet.

Kärlekens naturliga ordning måste därför återinföras.

Mänskligheten börjar i det omedelbara och konkreta, inte i abstrakta föreställningar om en gränslös kärlek till världen. Den universalistiska ståndpunkten är i slutändan varken universell eller moralisk – den är en lyxig dygdsignalering för privilegierade eliter.

Konflikten mellan Vance och påven illustrerar således mer än bara en oenighet om invandringspolitiken. Den speglar två fundamentalt olika uppfattningar om vad som utgör det goda samhället.

Påvens gränslösa medkänsla leder inte till ökad solidaritet, utan till en försvagning av de band som över huvud taget gör äkta omsorg möjlig. Vances ståndpunkt är därför inte bara mer realistisk, utan i slutändan också mer moraliskt sund: för att bevara vår förmåga att hjälpa någon måste vi först och främst bevara oss själva.