En dum person är farligare än en bandit (Carlo Cipolla).

Den chockbehandling USA:s president har utsatt Norges politiska ledarskap för har på ett lysande sätt avslöjat något som varit helt okänt för många. Ingen har berättat för oss hur vi, som ett av världens rikaste länder, fortfarande utnyttjar och i praktiken snyltar på den vänlighet som USA visade oss efter att ha räddat oss från nazisternas ok under kriget. Vi invaggade oss själva i tron att amerikanerna hade en skyldighet att säkerställa en varaktig fred i världen och att förse oss med militär, politisk och ekonomisk säkerhet utan någon särskild kostnad för oss.

Vi ser denna förväntan mycket tydligt i de omedelbara reaktioner som kom både från den politiska ledningen och från medias krets av ”experter” som obligatoriskt dyker upp på TV-skärmen med sina förklaringar och teorier. Typiskt är NRK:s Cecilie Langum Becker som i egenskap av NRK:s ekonomiska talesperson säger att ”USA:s president Donald Trump har startat ett handelskrig på vad som troligen är fel siffror”. Men var det siffrorna som var Trumps poäng, eller hade han ett helt annat syfte med sitt uttalande? Och vad baserar hon sin sannolikhetshypotes på?

När Trump gör det helt klart att han vill åstadkomma en förändring mot mer ömsesidig rättvisa av en dokumenterad gapande obalans i USA:s handelsrelationer med omvärlden, framställs detta av våra statsfinansierade medier och av våra politiker som att han kommer att införa strafftullar och försvarstullar som kommer att slå mot vår ekonomi i sådan utsträckning att det kan tvinga oss in i EU. Men Trump sa inte ett ord om bestraffning och vedergällning. Han ville ta ett steg mot reciprocitet i regleringen av den internationella handeln.

Den omedelbara reaktionen från regeringen var också avslöjande. Utrikesministern, som höll på att skriva ett tal till ett NATO-möte, verkade inse att Trumps förslag stred mot NATO-samarbetet, där artikel 2 i Atlantstadgan ålägger oss att ”sträva efter att avlägsna konfliktelementet i sin internationella ekonomiska politik och uppmuntra ekonomiskt samarbete sinsemellan.” Har det undgått honom att det konfliktelement som Trump ville ta bort var de tullar som Norge och många andra länder inför på import av amerikanska varor, och som därmed försvagar det ekonomiska samarbete som uppmuntras av NATO-pakten?

Inte mindre deprimerande var den första kommentaren från vår nyutnämnde finansminister och tidigare NATO-chef, Jens Stoltenberg, som förklarade att Trumps förslag om ömsesidiga regler är ”… det allvarligaste bakslaget för den öppna fria världshandeln som vi har sett sedan mellankrigstiden.” Regeringen fick ett gediget stöd för sin undergångsstämning från det akademiska samfundet, som anser att idén om ömsesidiga tullar ”inte är vettig.”

Vad vi saknade i alla kommentarer var en förklaring till varför en viss grad av ömsesidighet i användandet av tullar och motsvarande importtullar är så fel när det är USA som inför dem och inte alls fel när länder som Norge inför upp till flera hundraprocentiga tullar och avgifter på amerikanska produkter, som vi inte ens producerar i Norge och som därför inte kan kallas skyddstullar, som vi har infört för jordbruksprodukter.

Ett klassiskt exempel bland många på detta område är den norska tull- och importskatten på amerikanska bilar. Här lägger vi inte bara den så kallade ”engångsskatten” på import av bilar, utan vi lägger också på 25 procent moms på dem, vilket innebär att amerikanska bilar kan vara 2-3 gånger så dyra i Norge som de är i USA, vilket starkt gynnar import av bilar från andra länder än USA.

Vad är det med det här exemplet som visar att president Trumps förslag är olagligt, orimligt och skadligt för den globala ekonomin? Ingenting, naturligtvis, vilket lyckligtvis framhävdes i viss utsträckning under programmet Debatt på torsdagskvällen. Hela den hysteriska uppvisning vi har sett från den politiska ledningen och medias ”experter” avslöjar att det är vi själva som har problem med tull, moms och andra importavgifter och inte USA. President Trump har på ett lysande sätt avslöjat att vi leds av ett gäng inkompetenta politiker som kan leda landet och ekonomin in i en enda röra om de får fortsätta. Vi kunde knappast ha fått en tydligare varning om vad som står på spel i höstens val.