Låt mig inledningsvis slå fast att det är tillåtet att tycka illa om Donald Trump. Men det till synes massiva förakt och hat för Donald Trump som Europa uppvisade redan under hans första presidentperiod, 2017 till 2021, har nu eskalerat till närmast absurda nivåer.

Så vad är det, de facto, som gör att Donald Trump, J.D. Vance och Elon Musk – USA:s republikanska makttrojka – upplevs som så oerhört provocerande och fel?

När J.D. Vance talade klarspråk under Säkerhetskonferensen i München i februari, sa han inget som chockerade majoriteten européer. Istället beskrev han en verklighet som alltfler av oss fått stifta bekantskap med: en ökad kriminalitet, en minskad frihet och europeiska politiker som börjat betrakta befolkningen som sina fiender samtidigt som de driver Europa i totalitär riktning.

Vad sa JD Vance egentligen? Här är hela talet.

Men våra politiker och media gick bananas och utvecklade full blown TDS – Trump derangement syndrome – något som enligt den politiska kommentatorn Fareed Zakaria definieras som ”ett hat mot president Trump som är så intensivt att det försämrar människors omdöme”.

Denna kollektiva TDS visar sig bland annat genom att saklig kritik av Trumps politik ersätts med personangrepp. Texter och uttalanden handlar alltmer sällan om konsekvenserna av Trumps politik (eftersom de nya lagarna hittills visat sig fungera ganska bra och dessutom är populära hos majoriteten amerikaner), och allt oftare om hur Trump är sinnessjuk, störd, ointelligent, farlig, maktgalen, kriminell, skadlig, en idiot, en katastrof eller en rysk marionett. Eller om att han har uttalat något inkorrekt. Eller om att Trump är ful och uttrycker sig på ett sätt som är burleskt och fel.

Vad är det som gör att våra makthavare provoceras så till den milda grad av Donald Trump och MAGA att de fullständigt förlorar fattningen?

Tillåt mig att presentera en teori. Våra europeiska makthavare inom politik och media har under decennier ägnat sig åt att provocera sina länders befolkningar, genom att bedriva en politik och ”journalistik” som kan beskrivas som medborgarfientlig. Stora, samhällsförändrande och irreversibla förändringar har drivits igenom utan att medborgarna tillfrågats, och majoritetens väl har ständigt fått ge vika för kraven hos en liten, men högljudd och aktivistisk, minoritet.

Makthavarna har provocerat genom sin förda politik, men också genom sådant som är medborgarnas vardag. Inför varje helgdag som är viktigt för folket – som julafton, påsk, midsommar eller nationaldagen – har tidningarna fyllts med opinionstexter som betonat hur löjlig, fånig och inskränkt helgen är. Kristna har fått finna sig i att, på julafton, läsa att ”Bibeln är en skitbok”, i samma tidning som beskrivit det muslimska eid-firandet som muslimernas ”chans att sprida den sanna islamiska fredskulturen”.  Att fasta inför ramadan (som presenteras som ”en svensk tradition”) visar att man är en god och kärleksfull individ, medan att fasta inför påsk är att bevisa sig som intolerant extremist. Svenska skattebetalare förväntas arbeta längre och få lägre pensioner för att försörja individer som aldrig kommer att arbeta (men som ändå ska få lika höga pensioner). Ingen forskare kan svara på vad som är orsaken till alla ”skjutningar”, ”felskjutningar” och ”sprängningar” – trots att alla vet. Bibliotek, parker och simhallar har förvandlats till platser som inte längre är trygga att besöka, och föräldrar har förväntats applådera att deras barn utsätts för sagoläsande dragqueens och könsbytespropaganda. Den som protesterar hängs ut som högerextrem hatare.

Vad är allt detta, förutom provokationer?

Och svenskarna har, liksom övriga européer, förväntats att lapa i sig alla dessa provokationer utan att klaga.

Samtidigt som medborgarna har tvingats vänja sig vid att provoceras och degraderas, har makthavarna kunnat vänja sig vid att provocera och upphöja sig själva till halvgudar. Från sina platser i riksdag, storting, EU-kommission och redaktioner har de skapat en värdegrund som mest liknar The Hunger Games: de själva utgör den privilegierade och utvalda skara som kan (och ska) styra över den grå massan av brunråttor och utbytbara deplorables. Medborgarförakt och brutna vallöften har normaliserats.

And then came Trump.

Nej, man behöver inte gilla Trump, eller ens hans politik. Men Donald Trump är finansmannen som ägnat sitt liv åt att förhandla och uppnå reella resultat utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut, och som nu tillämpar samma angreppssätt på politiken. Han är en doer, han får saker gjorda. För våra europeiska politiker, som har gjort det till en konst att, under stridsrop som ”vi har varit naiva!” och ”ingen såg det komma!”, dra sig undan all form av både handlingskraft och ansvar, är det självklart enormt provocerande. För att inte nämna att de politiker som har betraktat sig som övermänskliga och superviktiga förhandlare nu får se sig passerade av Trump. Med hästlängder. De har snackat i åratal – Trump agerar på en eftermiddag. Är det konstigt att Carl Bildt snörper på munnen?

Något av det allra mest provocerande hos Trump är att han prioriterar sitt eget land och dess befolkning, det är MAGA och ”America first” som gäller. Det är inget mindre än en krigsförklaring för de globalister som bekänner sig till ”one world government”, kliar varandras ryggar på WEF:s årliga möten i Davos och får regelbundna insättningar från Soros-anknutna NGO:s på sitt schweiziska konto. För politiker som har ägnat decennier åt att försvaga och bryta ner Europas nationalstater till den grad att kalergiplanen snart kan etiketteras om från ”konspirationsteori” till ”dokumentär”, är Trumps agerande inte bara provocerande utan även hotande. Tänk om Europas medborgare får upp ögonen för att en ledare faktiskt kan prioritera landets egen befolkning?

Men Trump gör exakt vad han har lovat sina väljare, han prioriterar dem: Gränskontrollerna är återupprättade, deportationerna av kriminella är i full gång, DOGE bekämpar myndigheternas korruption och ineffektivitet, Trump-administrationen tar itu med landets konkursfärdiga ekonomi, tullar införs som skapar arbetstillfällen för amerikaner och USA har förklarat att dagarna som Europas barnvakt är över. Det tas inte emot väl av europeiska globalister som gjort det till en sport att radera ut både vallöften och gränser.

För att strö salt i såren så kan Trump, trots att han tillhör en liten och extremt privilegierad elit, tala ett språk som folket förstår och uppskattar. Till skillnad från europeiska politiker och journalister som föraktar allt folkligt och tycks ha gjort allt i sin makt för att distansera sig från den föraktliga ”populismen”.

En icke obetydlig detalj är att Trump inte har tagit ut en dollar i ersättning för sin insats som USA:s president, samtidigt som våra politiker sällan missat en chans att roffa åt sig ytterligare av skattebetalarnas pengar.

Men allra mest provocerande för Europas politiker – och för vår regimtrogna media – är kanske Donald Trumps kristna tro och hans värnande av fred och liv. En president och ministrar som öppet bekänner sig som kristna och ber tillsammans orsakar reaktioner som mest liknar skräckfilmernas skildringar av när vampyrer duschas med vigvatten: det fräser och ryker från iftar-firande politiker och journalister som förespråkar aktiv dödshjälp, helt fri abort och gränslöst stöd för fortsatta krig. Sverige slåss till siste ukrainare.

Slutligen: Trump vann en jordskredsseger, bara månader innan EU – med den icke folkvalda Ursula von der Leyen i spetsen – öppet förklarade att man påverkar medlemsstaternas nationella val för att, med icke-demokratiska medel, ”värna demokratin” och förhindra att ”fel” politiker vinner. Politiker som Trump.

Rumänien – preventiv kupp före valet introducerar ny praxis i Europa

Donald Trump är, med andra ord, allt våra egna politiker inte är – och det provocerar dem. Det provocerar dem något oerhört.

Samma makthavare som ägnat decennier åt att ostört agera provokatörer, blir nu själva provocerade. Av Trumps politik, av Trumps förmåga att åstadkomma förändringar, av Trumps nationalism, av Trumps popularitet och av Trumps kristna tro. Och såklart av Trumps person och utseende.

Rollerna är ombytta, och min slutsats är att det är där skon klämmer. Provokatörerna klarar inte av att bli provocerade – och Trump är provokatören som provocerar provokatörerna. Därför hatar de honom, med ett hat som är så intensivt att det försämrar deras omdöme.

En europeisk politiker som fick uppleva hur man bemöts när man provocerar, var Margaret Thatcher. Hon var Storbritanniens första kvinnliga premiärminister och den person som suttit längst på posten under 1900-talet. Thatcher, som var känd som ”Järnladyn”, var både älskad och hatad, men framför allt var hon medveten om priset man får betala för att stå upp för sin övertygelse. Flera av Thatchers uttalanden har blivit odödliga citat, bland annat följande:

”I always cheer up immensely if an attack is particularly wounding because I think, well, if they attack one personally, it means they have not a single political argument left.”

”Jag blir alltid oerhört glad om en attack är särskilt sårande, för jag tror att om de attackerar någon personligen betyder det att de inte har ett enda politiskt argument kvar.”

I ljuset av de europeiska makthavarnas galopperande TDS verkar det som att Trump har mycket att glädja sig åt.