Ska den unga forskaren publicera sina forskningsresultat om islam och muslimer? Om det höga priset för apostasi? Om polygami? Om islamister som infiltrerar centrala institutioner? Bör hon motsäga sitt instituts vedertagna sanning om kön, sexualitet och ras?

Det är ett svårt val, för om hon gör det kommer hon sannolikt att förstöra sin karriär, förlora forskningsanslag eller bli stämplad som persona non grata av sina kollegor. Som när Sofie Danneskiold-Samsøe, en invandringskritisk docent, blev attackerad av 188 kollegor på University College Copenhagen.

Då valde den unga forskaren att censurera sig själv.

Hon anpassar sig till akademins oskrivna regel: tänk fritt, men bara inom de snäva ramarna för vad som är tillåtet. Originalitet hyllas – så länge det bekräftar konsensus.

Med andra ord gör hon ett intellektuellt offer på vänsterismens och islamofilins altare, som de västerländska universiteten har blivit. Universiteten har blivit ideologiskt konformistiska bastioner med tankepoliser, samtidigt som universitetsledningarna talar varmt om mångfald. Bakom blomstrande buzzwords döljer sig budskapet om bannlysning.

Det akademiska fånglägret

Mitt exempel på en ung forskare är imaginärt. Men jag upplevde själv liknande saker när jag gick på universitetet, och krisen i den akademiska republiken har inte minskat under de senaste tio åren i både Danmark och resten av västvärlden. Det visar både dagliga nyheter och undersökningar.

Data från Eric Kaufmann visar en 7:1 vänsterdominans bland amerikanska akademiker. Det är en trefaldig ökning sedan 1960-talet. På elituniversitet som Harvard är förhållandet ännu mer groteskt: 82 procent identifierar sig som liberala, medan ynka 1,5 procent vågar kalla sig konservativa.

Det är ett ideologiskt monopol som kväver den akademiska andan.

Studenter och forskare håller käften. 80 procent av de högervridna studenterna censurerar sig själva. Det är dubbelt så många som deras vänstersinnade kamrater. Fyra gånger så många fakultetsmedlemmar självcensurerar idag som under McCarthy-eran. Så mycket för den akademiska friheten som universiteten skryter med.

Bakom vackra ord som ”mångfald”, ”inkludering” och ”antirasism” döljer sig en brutal förnekelse av verkligheten. DEI-program är inte verktyg för att säkerställa lika möjligheter för alla, utan ideologiska klubbor som används för att slå oliktänkande i huvudet.

Fråga bara Harvardprofessorn Roland Fryer, som använde omfattande data för att problematisera den progressiva dogmen om polisbrutalitet och utsattes för hot och social utfrysning i gengäld.

Trumps nödvändiga bulldozer

Kan universiteten reformera sig själva? Svaret är ett rungande nej.

De aktivistiska akademikerna och administrativa hantlangarna har för länge sedan förskansat sig bakom politiskt korrekta dogmer som används som känslomässig utpressning mot personal och studenter. ”Du är väl inte konservativ, eller hur?” Denna typ av intellektuell gisslantagning har gjort interna reformer praktiskt taget omöjliga.

Trump är utan tvekan en dundrande provokation. Men han är också den enda västerländska ledare som har haft modet att konfrontera akademin direkt. Och det fungerar. Under externt tryck avvecklar flera universitet sin verksamhet och Hamas-anhängare får det allt svårare.

Trumps krafttag mot slutna universitet är därför något som både Kaufmann och James Orr applåderar.

Nya institutioner – nya horisonter

Men det räcker inte med en bulldozer. Vi måste bygga alternativ.

Det är därför nya institutioner som University of Austin, Buckingham University och Peterson Academy är så avgörande. De representerar början på en intellektuell backlash mot vänsterortodoxin.

Dessa nya institutioner vågar undervisa om väckelseideologi som ett fenomen som kan studeras kritiskt. Medan de gamla universiteten lägger enorma resurser på att studera och misskreditera konservativa rörelser, skapar de nya utbildningsinstitutionerna utrymme för pluralism och verkligt kritiskt tänkande.

Ett sunt svar kommer därför från två fronter:

Först och främst genom politisk kamp genom att ställa strikta krav på pluralism och genom att genomdriva dessa krav lika strikt. I slutändan genom att ta bort institutens finansiering. Inget mer matande av det ideologiska monster som äter upp våra universitet inifrån.

Genom att bygga nya institutioner och stödja de krafter som försöker återställa den akademiska friheten.