Renaud Camus, den 78-årige franske författaren, är nu persona non grata i Storbritannien. Hans brott? För att han hyser tankar som regeringen Keir Starmer anser vara obehagliga. Starmer, som i Vita huset så stolt proklamerade att yttrandefriheten frodas under Union Jack, har förbjudit en man att resa in i landet på grund av hans idéer.

Detta står i skarp kontrast till de tiotusentals migranter som illegalt tar sig in på brittiska stränder, även om de har åsikter som är direkt fientliga mot den brittiska demokratin.

Välkommen till det nya auktoritära Europa, där en europeisk författare är farligare än radikala islamister.

Mannen och myten

Vem är denne Renaud Camus, som uppenbarligen är så farlig att han är förbjuden att resa in i landet?

Om man får tro media är Camus en rasistisk konspirationsteoretiker vars idé om ”The Great Replacement” har inspirerat högerextrema grupper. Det är en enkel berättelse, skapad för bräckliga själar som söker säkra svar och bekräftelse på fördomar.

Sanningen är dock långt mer nyanserad och långt mindre bekväm för dagens härskande klass.

Camus är varken rasist eller höger, utan en homosexuell, ateistisk intellektuell som har observerat något djupt oroande: den systematiska nedmonteringen av europeisk kultur, orkestrerad av eliter inom politik, näringsliv, kyrkor, universitet och media.

Enligt kännaren Rod Dreher är Camus centrala påstående inte att en judisk eller pro-islamisk konspiration ersätter vita européer. Nej, hans analys är långt mer sofistikerad:

Sedan andra världskriget har den europeiska eliten påbörjat ett uppdrag av kulturell självförnekelse och lärt européerna att förakta och sedan förkasta sin egen historia och sina egna civilisatoriska landvinningar.

De liberala, progressiva eliterna anser att den europeiska civilisationen i grunden är ond (rasistisk, kolonialistisk, kvinnofientlig, islamofobisk, allt möjligt). Kapitalister och globalister tror att efterblivna medborgare med nationellt självmedvetande är för dumma för att inse fördelarna med massinvandring, som globalisterna anser nödvändig för frihandel. Och sentimentala kyrkomän tror att nationalismen strider mot kristendomens universalism.

Camus understryker att ett folk som känner till och värdesätter sin historia, litteratur och kultur inte kommer att låta sig ersättas av människor som inte delar detta arv eller som föraktar det.

Särskilt intressant är Camus begrepp ”Adolf Hitlers andra karriär”, som handlar om hur nazismens spöke används för att delegitimera alla som vågar ifrågasätta det pågående kulturella sönderfallet. Hitler är det retoriska kärnvapnet som används för att stigmatisera oliktänkande, koppla bort det förflutna och tysta kritiker.

Camus betonar att invandrare kan bli goda fransmän genom aktiv assimilering och genom att acceptera Frankrikes ”stora berättelse”. Hans definition av ett folk bygger just på kultur och gemensamma berättelser.

Som han exakt uttrycker det: ”Människor kan alltid ansluta sig till ett folk av kärlek till dess språk, dess litteratur, dess sätt att leva eller dess landskap.” Men naturligtvis kan ett främmande folk som avvisar assimilering inte ansluta sig till ett värdfolk. ”De kan bara erövra dem, översvämma dem, ersätta dem.”

Camus fruktar inte den enskilde invandraren, utan européernas kulturella självuppgivelse, som gör all assimilering meningslös. För vad ska invandraren assimileras till, om den ursprungliga kulturen redan har kapitulerat?

Den auktoritära liberalismens förbannelse

Camus reseförbud är inte en isolerad händelse, utan ett symptom på en djupt liggande sjukdom i vårt eget system: auktoritär liberalism.

De självutnämnda förkämparna för frihet och tolerans har blivit de nya auktoritärerna. Med sin intellektuella lättja och fientlighet mot dem som tänker annorlunda utgör de falska frihetsmästarna ett verkligt hot mot våra demokratiska grundvalar.

Fallet Camus illustrerar denna tendens perfekt. Eliten anser sig vara upplyst, men visar anmärkningsvärt lite intresse för att förstå vad Camus faktiskt skriver. Deras besatthet av ”felaktig information” blir ett verktyg för att stänga ner debatter innan de ens har börjat.

Medan europeiska eliter rasar mot Vance för att han kritiserar dem för att inskränka yttrandefriheten, och medan de dundrar mot Trump för att han nedmonterar rättsstatsprincipen, är de själva upptagna med att undergräva demokratin, inte bara i Storbritannien, utan senast i Frankrike, Rumänien och Tyskland. Som The Economist har visat, är kampen mot yttrandefriheten så effektiv att endast 40 procent av tyskarna tror att de kan tala fritt. Det är en halvering sedan 1990!

Nu vill den tyska regeringen också förbjuda ”lögner”. Är Camus idé om ”Det stora utbytet” en lögn? Naturligtvis inte, men det är en mycket viktig idé som kan – och bör – diskuteras.

Maktmissbruket bekräftar kritikerna

Det mest ironiska med inreseförbudet för Camus är att det nästan garanterar spridningen av hans idéer.

Det är den auktoritära liberalismens eviga blindhet: De kan inte se att deras maktmissbruk just bekräftar kritikernas analyser. Genom att bannlysa Camus bevisar de hans poäng om elitens rädsla för att konfronteras med verklighetens problem.

I slutändan är det demokratin själv som förlorar.

Camus håller upp en spegel för den europeiska eliten och visar dem deras egna rädslor och tvivel. Och ingenting är mer hotfullt för auktoritära sinnen – även de som kallar sig liberala – än att konfronteras med sitt eget hyckleri.