Tysklands förbundspresident Frank-Walter Steinmeier, som enligt grundlagen ska vara opolitisk, krävde i TV den 21 januari en ”union av alla Tysklands demokrater” mot ”högerextrema”. Alla förstod att han syftade på det enda oppositionspartiet, Alternative für Deutschland (AfD). Samma helg demonstrerade enligt media hundratusentals vanliga medborgare mot AfD över hela Tyskland. I Aachen bar demonstranterna banderoller som uppmanade till mord på AfD-väljare. Polisen var på plats men gjorde ingenting, även om uppvigling till mord och det av politiska skäl skulle vara olagligt i en rättsstat. De senaste veckorna har dock visat att Tyskland inte längre är en rättsstat.

Sedan den 10 januari har regeringen, media och icke-statliga organisationer radikalt intensifierat sin redan långvariga kampanj för att demonisera och krossa AfD, i strid med den tyska konstitutionen, korrekt rättspraxis och demokratisk sed. Det är sant att partiet bara har 78 av 736 mandat i förbundsdagen, men mätningar pekar på att det kommer att nå 30 procent. eller fler av rösterna i delstatsvalen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg i september och i EU-parlamentsvalen i juni. Å andra sidan står det socialdemokratiska partiet (SPD) för att minska kraftigt.

AfD är ett parti på frammarsch tack vare de ekonomiska och sociala katastrofer som den sittande regeringen i SPD, De gröna och FDP (en gång liberaler, nu mest Loke) har orsakat med öppna ögon de senaste åren: fortsatt massinvandring av ”asylsökande ” med åtföljande brottslighet, skjutande energipriser tack vare regeringens klimathysteri, förestående förbud mot förbränningsmotorer av samma anledning, akut bostadsbrist i stora delar av landet, sönderfallande infrastruktur och en växande känsla av osäkerhet och rädsla för framtiden.

Utsikten att AfD ska kunna bilda regering i flera stater och kanske till och med en gång nationellt under loppet av inte så många år har under flera år drivit den politiskt-mediala eliten till vansinne och att vilja att partiet förbjuds med motiveringen att det är grundlagsstridigt. Ingen har kunnat förklara hur AfD är grundlagsstridig. Istället tillgriper de omåttliga anklagelser som till exempel den kristdemokratiska (CDU) regeringschefen i den största delstaten Nordrhein-Westfalen, Hendrik Wüst. Enligt honom är AfD ”ett brandfarligt nazistiskt parti”, som inte står på grundval av grundlagen. Enbart ordet ”nazist” blåser många människors sinnen och då finns det ingen anledning att ytterligare motivera kravet på ett förbud.

På liknande sätt såg Eva Quadbeck, som är redaktör i ett journalistnätverk medfinansierat av SPD, fram emot räder och husrannsakningar av kritiker av regeringen och AfD-sympatisörer i en debattrunda i ZDF. Sådana människor borde alla ”bestraffas”, ansåg hon, och mötte ingen motsägelse från inrikesminister Nancy Faeser (SPD), som var med i rundan.

Denna tv-sända debatt, som inte är unik, är ett slående exempel på det korrupta och korrumperade samarbetet mellan den politiska och mediala eliten. Ett regeringsparti, SPD, betalar indirekt den fanatiske journalisten som i det offentligt finansierade ZDF ställer ett fräckt krav som skulle vara upprörande i en rättsstat, och som tas emot utan invändningar av en minister från samma parti. Att kräva räder mot regeringskritiker är i sig mer grundlagsstridigt än något man kan anklaga AfD för.

De djupare trenderna som ger AfD ökande stöd har varit synliga i ett antal år. Varför var det just i januari 2024 som makthavarna började agera så skamlöst och så öppet diktatoriskt i sitt försök att förstöra landets enda demokratiska opposition?

Den första delen av förklaringen hittar vi i de omfattande demonstrationerna mot regeringen som inleddes den 8 januari. Den dagen utbröt det långvariga folkliga missnöjet i form av massiva demonstrationer i flera storstäder ledda av bönder i sina traktorer. På ytan handlar protesterna om regeringens plan att lägga ytterligare bördor på jordbruket. Under ytan handlar dessa protester, unika i tysk historia, om att allt fler tyskar börjar förstå att regeringen är deras fiende. Det är inte bara bönder som protesterar. En femtedel av demonstranterna är inte bönder, utan andra egenföretagare eller helt enkelt människor som är trötta på inflation, massinvandring, klimathysteri och en regering som inte gör något för att lösa problemen utan bara gör dem värre samtidigt som de kriminaliserar kritiker. Protesterna åtnjuter också stöd från 70 procent. av väljarna. För regeringen och dess lydiga medier handlade det därför efter den 8 januari om att hitta något som kunde avleda uppmärksamheten från protesterna och hindra dem från att gynna AfD.

Det här skulle visa sig vara ett dokument som kom till allmänhetens kännedom två dagar in i protesterna, d.v.s. den 10 januari. Vi vet inte när regeringen först fick tag på det, men förmodligen några veckor tidigare.

Här är vi vid den andra delen av förklaringen till varför attackerna mot AfD exploderade efter den 10 januari. Dokumentet kommer från det George Soros-stödda ”forskningscentret” Correctiv. Det påstås vara ett register från ett möte som ägde rum den 25 november 2023 på ett hotell i Potsdam. Här diskuterade några affärsmän och AfD-delegater hur regeringen skulle kunna utvisa avvisade asylsökande.

Själva mötet var ointressant. Det som blev en sensation utbasunerat med alla maktmedel var det som skrevs i ”referatet”, som inte alls är en referat, utan politisk hatpropaganda. Det angavs att den identitära tänkaren Martin Sellner vid mötet ska ha krävt massutvisningar av tyska medborgare. Correctiv tyckte också att det var viktigt att nämna att mötet ägde rum åtta kilometer från villan i Berlinförorten Wannsee, där toppmötet i Hitlertyskland i januari 1942 planerade det fortsatta genomförandet av utrotningen av judarna.

Correctivs dokument utstrålar skadlig fantasi och billig känsloporr. Den intet ont anande läsaren fick känslan av ett hemligt möte på en misstänkt plats för en samling blivande massmördare, som modiga Correctiv-personer hade infiltrerat, och om vilka de nu modigt rapporterade den hemska sanningen.

I regimlojala och statsstödda medier sades det att mötet hade övervägt ”förflyttningar” av miljoner människor, under vilka många skulle omkomma. Att några AfD-personer deltog i det riktiga mötet blev i media att AfD var för blodiga utvisningar. Att Martin Sellner hade hållit en föreläsning gjorde att han hade föreslagit massutvisningar.

De som har makten låter media och icke-statliga organisationer driva varandra till hysteri nästa vecka. Den 17 januari mobiliserades kulturlivet genom läsning av Correctivs text i Berliner Ensemble-teatern. Två dagar senare, den 19:e, började de förment populära massmarscherna mot AfD.

Kronologin är avslöjande. Efter den 8 januari saknade regeringen ett verktyg för att avleda uppmärksamheten från traktorprotesterna. Correctivs dokument, som var några veckor gammalt, kunde nu tas fram och användas. Det lyckades, såtillvida att de regimlojala medierna helt slutade rapportera om protesterna och istället lade all sin energi på det fiktiva hotet från AfD.

En av deltagarna i mötet var författningsjuristen Ulrich Vosgerau, som är känd som anti-islam. Han kan naturligtvis inte känna igen Correctivs ”rapport”. Men ”eftersom Tyskland är ett dårhus har ’Correctivs’ gissningar om Martin Sellners hemliga tankar nu under en vecka tillkännagivits som ’avslöjanden’ som härrör från en ’utredning'”, skriver han och förklarar att han kommer att stämma Correctiv för förtal.

Regeringen och media kommer att fortsätta sin hårda kamp mot AfD. Nästa steg blir att beröva partiet det statliga stöd som alla partier över en viss storlek får. Den tyska författningsdomstolen, som skulle behöva avgöra ett sådant fall, har just fråntagit det mikroskopiska, högernationalistiska partiet Die Heimat sitt statliga stöd. Många ser här ett fint prejudikat för att göra samma sak mot AfD. Skulle det lyckas kommer ett formellt förbud inte att behövas. Partiet kommer att dö och med det de sista resterna av demokrati i Tyskland.

”Det är därför av avgörande betydelse för staten att den använder all sin makt för att undertrycka avvikande åsikter”, skrev en före detta tysk propagandaminister. Frank-Walter Steinmeier, hela den tyska regeringen, de statsstödda, regimlojala medierna och de statsstödda, regimlojala kulturpinglarna är rörande överens med Joseph Goebbels i den uppfattningen, och de agerar helt i hans anda.

Den tyska demokratin dog först 1932-34. Man måste vara försiktig med historiska paralleller, inte minst för att makthavare i media och politik så aggressivt svänger med nazistklubben för att krossa AfD. Idag kommer hotet inte från ett enda, modigt politiskt parti, utan från själva maktsystemet. Därför kan resultatet mycket väl bli detsamma.

Mer om det senare.