Pixar-filmen Wall-e utspelar sig i en dystopisk framtid, där människorna förvandlats till passiviserade – och gravt överviktiga – konsumenter av mat och intryck, medan robotar och datorer sköter allt. Vid premiären 2008 var filmen om den ensamme och gemenskapssökande roboten Wall-e  uteslutande en fiktion, en spännande barnfilm. Men idag, drygt 15 år senare, har AI gjort så stora framsteg att Pixars verklighet ter sig mer och mer realistisk, och det är därför befogat att fråga oss vilken värld vi vill leva i.

Eller ännu mer precist: vilken värld vill vi att våra barn ska leva i? En mänsklig värld, där människors talanger, intressen och förmågor får plats och behövs? Eller en värld där människan har förvandlats till en passiv och överflödig åskådare, någon vars prestationer övertrumfas av den artificiella intelligensens?

Utvecklingen inom AI är exponentiell. På några få år har AI har blivit var mans egendom, och ChatGPT används för att skriva allt från examensuppsatser och analyser till predikningar. Några av de populäraste porrskådisarna och nakenmodellerna existerar inte i den fysiska verkligheten, utan är framställda av AI. Grafiker och reklamare ersätts av AI som är bättre på att skapa catchiga slogans och mer säljande annonser. Och självklart billigare för arbetsgivarna. Men det slutar inte där. I en framtid dominerad av AI kommer de flesta av oss att vara ersättningsbara i yrkeslivet – inte av en annan person, utan av artificiell intelligens.

För en tid sedan möttes jag själv av ett krasst konstaterande som kom från en av de allra mest fanatiska AI-profeterna i min bekantskapskrets. Han ville frälsa mig genom att få mig att gå med i AI-sekten, och han gjorde det med orden: ”Du kommer inte att bli ersatt av AI, utan av någon som är bättre på AI än du är…” Han har med stor sannolikhet rätt.

Många kanske jublar. Äntligen är framtiden här, när vi alla kan få en medborgarlön för att ägna oss åt valfri hobby medan allt faktiskt arbete sköts av AI som kan generera inkomster till företag och samhälle utan att klaga, kosta arbetsgivaravgifter eller bli långtidssjukskrivna.

Men hur kommer verkligheten att se ut då? Hur kommer våra liv att se ut då? Och vill vi verkligen leva våra liv i en värld där vi inte har en uppgift, där ingen saknar oss om vi inte dyker upp och där vi aldrig är behövda som samhällsmedborgare? När AI inte bara innebär snabbkassor på ICA och diverse automatiserade telefontjänster, utan också är bättre än människor på att ”vara” skådespelare, läkare, kompositörer, ekonomer, författare, psykoterapeuter, frisörer, bilmekaniker, receptionister, lärare, journalister, programledare, busschaufförer, domare – ja, när AI i praktiken kan ersätta näst intill vem som helst av oss?

Kanske kommer vi då att kunna bli bättre partners till varandra och ha mer tid för våra barn..? Men om partnern har kommit på att – den utifrån hans eller hennes speciella önskemål programmerade – AI-humanoiden är en vackrare, intelligentare, mer tillfredsställande och mindre krävande partner än du? En partner som dessutom garanterat aldrig drabbas av PMS eller erektionsproblem? Och om dina barn redan från spädbarnsåldern vänjer sig vid att leva sina liv uppkopplade mot en virtuell verklighet befolkad av virtuella vänner och virtuella lärare? Om de som vuxna väljer att bli transhumanoider med chip från Elon Musks Neuralink inplanterat i hjärnan? När dina barn inte ens behöver din medverkan för att bli till, utan kan utvecklas i laboratorier? Vilken betydelse har du då? För vems skull finns du då till? Är du då något mer än en statist i en uppföljare till Wall-e..?

Förhoppningsvis är jag onödigt dystopisk i mina framtidsvisioner, men kärnfrågan kvarstår och lämnar mig ingen ro: hur blir det för människan att leva i ett samhälle där människan aldrig är bättre än maskinen? Ja, där människan inte längre behövs? Och gillar vi inte svaren på de frågorna, är det dags att göra sin åsikt hörd nu. Framtiden blir, när allt kommer omkring, vad vi gör den till.