”Human history is the long, terrible story of man
trying to find something other than God
which will make him happy.”
C. S. Lewis
Den kristna påsken, och den 40 dagar långa fasta som föregick den, passerade näst intill obemärkt av svenska politiker och svensk media. Kanske berodde det på att påsken detta år sammanföll i tid med ramadan, och då var det ju självklart var fokus skulle hamna: ramadan är nytt och spännande, ett fenomen som ska framställas som ”en svensk tradition” och fastande muslimer får näst intill hjältestatus i media. Att fasta som muslim betraktas som höjden av mental styrka, religiös fromhet och människokärlek.
Annat är det med den 40 dagar långa påskfastan, som inte får någon medial uppmärksamhet. Historiskt bestod fastan i att avstå från kött, ägg och mejeriprodukter, men dagens kristna kan istället välja att avstå från alkohol, spelande eller sociala medier. Syftet är dock detsamma nu som då: att, genom fastan, reflektera över sin tro, förbättra sitt leverne och växa i sin gudsrelation.
Jaha? Ett sådant syfte känns ju hopplöst föråldrat i det moderna, sekulära samhället där människan är sig själv nog och där Gud har fått lämna plats åt egot.
Dessutom: När barn är övertygade om att jorden kommer att gå under under deras livstid, när ungdomar inte vet vilket kön de tillhör och när de (som borde vara) vuxna ägnar sin tid åt att förverkliga Orwells 1984 – ja, då måste det väl finnas viktigare saker att ägna sig åt än en mossig, kristen tro?
Eller så är det precis tvärtom, och kristen tro är exakt vad vi som individer och samhällen behöver mer av. Mycket mer av.
Västeuropa har, under över ett sekel, gjort sitt bästa för att montera ner de kristna kyrkorna och avkristna befolkningen. Resultatet har varit mycket lyckat. I länder som Frankrike och Storbritannien existerar knappt kyrkorna längre och prästerna får vackert arbeta med ”ett vanligt jobb” under veckorna.
I Sverige har vi visserligen kvar en, genom Skatteverkets försorg, finansierad kyrka och en välavlönad kader med präster. Befolkningen har dock, som en del av ett målinriktat socialdemokratiskt sekulariseringsprojekt, förvandlats till kristna analfabeter. Kunskaperna om kristen tro är ofta obefintliga. Få kan sin ”Fader Vår” utantill, kyrkan besöker man möjligen för att tända ljus på Allhelgona (eller så tar man det säkra före det osäkra och håller sig på kyrkogården) och många kan inte skilja Jesus från Muhammed. Knappast konstigt, med tanke på att inte ens vår före detta ärkebiskop kunde göra det…
Låt mig tala klarspråk: En sådan värld, en sådan nation och ett sådant folk kan inte överleva. Vi har ju testat den vägen i ett sekel nu, och det verkar ju ärligt talat inte gå så bra längre. Diverse politiskt färgade värdegrundsdokument och affirmationer har helt enkelt inte förmått ersätta det kristna evangeliet som fungerande kompass för våra liv, våra relationer och våra västerländska samhällen.
Orsaken är, ur ett kristet perspektiv, enkel. Kristen tro lär nämligen att människan är en andlig varelse, där varje individ är skapad av en kärleksfull Gud och har ett tydligt syfte i världen. Målet för Jesu undervisning var därför både att visa varje människa vägen till en personlig gudsrelation, men också att ge oss kunskap i hur vi ska leva tillsammans med varandra för att skapa goda relationer, välfungerande samhällen och en frisk värld.
Drygt 500 år efter det att Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkans port i Wittenberg behöver svensk kristenhet kapa trossarna till den politiska vänsterns bogserbåt, eftersom den leder hela samhället upp på ett grund vi kanske aldrig kan ta oss loss ifrån.
Det Sverige – och västvärlden – behöver är därför inte mer woke-ideologi, sekularism, islamisering, HBTQI+, globalism, klimathysteri och diverse alarmismer. Det vi behöver är istället mer Jesus, mer evangelium och en kyrka som vågar förkunna sitt budskap. Inte bara till de väluppfostrade kyrktanterna, utan till alla. Precis alla. Högt och tydligt och utan att darra på manschetterna. Det är vad vi behöver. En ny väckelse. Eller mer än så: vi behöver en ny reformation.
Tycker du jag verkar naiv, religiöst extrem eller bara korkad? Det spelar ingen större roll. För hur bra går det för oss, tycker du? Vi har lyckats skapa en nutid där män anses kunna föda barn, där varje uns av försiktig och konstruktiv kritik eller en artig fråga kan etiketteras som ”hat och hot” av Generation Lättkränkt, där ”alla religioner är lika bra” och där vi har övergett den kristna julen för att istället fira mångkulturell vinterfest. Människor är rädda, intoleranta och aggressiva, och betraktar sig själva och sina medmänniskor som ”skadliga för klimatet och planeten”.
Rädslan och vilsenheten – i kombination med övertygelsen att vi inte är mer än våra (aldrig tillräckligt perfekta) kroppar – får oss att nedvärdera oss själva och vår egen förmåga. Men något måste vi ju tro på, och tror vi inte på oss själva så börjar vi istället att lita blint på våra makthavare (som inte alltid vill oss väl).
Handen på hjärtat: är det en sådan tillvaro, vi vill ha? Gissningsvis svarar många ”nej” på den frågan.
Så låt mig formulera ett alternativ. Mitt förslag är att återupprätta Sverige som en kristen nation, där vi är tydliga med att våra värderingar och lagar är grundade i kristen förkunnelse och där vi som medborgare är väl bevandrade i den kristna tron. Sedan är det självfallet upp till var och en att vara kristen eller inte, men kunskap är nödvändig för att veta vad vi väljer eller väljer bort.
Med det alternativet får vi en nation som både kan visa tilltro och sätta gränser, och som förmår skilja mellan verklig godhet och godhetssignalering. Vi får dessutom en befolkning som har fått lära sig att de har ett gudomligt ursprung, är oändligt värdefulla och inte kan förslavas av någon.
Megalomana och globalistiska makthavare kan ju alltid försöka att styra och begränsa en sådan befolkning. Det kommer inte att lyckas.
Det har såklart makthavare i alla tider vetat om, och därför har de kämpat så hårt för att sekularisera samhället och göra oss okunniga om Gud, okunniga om vilka vi enligt kristen tro är och okunniga om vad det kristna evangeliet vill lära oss. Får vi den kunskapen går nämligen hela deras makt över oss förlorad. Vore inte det, i sig, något att sträva efter?